Besatt

Besatt
A.K.A. "The Exorcism of Emily Rose"
År: 2005
Regi: Scott Derrickson
Skådespelare: Laura Linney, Tom Wilkinson, Campbell Scott, Jennifer Carpenter, Duncan Fraser, Joshua Close

Det är lustigt, det här med skräckfilmer. De utger sig för att vara skrämmande, men hur många lyckas egentligen med att faktiskt vara det? Då talar jag inte om överraskningsmoment. Vem som helst kan ropa "bu" och få en att hoppa till. Jag talar om den där otäcka stämningen där man sitter som på nålar i väntan på dessa chocktillfällen. Själv kan jag bara komma på ett mycket litet antal filmer som genom åren har lyckats med detta. Besatt är inte en av dom (även om den har sina stunder), men det är inte så konstigt då det till stor del inte ens är en skräckfilm.

Filmen, som säger sig vara baserad på en sann historia, är istället hälften skräckis, hälften rättegångsdrama. Den åtalade är Richard Moore (Tom Wilkinson), en präst som står anklagad för att ha vållat 19-åriga Emily Roses (Jennifer Carpenter) död då en exorcism inte gick som den skulle. Det är upp till advokaten och tillika agnostikern Erin Bruner (Laura Linney) att hjälpa honom bli frikänd. Via en serie utspridda tillbakablickar får vi följa hur sjukdomen/demonerna får sitt grepp om Emily och vad Moore gör för att hjälpa henne.

En stor del av filmen tar dock alltså plats i en domstol. Bruner försvarar, Ethan Thomas (Campbell Scott) åtalar. Jag har inget emot välgjorda rättegångsscener, men Besatt lyckas inte göra något särskilt av dom. Vi har sett i princip samma sak flera gånger i diverse filmer och TV-serier, och ofta med mer intressanta vändningar och replikskiften. Vittnen kallas, protester ropas ut, ombuden överlägger med domaren, bla bla bla. Det är inte nödvändigtvis tråkigt, men det är långt ifrån engagerande och nyskapande.

Vilket är synd, för filmens skräckmoment är faktiskt inte helt pjåkiga. Visst, mycket av det förlitar sig på överraskningar och dylikt och mindre på genuin stämning, men det är effektivt och väl utfört. Det skadar inte heller att Jennifer Carpenter gör en mycket bra insats som den besatta Emily. Nog för att det är lite "over the top" när det demoniska tar över, men hennes förtvivlan och rädsla känns trovärdig. Hon lyckas verkligen ge intryck av att vara totalt vettskrämd, vilket inte alla skräckfilmsskådisar lyckas med.

Det hade varit trevligt om filmens mindre skräckbetonade partier hade haft lite fler infallsvinklar. Emilys familj är närvarande under rättegången, men vi får aldrig särskilt mycket inblick i hur de ser på hela situationen. Varför inte? Man kan argumentera att eftersom filmen är baserad på sanna händelser kanske det inte hade överensstämt med verkligheten, men hallå? Om allt annat i filmen är 100% sant så är världen en betydligt mer intressant plats än vad man är medveten om. Vilket leder mig till en annan detalj som hade kunnat göra filmen mer intressant. Den visar oss att demoner finns och att Emily verkligen var besatt av onda andar. Om man ändå inte försöker göra en renhjärtad skräckfilm så skulle man kanske kunna göra det hela lite mer ambivalent istället. Få oss att undra om det hela har en naturlig förklaring eller om vad Moore säger verkligen är sant. Som det är ges vi bara prästens version av händelserna, kryddat med diverse underliga händelser som advokaten upplever. Inga frön av tvivel sås, och intresseskörden blir därmed mager.

Sista ordet: Besatt är i överlag en bra film. Skräckmomenten är välregisserade, skådespeleriet är mer än acceptabelt de sparsmakade specialeffekterna gör sitt jobb. Det är mest synd att scenerna i domstolen är så pass ointressanta, då de trots allt upptar en stor del av filmen. Hade man lagt ner lite mer tid på dom hade filmen kunnat lyfta och bli något att minnas längre än en vecka framåt. Missad potential, med andra ord.

Betyg: 3/5

Trailer

Deja Vu

Deja Vu
År: 2006
Regi: Tony Scott
Skådespelare: Denzel Washington, Paula Patton, Val Kilmer, James Caviezel, Adam Goldberg, Elden Henson, Erika Alexander

Det är märkligt hur man ibland ska se en film med en välkänd skådespelare och plötsligt inser att man aldrig har sett någon av dennes tidigare filmer. Jag hade en sådan upplevelse med Kevin Costner när jag för ett par månader sen skulle se Mr. Brooks (mycket bra film, för övrigt), och det var likadant nu med Deja Vu och Denzel Washington. Jag har för mig att jag har sett delar av Under belägring, men långt ifrån hela. Bortsett från det har Washington lyckats hålla sig gömd från mitt filmtittaröga. Fram tills nu, alltså.

Deja Vu handlar om en polisutredning. Brottet som har begåtts är ett bombattentat mot en färja som tog livet av 534 människor, och Denzel Washington spelar agenten Doug Carlin som åtar sig att lösa fallet. Med hjälp av ett hemligt FBI-projekt kan han och teamet se vad som hände överallt i området, med haken att de endast kan se vad som hände exakt 4 dagar och 6 timmar tillbaka i tiden. Fråga inte hur; filmen kan förklara det bättre än vad jag kan, och inte ens den lyckas särskilt bra. Hur som helst använder agenterna detta för att bedriva sitt sökande, men då det ändå inte riktigt räcker till börjar Doug undra om det kanske går att påverka det förflutna på något sätt. Spoiler: det gör det.

Liksom i princip alla andra filmer som har med tidsresor och relaterade fenomen att göra går det inte att undkomma hål i handlingens logik. I Deja Vu är det snäppet värre än brukligt. Jag ska inte avslöja någonting, men det är lite för många märkliga situationer i filmens andra halva som åtminstone jag inte kan vrida hjärnan runt. Med tanke på att storyn är ämnad att vara filmens centrala punkt drar detta ner betyget något snäpp.

Därmed inte sagt att filmens handling är dålig, för det är den inte. Även om olika paralella tidslinjer och dylikt ofta ställer till med logikproblem är det samtidigt något som jag alltid finner kul och intressant i film, och det är en engagerande jakt som Doug Carlin och kompani beger sig ut på. Framförallt uppskattar jag alla unika drag som används för att få situationen att kännas angelägen. En sådan enkel sak som att fadern till en mördad kvinna get Doug extra foton på sin dotter med syfte att göra honom mer personligt involverad i fallet och inte bara se det som en del av jobbet lyfter filmen, och det finns fler liknande detaljer.

