Pulp Fiction

Pulp Fiction

År: 1994

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare: John Travolta, Samuel L. Jackson, Bruce Willis, Uma Thurman, Ving Rhames, Tim Roth, Amanda Plummer

De första två eller tre gångerna jag försökte se Pulp Fiction "back in the days" somnade jag. Det är möjligt att jag helt enkelt var väldigt sömnig vid dessa tillfällen, men hur som hels misslyckades filmen att ordentligt fånga min uppmärksamhet. Till slut lyckades jag dock hålla mig vaken genom hela, och jag minns att jag tyckte den var okej, även om jag inte förstod vad andra såg i den som gjorde den till ett mästerverk i deras ögon. Igår gav jag filmen en andra chans att imponera på mig. Kanske går det att uppskatta den mer nu när man är äldre och visare.

Pulp Fiction, likt många av Quentin Tarantinos filmer, berättas olinjärt. Den är uppdelad i olika delar och hoppar fram och tillbaka i tidslinjen. Det leder till vissa unika intryck, men samtidigt är det inte en gimmick som storyn baseras kring. Det är helt enkelt bara en annorlunda berättarteknik. Det är kanske inte alltid fullt motiverat, men det är heller inget som förstör filmen på något sätt.

Filmens handling kretsar huvudsakligen kring tre personer: Vincent Vega, Jules och Butch. De två förstnämnda (Travolta och Jackson) är gangsters, medans Butch (Bruce Willis) är en boxare som ombeds att lägga sig i femte ronden i en match, något som inte riktigt går som det ska och försätter honom i trubbel med diverse kriminella gäng. Vincent och Jules har egna problem, som att tvingas gå ut på dejt med bossens fru (Uma Thurman) och moraliska och kvasireligiösa funderingar på att lämna gangsterlivet bakom sig.

Storyn är intressant, men mitt huvudsakliga problem med filmen är att dess handling enbart upptar drygt hälften av filmens 154 minuter. Resten fylls ut med ovidkommande konversationer om hamburgare och onödigt långdragna diskussioner om kulmagar och frukost. Det är varken dialogerna i sig själva eller dess framföranden som jag stör mig på, utan mer själva meningen med dom. Man kan argumentera för att det gör karaktärerna mer levande och personliga, men det saknar önskad effekt på mig.

Det är då tur att skådespeleriet är så bra som det är. Samtliga tre huvudrollsinnehavare gör bland sina livs bästa roller i Pulp Fiction. Samuel L. Jackson är den som gör starkast intryck på mig personligen. Han levererar sina monologer med stor inlevelse och skärpa och har en aura av coolhet kring sig. John Travolta är även han i sitt esse här. Han är mer tillbakalutad och lugn än sin kollega men bjuder på riktigt djupt och subtilt skådespel med Uma Thurman när de tv å är på dejt. Kemin är påtaglig. Bruce Willis, till sist, är kanske det närmaste filmen kommer till att ha en hjälte, även om glorian är mer än lite på sned. Agerandet är det dock inget fel på, och hade det inte varit för en viss John McClane är det här helt klart den roll man skulle förknippa hans karriär med mest. Rollistan bjuder även på en mängd imponerande namn bland birollena. Christopher Walken, Harvey Keitel, Rosanna Arquette och Tarantino själv för att nämna några.

Sista ordet: Handlingen är bra, aktörerna är på topp, regin är klanderfri och dialogen är, trots onödiga utsvävningar, fantastiskt välskriven. Det kan dock inte hjälpas att jag sitter och smågäspar när manuset smyger sig ut på ännu ett banalt sidospår som inte leder någonvart. Summa sumarum får jag erkänna att jag fortfarande inte ser något mästerverk i denna kritikerrosade rulle, även om dess uppenbara kvaliteter inte går att bortse från. Bra, men inte helt i min smak.

Betyg: 3/5

Trailer