This Is Spinal Tap

This Is Spinal Tap
År: 1984

Regissör: Rob Reiner

Skådespelare: Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Rob Reiner, Tony Hendra, June Chadwick

Hårdrock. Pudelfrillor, ylande elgitarrer, smattrande trummor och gravt stiliserade scenkläder. Kan man annat än älska det? Tja, antagligen, men inte i Kebabens sinnesvärld. Eller jo, förresten. Man kan också göra sig lustig över det. Hårdrock och metal har en viss tendens att nästan bli kitschig från och till, men vem har sagt att kitsch inte kan vara charmigt? Hur som helst så är genren ett fenomen som är väldigt tacksamt att driva med, och få verk har lyckats med det bättre än This Is Spinal Tap.

Filmen är en så kallad mockumentär, det vill säga uppbyggd som en dokumentär men med fiktivt innehåll. Regissören Rob Reiner spelar en dokumentärfilmare som följer med de brittiska hårdrockarna Spinal Tap när de beger sig ut på turné i USA för att lansera sin nya platta. Spinal Tap är dock ett band vars popularitet har drastiskt sjunkit på sistone, vilket bandmedlemmarna med David St. Hubbins, Nigel Tufney och Derek Smalls (spelade av McKean, Guest och Shearer) i spetsen är lyckligt ovetande om. Inställda spelningar, signeringstillfällen utan besökare och negativa radiopratare till trots gör bandets manager (Tony Hendra i en stark roll) allt för att hålla skenet uppe medans allt större sprickor bildas i gruppen.

Det finns löjligt många aproliga scener i This Is Spinal Tap. Förstärkare som går att vrida upp till 11 ("Eleven. Exactly. One louder."), skivomslag som censureras till den grad att de återkommer helt svarta från tryckeriet, och en finstämd pianokomposition i moll med inspiration från klassisk musik döpt till "Lick My Love Pump". Scener som visar bandets vardagsbekymmer på turné blandas med liveframträdanden och intervjuer, vilket håller tempot uppe och tillsammans med det verklighetstrogna kameraarbetet hjälper till att förstärka känslan av dokumentär.

En viktig kugge i filmens maskineri är skådespelandet. Samtliga aktörer framstår som väldigt realistiska i sitt agerande, trots alla absurditeter dom säger och gör. Det mesta av dialogen improviserades på plats, vilket leder till mycket naturliga replikväxlingar. Michael McKean och Christopher Guest har dom mest framträdande rollerna som bandets sångare respektive gitarrist, men alla har sin beskärda del guldrepliker. June Chadwick är särskilt grym som St. Hubbins lagom intrigerande flickvän i bästa Yoko Ono-stil.

Musiken är ju också vansinnigt härlig. Även om man inte gillar hårdrock och metal så bör man kunna uppskatta hur väl filmen tar tillvara på alla klichéer i sina låtar. Om man sen är som jag och älskar genren är ju sånger som "Stonehenge" och "Tonight I'm Gonna Rock You Tonight" nära på klassiker.

Sista ordet: Klassiker, ja. Så skulle man kunna beskriva den här filmen. Löjligt bra på alla sätt och vis, och det enda man kanske skulle kunna klaga på är dess längd, då den bara är runt 80 minuter lång. Lyckligtvis är DVD:n fullspäckad med över en timme bortklippta scener, plus musikvideos, "Vad hände sen" dokumentärer och dylikt. Solklar femma.

Betyg: 5/5

Trailer