Vad lämnar då Denzel Washington för intryck på mig? Tja, det är blandat. Bitvis är han fantastisk och känns väldigt bekväm i rollen, men vid andra tillfällen reagerar karaktären märkligt onaturligt i dialog och handlingar. Han verkar helt enkelt inte alltid särskilt bekymrad om faktumet att över 500 människor har sprängts i luften av en terrorist. Övriga skådespelare gör godkända insatser, även om ingen direkt briljerar. Det skulle kanske i så fall vara Paula Patton i rollen som dottern jag nämnde i ovanstående stycke.

Sista ordet: En ganska bra kriminal-thriller som tyvärr lider av vissa problem. Filmen öppnar starkt (scenen där färjan sprängs i luften är rysligt häftig och välgjord), men tappar i tempo mot slutet och blir aldrig riktigt så där nervpirrande som man hoppas. Intressant är den dock ändå, så omdömet blir trots allt godkänd.

Betyg: 3/5

Trailer

The Dark Knight

The Dark Knight
År: 2008
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Gary Oldman, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Michael Caine

Jag måste erkänna att jag var en gnutta skeptisk. The Dark Knight har haft en helt kolossal förhandshype, större än någon annan film på länge. Alla som har sett den verkar ha älskat den. Oavsett hur mycket jag har sett fram emot den själv är det svårt att värja sig för tanken att den omöjligtvis kan leva upp till förväntningarna. Ibland är det kul att ha fel. The Dark Knight är nämligen fantastisk.

Till skillnad från sin föregångare Batman Begins fokuserar The Dark Knight mindre på Batman och mer på bovarna i dramat. Mycket av förhandssnacket har centrerats kring Heath Ledger i rollen som Jokern och hur bra han är i rollen. Jag är benägen att sälla mig till den skaran. Det är snudd på kusligt att se hur totalt han går in i rollen och gör den till något utöver det vanliga. Jack Nicholson gjorde en härligt underhållande tolkning av samma karaktär i 1989 års Batman, men Ledger kan inte ens visa sig på scen utan att man antingen drar på smilbanden, skrattar eller flämtar till. Han är helt enkelt sjukligt bra här, och det är synd och skam att han knarkade ihjäl sig.

En annan nykomling till series som imponerade på mig är Aaron Eckhart. Jag var redan väl medveten om hur bra han är tack vare hans suveräna insats i Thank You For Smoking, men frågan är om han inte är snäppet bättre här i rollen som åklagaren Harvey Dent. Det är en mycket intressant rollfigur som har en stor roll i filmens story, och Eckhart känns väldigt naturlig som Gothams mer synliga hjälte. Mycket av filmen bygger på likheterna och skillnaderna mellan Batman och Dent, den ena en något skrämmande individ som arbetar i det fördolda och tvingas göra det andra inte kan, den andra lagens väktare som inspirerar hopp i staden befolkning och måste fungera som en symbol för rättvisa och godhet. Det är därför tur att Eckhart och Christian Bale hanterar samspelet gentemot varandra väl.

Christian Bale, ja. Han bygger vidare på sin bra rollinsats från Batman Begins och gör här ännu en stabil insats, även om han inte får lika mycket tid att röra sig med i The Dark Knight. Framför allt är det hans privata sida som Bruce Wayne som blir lidande av att strålkastarna är mer riktade mot skurkarna denna gång. Karaktären får helt enkelt inte riktigt samma djup som innan, men tack vare att Bale lyckades etablera figuren så väl i föregångaren fungerar det ändå som helhet. Detsamma kan sägas om de övriga skådepelare som repriserar sina roller från Batman Begins. Gary Oldman, Morgan Freeman och Michael Caine är väl rutinerade skådespelare som sällan gör svaga insatser. Ingen av dom får en att höja på ögonbrynen, men det är mer för att alla redan vet att dom är aktörer av rang än att dom skulle göra några halvhjärtade jobb här. De fyller sina funktioner mer än väl som polis, VD och butler, respektive.

Ett av mina större klagomål mot Batman Begins var Katie Holmes minst sagt ljumma roll som Rachel Dawes. I The Dark Knight har Maggie Gyllenhaal tagit över hennes roll. Jag är ett stort fan av Maggie efter hennes grymma prestationer i Stranger Than Fiction och framförallt BDSM-romantiska Secretary, men jag kan inte låte bli att vara lite besviken här. Visst, hon är mer intressant i rollen än vad Holmes var, men det känns lite för glatt och fnittrigt på sina ställen. Jag förväntade mig stordåd, men fick bara en knappt godkänd insats.

En annan avdelning jag ansåg att Batman Begins misslyckades en aning i var actionscenerna. Där har jag inte mycket klagomål vad det gäller Dark Knight. Allting är tydligare filmat, slagsmålen är härliga, stuntsen är hisnande och explosionerna är makalösa. En eloge till Christopher Nolan för ännu en välregisserad film.

Det som verkligen får mig att tro att denna film kommer att stå sig väl i konkurrensen länge är dess handling. Batman Begins hade en bra story om hur rädsla kan påverka människor på olika sätt, men The Dark Knights handling har ett djup som sällan skådats i genren. Bruce Wayne måste ta svåra beslut om hur långt han är villig att gå för att ge de kriminella vad de förtjänar och reflektera över vad Batman egentligen står för, något som framhävs ytterligare av hans motpol Jokern, en man helt utan moraliska betänkligheter och spärrar. Ytterligare lager i storyn ges av Harvey Dents ovekbara jakt på rättvisa, triangeldramat mellan Wayne, Rachel och Dent, Gordon och Lucious begynnande brist på tilltro till Batman, de Saw-liknande moraliska val Jokern tvingar Gothams befolkning att fatta i sitt sökande efter kaos, etcetera etcetera. Det är inte bara en underhållande film, utan också tankeväckande.

Sista ordet: Believe the hype. The Dark Knight är precis så bra som man hoppats på. Nolans regi, actionscenerna, den mångbottnade storyn och Heath Ledgers sanslöst starka insats som Jokern är bara ett fåtal av de pusselbitar som hjälper till att göra denna film till något som folk kommer minnas länge. The Dark Knight måste upplevas, helt enkelt.

