Sweeney Todd

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
År: 2007
Regi: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall, Sacha Baron Cohen, Jamie Campbell Bower, Jayne Wisener, Ed Sanders, Laura Michelle Kelly

Trogna läsare minns kanske att jag för någon vecka sedan utnämnde Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street till den bästa Johnny Depp filmen någonsin. Då den släpptes på DVD i förrgår känns det lägligt att skriva en lite längre recension om den nu. Det skadar inte att hålla sig lite aktuell ibland.

Det rör sig om en filmatisering av en Broadway-musikal från 1979. Sweeney Todd (Johnny Depp) återvänder till London efter flera års straffarbete i Australien, dit han skickats av den korrupte domaren Turpin (Alan Rickman). Se, Turpin lustade efter Sweeneys fru Lucy och använde sitt ämbete för att få bort barberaren från hennes sida. Efter att ha våldfört sig på henne tog hon gift, varpå domaren istället tog in parets dotter Johanna som sin skyddsling. Turpin får nu för sig att gifta sig med Johanna, vilket ger Sweeney Todd hans två mål i livet: att döda Turpin, och att träffa sin dotter igen.

Det är i grund och botten en relativt enkel historia om hämnd och besatthet, om än garnerad med ett par unika detaljer. Filmens tjusning ligger helt klart mest i hur den berättar sin story. Sweeney Todd är en musikal med allt vad det innebär. Större delen av handlingen berättas via sångnummer och teatraliskt agerande, och det är mycket fint utfört. Sångerna framförs mestadels med bravur och är samtliga vackra, känslosamma och med finurliga texter. Johnny Depp är måhända ingen mästerlig sångare, men han kompenserar för sin rösts eventuella begränsningar med fantastiskt kroppsspråk och scennärvaro. Mer imponerande är då Helena Bonham Carter i rollen som bagaren Lovett. Dels lyckas hon presentera en mångsidig bild av karaktären som brottas med sin attraktion för Sweeney och moderskänslor för hittebarnet Toby (Ed Sanders), dels är hon faktiskt förvånansvärt duktig på att sjunga. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att det här är den bästa rollen jag har sett henne i.

Övriga roller hanteras även de med stor expertis. Den levande seriefiguren Timothy Spall är klockren som den lismande Beadle, medan Jayne Wisener och Jamie Campbell Bower bär upp storyns mer jordnära element i rollerna som Johanna och den unge sjömannen Anthony som förälskar sig i henne. Sacha Baron Cohen är grymt underhållande som Sweeneys italienska kollega/rival Pirelli, men han får inte särskilt mycket tid och utrymme att briljera på. Slutligen har vi Alan Rickman, en skådespelare som är något av en personlig favorit. Han gör aldrig dåligt ifrån sig, och Sweeney Todd är inget undantag. Dock är det inte en roll som känns lika klassisk som några av hans mer minnesvärda insatser, till exempel sheriffen i Robin Hood: Prince of Thieves eller Hans Gruber i Die Hard.

Det som verkligen fick mig på fall med den här filmen är dess utseende. Tim Burton är inte främmande för att röra sig med mörka och skrämmande stil i sina filmer. Beetlejuice, Batman, Sleepy Hollow och The Corpse Bride för att nämna några. Allt det känns ändå bara som en uppvärmning för det fulländade dystra och blodiga fyrverkeri som presenteras i den här filmen. Maken till så utsökt storslagen estetik får man leta efter. Om det är en enda sak man minns från Sweeney Todd så är det dess visuella kvaliteter.

Jag har dock ett klagomål, även om det inte har med filmen i sig att göra. DVD:n är helt befriad från bonusmaterial. Inte ens en sketen trailer står att finna. Jag förstår att de kanske vill släppa en special edition någon gång i framtiden, men det är likväl snålt.

Sista ordet: En mörk och makaber historia som presenteras på ett fantastiskt sätt. Ogillar man musikaler så är det här ingen film som kommer ändra ens uppfattning, men för oss andra är det här en vansinnigt bra film.

Betyg: 5/5

Trailer