Jacobs inferno

Jacobs inferno
A.K.A. "Jacob's Ladder"
År: 1990
Regissör: Adrian Lyne
Skådespelare: Tim Robbins, Elizabeth Peña, Danny Aiello, Matt Craven, Jason Alexander

Det var en gång ett litet tv-spel vid namn Silent Hill. Kebaben spelade det och blev väldigt förtjust i dess unika skrämmande stämning, kluriga handling och mörka och skitiga estetik. Han begav sig ut på internet för att ta reda på mer om det hela, och från diverse källor fick han höra hur mycket inspiration det hade fått från en psykologisk thriller vid namn Jacobs inferno. Utan att veta särskilt mycket mer om filmen skickade han iväg en beställning, fick DVD:n, såg den och njöt. Det var väl cirka åtta eller nio år sen nu. Håller den ännu?

Jacobs inferno handlar om Jacob Singer (Tim Robbins), en Vietnamveteran som har lämnat armélivet bakom sig och är nu frånskild, bor ihop med sin nya sambo Jezebel (Elizabeth Peña) och arbetar som brevbärare. Han börjar dock plågas av bisarra och otäcka syner som bara blir allt fler och allt hemskare med tidens gång. Medans han kämpar för både sitt liv och sitt förstånd försöker han reda ut vad det är som händer med hans tillvaro.

Handlingsmässigt är filmen väldigt välgjord. De skrämmande partierna varvas med de storydrivande episoderna i bra takt och frekvens. Det viftas med olika teorier om vad som pågår, och lagom mycket tid läggs på att undersöka dom. Filmen stannar aldrig till och blir tråkig utan håller ett jämnt tempo från start till slut. Den stora twisten i slutet blir kanske lite väl uppenbar med alla tydliga ledtrådar som ges, och även om filmen nog hade tjänat på att vara lite mer hemlighetsfull i det avseendet så finns det andra subtila tvetydigheter som hjälper till att hålla mysteriet intressant.

Tim Robbins är i regel en mycket bra skådespelare med grymma rolltolkningar i till exempel Nyckeln till frihet och Arlington Road i bagaget. Även här gör han en stark insats. Hans insjuknande i frustration och paranoia känns trovärdig, och personkemin mellan honom och Elizabeth Peña funkar fint. Bland birollerna finns heller inget man kan objektivt klaga på, även om det är svårt att se Jason Alexanders allvarliga advokat-karaktär utan att tänka på George Costanza i Seinfeld. Givetvis inte filmens fel, men lite distraherande blir det allt.

Filmen lyckas med sin kuslighet utan att hänfalla till groteskt blod, inälvor och dylikt alltför mycket. Istället använder det sej av otäckheter som förvrängda ondska ansikten, människor UTAN ansikten, monsterliknande tentakler och förfallande omgivningar. En scen där Jacob förs på en bår i ett sjukhus genom successivt rostigare och skitigare korridorer omgiven av mentalpatienter och diverse freaks är till exempel väldigt stämningsfull (och det är framförallt här man kan se kopplingarna till Silent Hill som jag nämnde i början av denna recension). Det handlar mindre om chockartade "bu!"-skrämningar och mer om en genuint hemsk atmosfär. Även den tidiga scenen där Jacob flippar ut på ett party utmärker sej, inte minst på grund av att de groteska partierna omges av discomusik. Man skulle kunna tro att det blir löjligt, men filmen har redan där lyckats etablera sin stämning, vilket får det hela att funka.

Sista ordet: Jodå, filmen håller mycket väl ännu, trots att den börjar närma sej 20-årsåldern. Vissa specialeffekter som den var med och pionjerade (till exempel de frenetiskt skakande snabbspolade huvudena som kan ses hastigt runt 0:41 i trailern nedan) används flitigt även i dag i till exempel Saw-serien, vilket gör att Jacobs inferno fortfarande känns fräsch. Framförallt är det stämningen och storyn som får det här att växa och bli mer än en genomsnittlig skräck-thriller. Helt klart tummen upp.

Betyg: 4/5

Trailer