Betyg: 5/5

Trailer

Batman Begins

Batman Begins
År: 2005
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Christian Bale, Liam Neeson, Michael Caine, Katie Holmes, Gary Oldman, Morgan Freeman, Cillian Murphy, Ken Watanabe

Biljetterna är bokade. Imorgon ska The Dark Knight ses. Att säga att jag har sett fram emot den filmen ett tag är något av en underdrift, och det är givetvis mycket tack vare att Batman Begins är så bra som den är. Efter den allmänt ouppskattade Batman & Robin från 1997 var filmserien i behov av en omstart, och Batman Begins var resultatet.

Det som skiljer denna film från tidigare rullar om Batman är hur den fokuserar på hjälten. De fyra första moderna filmerna är väldigt drivna av skurkarna. Jack Nicholson som The Joker, Danny DeVito som The Penguin, Jim Carrey som The Riddler och så vidare har all fått ta mer plats än Läderlappen själv. I Batman Begins finns det givetvis en och annan antagonist, men man har inte valt någon av de mer allmänt kända ondingarna från Batmans värld. Istället är det den något mer lågprofilerade Ra's Al Ghul (Ken Watanabe) som får agera huvudsaklig motståndare. Det är en bra och intressant karaktär, men det är ändå ett val som inte riskerar att överskugga hjälten.

Filmens första halva visar hur Bruce Wayne (Christian Bale) blir Batman. Hans föräldrar skjuts av en skurk, han växer upp och söker hämnd, blir en bråkstake, träffar den mystiske Ducard (Liam Neeson), tränas fysiskt och mentalt av denne, återvänder till Gotham, fixar dräkt och vapen, och så vidare. Det är engagerande och känns logiskt och naturligt. Helt klart en mer fascinerande historia än den som sågs i 1989 års Batman (även om den ändå är en snäppet bättre film i överlag). Detta parti är kanske en aning för långdraget, men bortsett från det får det helt klart tummen upp.

Efter det drar filmens egna handling igång. Det hela kretsar kring Ra's Al Ghuls plan att få Gothams invånare att bli galna av panik genom att sprida ett gift i stadens vattensystem, strösslat med korrumperade poliser och lagvrängare. Det är mer jordnära än Jokerns och Pingvinens galna upptåg i de två första filmerna och följer Batman Begins atmosfär bra.

Filmen har en minst sagt imponerande samling skådespelare ombord, och de flesta står för bra insatser. Inte fantastiska, men mer än väl acceptabla. Christian Bale fungerar helt klart bra som våran hjälte och lyckas balansera sidorna Bruce Wayne och Batman. Det är inte hans bästa rollprestation någonsin, men jag skulle nog ändå säga att han känns mer övertygande i rollen än någon av hans föregångare. De två andra skådespelarna som imponerar mer än mängden är Gary Oldman och Cillian Murphy. Oldman spelar den godhjärtade polisen Gordon som står på kanten av att ge upp inför all korruption staden lider av, och han framstår som helt naturlig i rollen. Murphy är inte måhända inte det största namnet på rollistan, men i rollen som den ruttne psyk-läkaren Crane visar han prov på en riktigt kuslig typ av charm och karisma. Om det inte hade varit för hans något begränsade roll hade han lätt överskuggat filmens centrala nemesis.

I andra änden av spektrumet har vi dock Katie Holmes som åklagaren och Bruce Waynes barndomsvän Rachel Dawes. Hon är helt enkelt inte särskilt bra, vilket accentueras av all stora talanger on får dela scen med. Det som framförallt sänker henne är den totala bristen på kemi mellan henne och Bale. Det faktum att hennes roll i The Dark Knight övertas av Maggie Gyllenhaal, en av vår tids bästa skådespelerskor, är enbart en i raden av anledningar till att jag ser fram emot denna nyaste Batman-film.

Ett annat klagomål jag har vad gäller Batman Begins är dess actionscener. De följer den trend som verkar råda i Hollywood på senare tid, med skakiga kameror och blixtsnabba klipp. Det är svårt att hänga med i vad som faktiskt utspelar sig, och det står inte i samklang med filmens övriga ton. Den stora slutstriden är också något av ett antiklimax.

Sista ordet: Jag må ha låtit en aning mer negativ i min recension än vad som är rättvist. Faktum är att jag verkligen älskar Batman Begins. Det är en stark story som framförs med bravur av kompetenta skådespelare, med ett flertal intressanta karaktärer. Som en nystart av serien är den väldigt väl genomförd. Jag föredrar peronligen originalet från 1989 tack vara Jack Nicholson som The Joker och Tim Burtons underbara personliga touch som regissör, men denna film är inte långt efter. Actionscenerna är kanske en aning ljumma, och filmen klarar inte av att hålla tempot uppe hela vägen igenom, men framtiden ser helt klart lovande ut tack vara denna storslagna rulle.

Betyg: 4/5

Trailer

Sweeney Todd

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
År: 2007
Regi: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall, Sacha Baron Cohen, Jamie Campbell Bower, Jayne Wisener, Ed Sanders, Laura Michelle Kelly

Trogna läsare minns kanske att jag för någon vecka sedan utnämnde Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street till den bästa Johnny Depp filmen någonsin. Då den släpptes på DVD i förrgår känns det lägligt att skriva en lite längre recension om den nu. Det skadar inte att hålla sig lite aktuell ibland.

Det rör sig om en filmatisering av en Broadway-musikal från 1979. Sweeney Todd (Johnny Depp) återvänder till London efter flera års straffarbete i Australien, dit han skickats av den korrupte domaren Turpin (Alan Rickman). Se, Turpin lustade efter Sweeneys fru Lucy och använde sitt ämbete för att få bort barberaren från hennes sida. Efter att ha våldfört sig på henne tog hon gift, varpå domaren istället tog in parets dotter Johanna som sin skyddsling. Turpin får nu för sig att gifta sig med Johanna, vilket ger Sweeney Todd hans två mål i livet: att döda Turpin, och att träffa sin dotter igen.

