Cube 2: Hypercube

Cube 2: Hypercube
År: 2003
Regi: Andrzej Sekula
Skådespelare: Kari Matchett, Geraint Wyn Davies, Grace Lynn Kung, Matthew Ferguson, Neil Crone, Barbara Gordon, Lindsey Connell

Ny regissör. Nya rollfigurer. Ny kub. Nya regler. If it ain't broke, don't fix it. Såvida du inte råkar vara del av folket bakom Cube 2: Hypercube, för i så fall är det tydligen helt okej att ta en lysande föregångare (vilken recenserades av mig nyligen), avlägsna det mesta som var bra med den, röra om lite extra i grytan och sen ge ut det vanställda spektakel man skapat med dollartecken i ögonen. Inte för att den första filmen blev någon större kassasuccé så vitt jag vet, men om det finns några konstnärliga ambitioner här har jag svårt att urskilja dom.

Cube hade väldigt tät och kuslig atmosfär. Jag nämnde det inte i min recension av den, men en del av det berodde nog på att kubens rum var så mörka och klaustrofobiska. I Cube 2 är rummen kliniskt vita och känns inte alls särskilt otäcka. En annan betydelsefull visuell detalj från ettan var att karaktärerna alla hade identiska uniformer på sig, något som förstärkte känslan av att de var fångar. Det var inget jag tänkte på när jag såg den, men i kontrast med Cube 2 där alla har vardagskläder på sig blir det faktiskt en rejäl skillnad.

Rollfigurerna är i många fall kopior av de från första filmen. Råa polisen Quentin heter numera Simon, autistiska Kazan är nu en senil kärring vid namn Mrs. Paley, och så vidare. Här finns dock inget av föregångarens fina karaktärsutveckling att finna. Allas roller slås fast från första punkt och viker aldrig av från dess utstakade banor. Det finns ett par twister mot slutet, men de påverkar egentligen ingenting. Manuset kan man givetvis skylla på, men mycket är helt enkelt skådespelarnas fel. Om jag ska anstränga mig för att säga något snällt om någon av dom så var Matthew Ferguson rätt så hyfsad som den unge spelutvecklaren Max Reisler, men resten av dom är samtliga värre än de sämsta skådespelarna från Cube, fullständigt inkapabla att leverera trovärdiga repliker.

Filmens största misstag gentemot ettan är paradoxalt nog samtidigt dess främsta källa till underhållning. I Cube var kuben uppbyggd enligt strikta matematiska regler som fångarna var tvungna att försöka förstå för att ta sig ut. Jag är inget mattegeni, men man kunde ta till sig de bakomliggande principerna. Det går milt sagt inte i Cube 2, då den nya kuben är fyrdimensionell. Tid och rum fungerar utan rim och reson och allting blir väldigt abstrakt. Det finns inget att begripa vad gäller ställets uppbyggnad. Tiden går frammåt, bakåt, snabbt och långsamt om vartannat, folk går ut ur ett rum och kommer in samma igen från motsatta sidan, och parallella dimensioner spökar runt här och där. Jämfört med ettans strikta logik blir man inte engagerad här då det helt enkelt inte går att lösa mysteriet.

Men det är också det som blir den enda tjusningen med filmen; att få se hur verkligheten ska förvrängas härnäst är märkligt intressant, och det märks att det nog har pågått en hel del brainstorming för att hitta på alla galenskaper. Om filmen bara hade lyckats knyta ihop det hela med Cubes välberättade story hade det här faktiskt kunnat bli någonting, men sådan tur har vi inte.

Sista ordet: Usla skådisar, inte lika mycket roliga fällor, värdelöst slut, taskiga CGI-effekter och avsaknad av atmosfär gör Cube 2 till en betydligt sämre film än sin föregångare. Som sagt finns det en gnutta underhållning att hämta när man väl inser att det inte går att förstå sig på kubens konstruktion, men i övrigt bör man hålla sig lång borta från den här travestin.

Betyg: 2/5

Trailer