Juno

Juno
År: 2007
Regissör: Jason Reitman
Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, Jennifer Garner, Jason Bateman, J.K. Simmons, Allison Janney, Olivia Thirlby

"Feel-good" är en term som ofta används nästan som ett skällsord av cyniska filmkritiker. Det leder tankarna till sockersöta romcoms och animerade familjefilmer. Låt oss istället ta i beaktning vad feel-good egentligen betyder. "Må bra". Hur många av rullar av ovannämn karaktär får en egentligen att må bra och bli glad av att se dom, utan att man stör sig på sentimentalt slisk? Personligen så har jag en rätt hög smärttröskel vad gäller sådant, förvisso, men det är ändå sällsynt med film som gör en genuint känslomässigt tillfredsställd. Juno är dock i högsta grad en sådan film.

Märkligt nog råkar det vara en film om tonårsgraviditet. Juno (Ellen Page) är en 16-årig tjej som i filmens öppningsskede inser att hennes natt med nära vännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har fått oönskade konsekvenser. Efter lite funderingar bestämmer hon sig för att hitta en familj som är villig att adoptera barnet när det väl har fötts, och kommer således i kontakt med ett par (Jennifer Garner och Jason Bateman) som verkar lovande. Filmen föjer därefter Juno genom hennes graviditet och åskådliggör hur det påverkar hennes relationer till familj och vänner.

Bland det mest slående med filmen är dess dialog. Juno och de andra ungdomarna i filmen använder mycket unika slangord och uttryck, och repliken "honest to blog" har blivit något av detta särdrags fanbärare. Antingen älskar eller hatar man det, och jag får nog räknas in i den förstnämnda kategorin. Inte så mycket för de faktiska replikerna i sig, utan för hur det speglar generationsgapet mellan filmens yngre och äldre rollfigurer.

Skådespeleriet är på topp. Mest imponerad blev jag av fröken Alias, Jennifer Garner. Som Vanessa, en kvinna med vaga control freak-drag som desperat vill ha ett barn, får hon visa upp hela sitt register från hopp och osäkerhet till irritation och uppgivelse. Strålande insats. Oscar-nominerade Ellen Page i filmens huvudroll står förstås ständigt i centrum, och gör ingen besviken. Hade den rollen blivit misslyckad hade hela filmen fått sig en rejäl törn, men Page axlar ansvaret utan problem och visar att hon är en av Hollywoods skickligaste unga skådespelerskor. Det slutar inte där. Michael Cera är fantastisk som den försynte mjukisen Bleeker, J.K. "Schillinger" Simmons hårda men rättvisa fadersgestalt är helt på pricken, Jason Bateman, Olivia Thirlby... Kvalitet rakt igenom.

Juno har en väldigt skön stämning hela filmen igenom, mycket tack vare dialogen och det pricksäkra valet av musik. Handlingen har sina stunder av motgång och förtvivlan, men de tar aldrig överhanden. Första gången jag såg Juno blev jag en aning besviken över det, en besvikelse som evaporerade när jag såg om den. Det är helt enkelt en film som inte behöver slå publiken i skallen med misärens hammare. Hade den gjort det hade hela tonen i manuset förändrats, vilket hade medfört att den säregna Juno-känslan hade försvunnit. Det om något hade varit en större tragedi än vad storyn själv hade kunnat presentera.

Sista ordet: Världen behöver fler varma filmer som Juno. Filmer som klarar av att gå balansgång mellan hjärta och överdriven käckhet, samtidigt som de leverar en egen atmosfär och fräsch berättelse. Juno klarar det med lätthet, och på stående fot kan jag inte komma på någon film från fjolåret som jag gillade lika mycket som denna lilla juvel. Bland de härligaste filmer jag sett, helt enkelt.

Betyg: 5/5

Trailer