Det är i grund och botten en relativt enkel historia om hämnd och besatthet, om än garnerad med ett par unika detaljer. Filmens tjusning ligger helt klart mest i hur den berättar sin story. Sweeney Todd är en musikal med allt vad det innebär. Större delen av handlingen berättas via sångnummer och teatraliskt agerande, och det är mycket fint utfört. Sångerna framförs mestadels med bravur och är samtliga vackra, känslosamma och med finurliga texter. Johnny Depp är måhända ingen mästerlig sångare, men han kompenserar för sin rösts eventuella begränsningar med fantastiskt kroppsspråk och scennärvaro. Mer imponerande är då Helena Bonham Carter i rollen som bagaren Lovett. Dels lyckas hon presentera en mångsidig bild av karaktären som brottas med sin attraktion för Sweeney och moderskänslor för hittebarnet Toby (Ed Sanders), dels är hon faktiskt förvånansvärt duktig på att sjunga. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att det här är den bästa rollen jag har sett henne i.

Övriga roller hanteras även de med stor expertis. Den levande seriefiguren Timothy Spall är klockren som den lismande Beadle, medan Jayne Wisener och Jamie Campbell Bower bär upp storyns mer jordnära element i rollerna som Johanna och den unge sjömannen Anthony som förälskar sig i henne. Sacha Baron Cohen är grymt underhållande som Sweeneys italienska kollega/rival Pirelli, men han får inte särskilt mycket tid och utrymme att briljera på. Slutligen har vi Alan Rickman, en skådespelare som är något av en personlig favorit. Han gör aldrig dåligt ifrån sig, och Sweeney Todd är inget undantag. Dock är det inte en roll som känns lika klassisk som några av hans mer minnesvärda insatser, till exempel sheriffen i Robin Hood: Prince of Thieves eller Hans Gruber i Die Hard.

Det som verkligen fick mig på fall med den här filmen är dess utseende. Tim Burton är inte främmande för att röra sig med mörka och skrämmande stil i sina filmer. Beetlejuice, Batman, Sleepy Hollow och The Corpse Bride för att nämna några. Allt det känns ändå bara som en uppvärmning för det fulländade dystra och blodiga fyrverkeri som presenteras i den här filmen. Maken till så utsökt storslagen estetik får man leta efter. Om det är en enda sak man minns från Sweeney Todd så är det dess visuella kvaliteter.

Jag har dock ett klagomål, även om det inte har med filmen i sig att göra. DVD:n är helt befriad från bonusmaterial. Inte ens en sketen trailer står att finna. Jag förstår att de kanske vill släppa en special edition någon gång i framtiden, men det är likväl snålt.

Sista ordet: En mörk och makaber historia som presenteras på ett fantastiskt sätt. Ogillar man musikaler så är det här ingen film som kommer ändra ens uppfattning, men för oss andra är det här en vansinnigt bra film.

Betyg: 5/5

Trailer

Underworld

Underworld
År: 2003
Regi: Len Wiseman
Skådespelare: Kate Beckinsale, Scott Speedman, Shane Brolly, Michael Sheen, Bill Nighy

Underworld är en actionrulle i modern tid där vampyrer och varulvar slåss mot varandra. Som bäddat för en riktig b-film egentligen, men skenet bedrar ibland. Efter århundraden av bittert krigande har vampyrerna lyckats besegra varulvarnas ledare Lucian och har så gott som utrotat hela rasen. Trodde dom, alltså. Plötsligt dyker de håriga bestarna upp igen, möjligtvis ledda av samme Lucius som antogs vara död, och de verkar vara ute efter att fånga Michael Corvin, en till synes helt vanlig människa. Då hon inte lyckas övertyga sin ledare om situationens allvar är det upp till vampyren Selene (Kate Beckinsale) att reda ut det hela.

Det som imponerade mest på mig med den här filmen är dess rika bakgrundshistoria. Allting uppdagas inte från första början, men allteftersom filmen fortskrider får man allt mer inblick i de två rasernas historia och kultur och vad som ligger bakom det långa kriget. Man får intrycket att filmens skapare har lagt ner mycket tid på att skapa en rejäl grund för storyn att stå på, något som alltid uppskattas. Det kan lyfta en genomsnittlig actionfilm till något mer bestående, vilket är fallet med Underworld. Filmens "egna" handling är även den välgjord och bjuder på lite oväntade twister som undviker de värsta kliché-fällorna. Ibland undrar man vem som är god och vem som är ond, och svaret känns inte alltid helt givet. Tummen upp för bra berättande.

En film som den här är inte beroende av övertygande realistiskt skådespel, utan satsar mer på att skapa minnesvärda rollfigurer. Likväl lyckas ändå filmens två huvudrollsinnehavare, Beckinsale och Speedman, med att få oss att engagera oss i deras karaktärers öden. Beckinsales Selene visar inte mycket känslor, men hon för sig med en hård utstrålning och har onekligen en subtil karisma. Scott Speedman är också imponerande i rollen som Michael Corvin, människan som finner sig plötsligt och ofrivilligt indragen i kriget. Frustrationen han känner över att se sin tillvaro förändras bortom hans kontroll känns genuin, och även de scener där han behöver visa mer kraft och styrka fungerar finfint. Bland de övriga rollerna är det främst Bill Nighy som vampyräldsten Viktor som fastnar i minnet med sin enorma närvaro, men ingen i filmen gör dåligt ifrån sig.

Ett annat område filmen klarar med bravur är det visuella. Dels känns estetiken på omgivningarna helt rätt. Det är mörka regndrypande miljöer, smutsiga kloaker och gotiska byggnader. Kanske inget som direkt överraskar en med sitt nyskapande, men filmen levererar vad den ska i detta avseende. Den andra aspekten av det visuella är specialeffekterna, och här känns filmen som en rejäl framgång. Allt ser trovärdigt ut: skräckinjagande håriga varulvar, bleka coola vampyrer, skottskador, sår och inblickar i hur innanmätet på en slumrande odöd ter sig.

Allt knyts samman i väldigt välgjorda actionsekvenser. Filmen blandar framgångsfullt skjutvapen, svärdfäktande och gammalt hederligt handgemäng, så man blir aldrig uttråkad. Den inledande striden i tunnelbanan sätter tonen väl, och slutfajten är lagom utdragen. Man känner sig inte lurad eller besviken när eftertexterna rullar, utan bara nöjd.

Sista ordet: En fräsch och modern version av vampyrer och varulvar, fylld av cool action och berikad med en solid historia. Lämnar mersmak.

Betyg: 4/5

Trailer

Mini-recensioner

Vissa filmer man ser känner man inte för att skriva fulla texter om. Här följer därför några kortare omdömen om ett gäng filmer jag sett på sistone. Möjligtvis känner jag för att recensera dom ordentligt någon gång i framtiden, men det är inget som är aktuellt i dagsläget.

