Requiem for a Dream

Requiem for a Dream
År: 2000
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

Överdrivet konstnärliga filmer är i regel inte min grej. När jag ser på film är det för att jag vill bli underhållen, och den biten faller ofta i glömska när filmskapare fyller sina rullar med skumma visuella metaforer och dylikt. Ta till exempel en film som Pi. En tung och svår film i svart-vitt om en man besatt av matematiska uträkningar, fylld av mystiska oväsen, huvudvärk och gamla gubbar som spelar brädspel. Vid ett tillfälle hittar huvudpersonen en hjärna eller nåt på en tunnelbana, helt utan något uppenbart sammanhang. ¿Qué? Filmen är tydligen väldigt uppskattad i vissa kretsar, men själv satt jag mest där som ett frågetecken.

Requiem for a Dream är gjord av samma regissör som ovannämnda sömnpillret, en man vid namn Darren Aronofsky. Där Pi är ämnad för hardcore filmkritiker är Requiem betydligt mer lättillgänglig, samtidigt som den ändå har tillräckligt mycket konstnärliga drag för att få en att höja på ögonbrynen.

Filmen behandlar i huvudsak droger, beroende och de mörka följder som dessa kan leda till. Fyra personer från New York står i fokus. Sara Goldfarb (Ellen Burstyn) är en äldre kvinna som tillbringar större delen av sin tid med att titta på TV. En dröm går i uppfyllelse när hon får erbjudande om att själv deltaga i en game show, vilket leder till en febril bantningskur så att hon kan komma i sin älskade gamla röda klänning. Under tiden experimenterar hennes son Harry (Jared Leto), hans flickvän Marion (Jennifer Connelly) och deras vän Tyrone (Marlon Wayans) med diverse droger och snubblar på idéen att de kan tjäna grova pengar på att själva börja sälja. Det som följer är en måhända inte alltför överraskande historia med obligatoriska skjutglada droghandlare, dåliga trippar och en ständig jakt på nästa fix. Temat om drömmar som hägrar och går i kras behandlas effektivt. Liknande har berättats förrut i filmer som exempelvis den grymma Trainspotting. Det är ingen dålig story, men det intressanta med filmen är inte VAD som händer utan HUR det händer.

Requiem är helt enkelt sjukt coolt filmad. När Tyrone flyr genom gränder används så kallad steady-cam vilket håller hans skrämda ansikte i stadigt fokus medans omgivningarna skakande passerar förbi. När Harry och Marion diskuterar framtiden delas skärmen och visar dem båda från olika vinklar. När Sara hög på uppåttjack städar lägenheten snabbspolas en 40-minuter lång tagning ner till cirka 20 sekunder, samtidigt som solen genom fönstret glider över rummen. När någon av karaktärerna tar sej en dos av någon drog bjuds det på snabba klipp som visar tillvägagångssättet, ständigt avslutande med en expanderande pupill. Allt är väldigt effektfullt, samtidigt som Aronofky vet när han ska hålla igen. Den unika filmningen blir aldrig påfrestande (se Ellen Pages jobbiga The Tracey Fragments för ett klockrent exempel på motsatsen), utan får en hela tiden att heja till när en ny snygg scen dyker upp, och det är inget man behöver vara filmnörd för att kunna uppskatta.

En extra eloge ska också ges för den fina stråkmusiken som ligger och lurar i bakgrunden. Framförallt är det filmens kusliga signaturmelodi som biter sig fast i hjärnbalken och skickar ner kårar längs ryggraden.

Filmens starkaste del är helt klart de sista 10 - 15 minuterna där huvudpersonernas tillvaro rasar sönder totalt. Snabba klipp skildrar de fyras olika situationer, man kastas vilt från den ena misären till den andra, och just när man tror att det ska bli ett slut på eländet så bara intensifieras det. Det är mental plåga och rent och skärt obehag, men på ett ack så skickligt vis.

Sista ordet: Som ni nog har förstått av den ovanstående texten så är jag rätt så förtjust i den här filmen. Den grymma filmningen och musiken gör tillsammans med de välspelade karaktärerna (Ellen Burstyn är särskilt lysande) att filmen håller intresset uppe hela tiden. Men hur underhållande är det egentligen? Det är ju troligtvis så långt ifrån en "feel good" film som det går att komma. Tja, det finns ju olika typ av underhållning. En actionrulle som Crank eller Face/Off är underhållande på sitt sätt, en Will Ferrell komedi på ett annat. En film som Requiem for a Dream, där man sitter med halvöppen mun och ett "whoa..." på läpparna när slutet rullas upp? Jo, det är också underhållande på sitt sätt. Jävligt mäktig film.

Betyg: 5/5

Trailer