The Fountain: Hyfsat flummig film av Darren Aronofsky, mannen bakom Pi och Requiem for a Dream. Handlar om liv, död och kärlek, berättad i form av tre sammankopplade historier i vitt skilda tidsåldrar. Bra skådespel av Hugh Jackman med flera, men på tok för rörig för min smak.

2/5

Last Man Standing: Baserad på De Sju samurajerna, men placerad i halvmodern västernmiljö. Två gangstergäng slåss om kontroll över en liten by, med Bruce Willis fångad mitt emellan de två. Jag var inte fullt vaken och uppmärksam under hela filmen, får jag erkänna. Det verkade inte vara något egentligt fel med den, men det är inte riktigt min typ av film. Tråkiga miljöer och träigt skådespel.

2/5

American Psycho: En film som bakom sin fasad av våldsamma mord och otäckheter fungerar som kritik mot 80-talets kommersialiserade yuppie-kultur. Inte alls dumt, men filmen bleknar jämtemot den suveräna boken den är baserad på. Business as usual, med andra ord.

3/5

I Kina käkar dom hundar: Absurd dansk komedi om en kille som med hjälp av sin bror och ett par snubbar från dennes restaurang ska råna en bank. Bjuder på många hysteriska skratt och kändes lite grand som något folket bakom Shaun of the Dead och Hot Fuzz skulle ha kunnat göra.

4/5

Teeth: En film som det har snackats mycket om på grund av dess handling om en tjej som har tänder mellan benen. Kasten mellan komedi och mer allvarlig "skräck" är lite väl tvära, men uppbyggandet är väl utfört och skådespeleriet är stabilt. Inte alls så dålig som man skulle kunna tro.

3/5

Pulp Fiction

Pulp Fiction

År: 1994

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare: John Travolta, Samuel L. Jackson, Bruce Willis, Uma Thurman, Ving Rhames, Tim Roth, Amanda Plummer

De första två eller tre gångerna jag försökte se Pulp Fiction "back in the days" somnade jag. Det är möjligt att jag helt enkelt var väldigt sömnig vid dessa tillfällen, men hur som hels misslyckades filmen att ordentligt fånga min uppmärksamhet. Till slut lyckades jag dock hålla mig vaken genom hela, och jag minns att jag tyckte den var okej, även om jag inte förstod vad andra såg i den som gjorde den till ett mästerverk i deras ögon. Igår gav jag filmen en andra chans att imponera på mig. Kanske går det att uppskatta den mer nu när man är äldre och visare.

Pulp Fiction, likt många av Quentin Tarantinos filmer, berättas olinjärt. Den är uppdelad i olika delar och hoppar fram och tillbaka i tidslinjen. Det leder till vissa unika intryck, men samtidigt är det inte en gimmick som storyn baseras kring. Det är helt enkelt bara en annorlunda berättarteknik. Det är kanske inte alltid fullt motiverat, men det är heller inget som förstör filmen på något sätt.

Filmens handling kretsar huvudsakligen kring tre personer: Vincent Vega, Jules och Butch. De två förstnämnda (Travolta och Jackson) är gangsters, medans Butch (Bruce Willis) är en boxare som ombeds att lägga sig i femte ronden i en match, något som inte riktigt går som det ska och försätter honom i trubbel med diverse kriminella gäng. Vincent och Jules har egna problem, som att tvingas gå ut på dejt med bossens fru (Uma Thurman) och moraliska och kvasireligiösa funderingar på att lämna gangsterlivet bakom sig.

Storyn är intressant, men mitt huvudsakliga problem med filmen är att dess handling enbart upptar drygt hälften av filmens 154 minuter. Resten fylls ut med ovidkommande konversationer om hamburgare och onödigt långdragna diskussioner om kulmagar och frukost. Det är varken dialogerna i sig själva eller dess framföranden som jag stör mig på, utan mer själva meningen med dom. Man kan argumentera för att det gör karaktärerna mer levande och personliga, men det saknar önskad effekt på mig.

Det är då tur att skådespeleriet är så bra som det är. Samtliga tre huvudrollsinnehavare gör bland sina livs bästa roller i Pulp Fiction. Samuel L. Jackson är den som gör starkast intryck på mig personligen. Han levererar sina monologer med stor inlevelse och skärpa och har en aura av coolhet kring sig. John Travolta är även han i sitt esse här. Han är mer tillbakalutad och lugn än sin kollega men bjuder på riktigt djupt och subtilt skådespel med Uma Thurman när de tv å är på dejt. Kemin är påtaglig. Bruce Willis, till sist, är kanske det närmaste filmen kommer till att ha en hjälte, även om glorian är mer än lite på sned. Agerandet är det dock inget fel på, och hade det inte varit för en viss John McClane är det här helt klart den roll man skulle förknippa hans karriär med mest. Rollistan bjuder även på en mängd imponerande namn bland birollena. Christopher Walken, Harvey Keitel, Rosanna Arquette och Tarantino själv för att nämna några.

Sista ordet: Handlingen är bra, aktörerna är på topp, regin är klanderfri och dialogen är, trots onödiga utsvävningar, fantastiskt välskriven. Det kan dock inte hjälpas att jag sitter och smågäspar när manuset smyger sig ut på ännu ett banalt sidospår som inte leder någonvart. Summa sumarum får jag erkänna att jag fortfarande inte ser något mästerverk i denna kritikerrosade rulle, även om dess uppenbara kvaliteter inte går att bortse från. Bra, men inte helt i min smak.

Betyg: 3/5

Trailer

Du, Jag och Dupree

Du, Jag och Dupree
År: 2006
Regi: Anthony Russo, Joe Russo
Skådespelare: Matt Dillon, Owen Wilson, Kate Hudson, Michael Douglas, Seth Rogen

Nygifta paret Carl och Molly (Dillon och Hudson) förbereder sig på sitt nya liv inom äktenskapet då Carls vän Dupree (Owen Wilson) blir vräkt från sitt hem. Carl vill hjälpa sin gamla polare att komma på fötter igen och erbjuder honom att bo i deras hem ett par dagar. Dupree visar sig dock bli en aning irriterande att ha i sin bostad, trots att han bara menar väl. Samtidigt får Carl det stressigt på jobbet när hans chef och tillika svärfar (Michael Douglas) sätter allt större mental press på honom.

Låter det som en dussinskomedi? Det är det också. De flesta skämten är sådant man har sett förr i andra filmer och sitcoms, och mycket är förutsägbart. Hade det inte varit för Owen Wilson som verkligen går in för den här rollen hade Du, Jag och Dupree fått ytterligare minus för sina humorportioner.

Handlingsmässigt är filmen något haltande. Det bjuds inte på särskilt många överraskningar, om man bortser från rollfigurernas abrupta och irrationella reaktioner. Det känns svårt att köpa vare sig Matt Dillons eller Kate Hudsons karaktärer som trovärdiga när de ändrar personlighet och humör så drastiskt som de gör här. Det är lite synd då båda tidigare har visat att de kan göra riktigt starka prestationer (Dillon i Crash, Hudson i Almost Famous). Lyckligtvis återfinns även Michael Douglas på rollistan, och han är alltid guld. I Du, Jag och Dupree stjäl han i princip varenda scen han är med i. Seth Rogen förtjänar också ett omnämnande i rollen som Carls toffelhjälte till polare, där han bjuder på ett par genuina skratt.

Sista ordet: Särskilt mycket mer finns inte att säga om den här filmen. Den kommer, gör vad den ska och sticker utan att lämna alltför mycket bestående intryck. Godkänd, men det är mest tack vare Wilson och Douglas.

Betyg: 3/5

Trailer

The Blues Brothers

The Blues Brothers
År: 1980
Regi: John Landis
Skådespelare: John Belushi, Dan Aykroyd, Carrie Fisher, Cab Calloway, John Candy

"It's 106 miles to Chicago, we got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it's dark, and we're wearing sunglasses."
"Hit it."

Ett av filmvärldens mest odödliga citat, signerat Dan Aykroyd och John Belushi. The Blues Brothers är något av en klassiker, och egentligen finns det inte mycket att säga om den då den är relativt simpelt uppbyggd. Den förtjänar dock en ansträngning, så vi får se vad vi kan få ihop.

Jake och Elwood Blues (Belushi och Aykroyd) är bröder, klär sig i svarta kostymer och bär ständigt mörka solglasögon. Efter att Jake har blivit villkorligt frigiven från fängelset efter tre år besöker bröderna det gamla barnhem där dom växte upp. De får reda på att stället hotas med nerläggning om inte deras fastighetsskatt på 5000 dollar betalas inom det snaraste. Efter en religiös uppenbarelse bestämmer de sig för att sätta ihop sitt gamla rhythm & blues band och köra några gig för att få ihop stålarna. Problematiken består av de forna medlemmarnas ovilja att lämna sina nya arbeten och liv, brödernas tendens att hamna i olag med polis och andra element, samt en mystisk kvinna (Carrie Fisher) som verkar besatt av att ta död på Jake och Elwood, kosta vad det kosta vill.

John Belushi och Dan Aykroyd är felfria i sina roller. Ständigt coola, aldrig utan snabba lösningar till hands. Det faktum att de ständigt har på sig solglasögon gör att de tvingas förlita sig mycket på sitt kroppsspråk för att visa tankar och sinnesstämning, och det är just i dessa fysiska bitar som deras talang för komedi lyser starkast. Varenda rörelse har ett syfte och mening. Båda två är suveräna, men Aykroyd är den som lyser snäppet starkare i min mening. Kolla bara hur han rör sig över scenen i det stora musiknumret på Palace Hotel Ballroom. Enastående.

Just musiken figurerar flitigt i Blues Brothers, då det i grund och botten är en musikal. Många av rhythm & blues genrens största stjärnor vid tiden har gästspel i filmen, bland annat Aretha Franklin, James Brown, John Lee Hooker och Ray Charles. Vad man tycker om själva musiken är givetvis en smaksak, men alla sång- och dansnummer är livligt och professionellt utförda. Det finns något parti i filmens första halva där sjungandet faller lite för tätt, och filmen tappar lite i tempo. Det är dock ett av ytterst få minus filmen drar på sig.

Den tredje stora behållningen med denna film, efter huvudrollsinnehavarna och musiken, är de väldigt påkostade biljakterna. I den första lever bröderna rövare i ett köpcentrum jagade av ett antal poliser, och stället blir i princip helt demolerat. Det går inte annat än att sitta och le åt all förstörelse. Den andra stora jakten inträffar efter replikskiftet i början av den här recensionen, och den är om möjligt ännu mäktigare. Dussintals bilar kvaddas i en sanslös mängd krockar och kollisioner, men Jake och Elwood är lika coola och obevekliga som alltid. They're on a mission from God.

Sista ordet: Ja, vad kan man säga? Här finns lite av allt: humor, action, musik och ruggigt skön stämning. En film som aldrig blir tråkig oavsett hur många gånger man ser den, och en given fullpoängare.

Betyg: 5/5

Trailer

5 bästa med Jim Carrey

Jim Carrey är så vitt jag vet den skådespelare jag har sett flest filmer med, åtminstone om man räknar till hur framträdande hans roller i regel är. Det är inte för att han är min favoritskådis eller så, utan helt enkelt för att hans filmer tenderar att ha en ganska hög lägsta-nivå. Han gör inte särskilt mycket dåliga filmer, alltså.

Men vilka av filmerna han är med i gillar Kebaben mest? Read on to find out.

5. Mina jag & Irene
En typisk Jim Carrey komedi som når snäppet över genomsnittet. Måhända inte en klassiker, men den har sina sköna skratt.

4. Truman Show
Hans första lite mer seriösa film efter sitt genombrott med Den galopperande detektiven. Storyn om Truman som ovetande är del av en gigantisk reality show fungerar fint både som underhållning och som lättsam kritik mot det på tiden allt ökande antalet exploativa dokusåpor.

3. Den galopperande detektiven
Carreys stora genombrott som gjorde honom till en stjärna över en natt. Gissningvis är väl Ace Ventura fortfarande hans mest minnesvärda rollfigur. Vem har inte någon gång citerat hans "lo-ho, se-her" eller "alrighty then"?

2. Dum & dummare
Den okrönta kungen av tramsiga komedier. Med suveräna radarparet Carrey och Jeff Daniels framför kameran och bröderna Farrelly bakom manuset hör den här till bland de roligaste filmerna någonsin, när man är på rätt humör för den.

1. Man on the Moon
Jim Carrey spelar den ökände komikern Andy Kaufman i filmen om hans liv. Intressant, kul och rörande. Troligtvis Carreys bäst utförda rolltolkning någonsin, då han känns som klippt och skuren för rollen.

Bubblare: Den galopperande detektiven rider igen, Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Inte ens i närheten: The Number 23

Vad tycker ni läsare? Lämna en kommentar!

Terminator 3

Terminator 3: Rise of the Machines
År: 2003
Regi: John Mostow
Skådespelare: Arnold Schwartzenegger, Nick Stahl, Claire Danes, Kristanna Loken, David Andrews

Vissa filmern inser man inte hur mycket man vill se förrän man faltiskt ser dom. Terminator 3: Rise of the Machines är ett prima exempel på det. Jag gillar The Terminator, och Terminator 2: Judgment Day har jag sett hur många gånger som helst, känns det som. Den är suverän och del i min personliga heliga treenighet vad gäller actionfilmer (tillsammans med Face/Off och Crank). Likväl passerade Terminator 3s premiär utan att jag brydde mig särskilt mycket, och det blev aldrig av att jag spanade in den förrän nu. Alla tvivel på att den skulle bli bra försvinner kvickt när Arnold dyker upp från framtiden och beger sig in på en bar för att få tag på kläder och fordon. Med väl hanterade sting mot min hjärnas nostalgicentrum sitter jag där med gåshud och ser hur han scannar besökarna för att hitta rätt klädstorlek. Det är bara så sjukt rätt.

Terminator 3 utspelar sig ett tiotal år efter tvåan. Trots att hotet från att robotar ska ta över världen i framtiden avvärjdes lider John Connor (Nick Stahl) av apokalyptiska mardrömmar. Paranoid håller han sig borta från allt vad datorer heter, ovillig att ge robotarna minsta ledtråd till att hitta honom om de skulle försöka skicka en ny mördare efter honom. Givetvis är det just det som händer; en ny modell Terminator, T-X (Kristanna Loken), dyker upp, nu med uppdrag att döda all de som kommer bli motståndsledaren Connors närmsta medhjälpare i framtiden. Lika givet är att gamle gode Arnold också skickas tillbaka för att undanröja detta hot. Domedagen stoppades inte i tvåan. Den bara sköts upp.

En stor del av förhandssnacket kring Terminator 3 kretsade kring den nya Terminatorn som skulle spelas av en kvinna. Det är ett oväntat grepp, men det påverkar inte filmen mycket på vare sig det ena eller andra hållet. Filmen hade artat sig likadant oavsett om det hade varit en typisk manlig robot, så jag har ingen direkt åsikt i könsfrågan. Kristanna Loken gör en bra insats, även om det är en roll som inte direkt tär på skådespelerilagret. Då är i så fall Nick Stahl och Claire Danes (som spelar Kate Brewster, en av T-Xs tänkta offer) mer imponerande. John Connor tvingas inse att det hemska som hände i hans barndom har återvänt och han åter måste axla mantlen som räddare av världen, och Stahl får det att kännas övertygande. Kate upplever allt för första gången och bortsett från att hon tycks acceptera saker och ting lite för enkelt är även det en trovärdig rolltolkning från Claire Danes.

Men det här är ju trots allt en Terminator-film, och Terminator betyder Arnold Schwartzenegger. The man, the myth, the legend. I hans sista stora huvudroll innan han lämnade filmens värld för politikens lämnar han ingen besviken. Att återigen se Arnie ta sig an sin mest kända rollfigur är ett kärt återseende. Han levererar sina ärketypiska one-liners med samma pondus och grovhuggna fingertoppskänsla som alltid.

Handlingsmässigt klarar filmen av att både kännas bekant och ta sig an lite nya grepp. Man luras in i att tro att storyn ska utvecklas på liknande sätt som sina föregångare, men sen upptäcker man att filmen använder ens förväntningar som ett bete för att förhöja effekten av handlingens vändningar. Det är skickligt utfört, även om kanske inte storyns element i sig själva är någonting exceptionellt nyskapande. Pluspoäng för filmens slut, dock.

Actionmässigt är filmen i det stora hela inte heller någon besvikelse. Vi bjuds på biljakter, shoot-outs med poliser, kraftmätningar robotar emellan, och givetvis en stor mängd explosioner. Allt är välregisserat, bra filmat och med fina specialeffekter. Terminator 3 saknar dock något som ettan och tvåan verkligen briljerade med, nämligen en riktigt minnesvärd avslutande fight. Vem kan glömma de dramatiska uppgörelserna i ettans fabrik och tvåans stålverk? Trean avgörs dock lite väl hastigt och plötsligt, till den grad att man sitter och väntar på en sista comeback av den besegrade roboten. Tyvärr lämnas man snopen.

Sista ordet: Som enskild film betraktad är Terminator 3 helt enkelt en bra actionrulle. Är man däremot ett fan av serien finns det mycket nostalgiskt godis att hämta här. Den är kanske inte i klass med ettan, och framförallt inte tvåan, men det är ändå ett värdigt tilläg till Terminators universum.

Betyg: 4/5

Trailer

Adaptation

Adaptation

År: 2002

Regi: Spika Jonze

Skådespelare: Nicolas Cage, Meryl Streep, Chris Cooper, Cara Seymour, Tilda Swinton

Adaptation är en metafilm, d.v.s. en film om film. Men inte vilken film som helst. Det är helt enkelt en film som handlar om sig själv, delvis verklighetsbaserad, delvis fiktiv och delvis baserad på en bok. Hänger ni med?

Charlie Kaufman (manusförfattare till I huvudet på John Malkovich, Eternal Sunshine of the Spotless Mind med flera, här spelad av Nicolas Cage) har problem. Han har tagit sig an uppgiften att överföra boken The Orchid Thief, skriven av journalisten Susan Orlean (Meryl Streep), till filmmanus. Boken handlar bitvis om orkidétjuven John Laroche (Chris Cooper) och sökandet efter en särskild typ av orkidé som sägs vara bland det vackraste i världen. Men främst handlar boken enbart om blommor. Hur gör man en film om det egentligen? Kaufman har ingen aning, och Adaptation följer dels manusförfattarens bryderier angående skrivandet, och dels Orlean och Laroche under förarbetet av boken.

Det häftiga med Adaptation är alltså det faktum att den handlar om skrivprocessen bakom sig själv. Exempelvis visar filmen tidigt en sekvens där jordens evolution och utveckling överskådas, och långt senare får vi se hur Kaufman får idéen om att öppna filmen på det sättet. Ett annat exempel är när han går på ett skrivarseminarium och för en inre monolog om hur uselt hans arbete är, bara för att avbrytas av föreläsaren som skriker om hur värdelöst det är att använda inre monologer. Filmen är full av liknande metahändelser, och man får ut mer av filmen om man är extra uppmärksam på allt som händer och sägs. Få filmer kan få en att känna sig så smart som Adaptation gör när den är som bäst.

Adaptation är dock inte ett rakt drama eller självbiografi. Den blandar även in andra genrer, kanske framförallt komedi. Det gestaltas främst av Charlie Kaufmans fiktiva tvillingbror Donald (fiktiv i verkligheten, men inte i filmen), även han spelad av Nicolas Cage. Donald bestämmer sig för att följa i broderns fotspår som manusförfattare, och samtidigt som Charlie kämpar för att skriva ett avancerat nyskapande manus plottrar Donald ihop en typiskt klichéfylld Hollywood-thriller utan problem, något som Charlie finner både dumt och irriterande. Lyckligtvis ger det åtminstone publiken mycket humoristisk dialog bröderna emellan.

Skådespeleriet ligger på toppnivå. I vilken annan film som helst skulle Meryl Streep eller Chris Cooper vara anmärkningsvärt bra, då både gör fullkomligt övertygande rolltolkningar som journalist respektive intervjuobjekt. Särskilt imponerande är då Cooper, eftersom den tandlöse och frispråkige Laroche är en så pass märklig figur. Faktum är dock att båda två överskuggas av Nicolas Cage. Cage är en sådan skådespelare som man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig av. Han kan gå från lysande insatser i filmer som Face/Off och Lord of War till värdelösa jobb i till exempel Super 8 - Eight Millimeter. I Adaptation gör han dock sitt livs bästa roll, och kanske en av de bästa skådisinsatser jag någonsin sett. Charlie Kaufman (rollfiguren, alltså) är osäker på sig själv, folkskygg, introspektiv och nervös. Cage spelar denna karaktär på ett så naturligt sätt att det blir svårt att föreställa sig att han tidigare till stor del har figurerat som hård actionjälte. Det är ett helt felfritt agerande från hans sida, och det blir inte mindre imponerande av att han samtidigt spelar Charlies mer självsäkra och enkelsinnade bror Donald, även det oklanderligt. Cage, Streep och Cooper nominerades samtliga för Oscars för deras insatser i Adaptation, och att kalla det välförtjänt känns som något av en underdrift.

Filmen är dock inte felfri. I sin strävan att briljera med meta-klurigheter tar själva underhållningsvärdet stryk ibland. För det mesta klarar Adaptation av en fin balansgång, men mot slutet byter filmen ton totalt och bemästrar inte den nya tonen fullt ut. Som till allting annat finns det en förklaring till varför filmen är som den är, men att offra underhållning för att göra ett konstnärligt intryck får inte gå ostraffat på min betygsskala.

Sista ordet: Smart, finurlig, engagerande och ruggigt bra spelad. Adaptation är en väldigt unik film som kanske inte är ämnad åt alla, men som verkligen föll mig i smaken. Helt klart värd att se, om inte annat så i alla fall för Nicolas Cages rollprestation.

Betyg: 4/5

Trailer

Cube Zero

Cube Zero
År: 2004
Regi: Ernie Barbarash
Skådespelare: Zachary Bennett, Stephanie Moore, David Huband, Martin Roach, Michael Riley, Mike Nahrgang, Terri Hawkes

Så har vi då kommit till den tredje och sista (eller åtminstone senaste) delen i Cube-serien. Cube var väldigt bra, medans Cube 2: Hypercube var en stor besvikelse. Hur står sig Cube Zero i förhållande till sina föregångare?

Storyn kretsar fortfarande runt samma koncept. Ett gäng personer befinner sig i en labyrintliknande kubformad konstruktion bestående av en serie rum med fällor i, och måste nu försöka fly därifrån. Cube Zero introducerar dock nya perspektiv då vi också får följa Wynn och Dodd (Zachary Bennett och David Huband), två personer som jobbar med att övervaka kuben och dess fångar. Wynn börjar inse att hela grejen med att spärra in folk i en gigantisk dödsfälla kanske inte är helt moraliskt gångbar, och när han blir personligt intresserad av en av offren (Rains, spelad av Stephanie Moore) bestämmer han sig för att bege sig in i kuben för att rädda henne.

Lyckligtvis har själva kuben mer gemensamt med dess like i ettan än med den i tvåan. Rummen är mörka och mekaniska och är tacksamt befriade från några fjärde dimensioner och kliniskt vita sci-fi miljöer som förpestade Cube 2. Samtidigt har filmen ändå en annan ton än den första hade. Cube Zero har fler fällor och visar mer blod och sönderfrätande kroppsdelar. Det är inte värre än vad man kan se i slasher-filmer, men det blir på sina håll lite för mycket för att det ska kännas som en Cube film.

Skådespeleriet ligger någonstans mellan de två första filmerna. Zachary Bennett i huvudrollen som Eric Wynn är ganska duglig, liksom Martin Roach och Mike Nahrgang i rollerna som fångar. Sen har vi Michael Riley som spelar Jax, en högre uppsatt man bland folket bakom kuben. Hans roll känns fruktansvärt malplacerad i den här filmen. Han är livlig och excentrisk och saknar helt betänkligheter vad gäller rätt och fel, men det blir så löjligt "over the top". Det är inte det att Riley gör ett dåligt jobb, utan helt enkelt att han borde ha gjort sin hyfsade halvkomiska insats någon annanstans.

Filmens bitvisa fokuserande på personerna utanför kuben gör att det inte skapas något större band mellan publiken och fångarna. Ettan och tvåan utspelade sig till 99% i själva kuberna, så man fick mycket inblick i hur gruppernas medlemmar interagerade med varandra. I Cube Zero känns fångarna till stor del mest som birollsinnehavare, och det engagemang som förmedlades i framförallt den första filmen finns inte att finna här. Karaktärerna är inte lika aktivt ointressanta som i Cube 2, men vi ges inte tillräckligt mycket tid och information för att börja bry oss om dom, med ett eller två undantag. Det hade kunnat kompenseras av att scenerna utanför kuben var spännande, men det klickar aldrig riktigt. Vi får reda på mer om kuben och dess syfte i denna tredje del, men märkligt nog bryr man sig inte. Seriens mystik faller samman, samtidigt som vi ändå lämnas med många obesvarade frågor. Bra eller dåligt? Svårt att säga, men jag lutar åt det senare.

Sista ordet: Cube Zero är bättre än Cube 2, men inte mycket. En visuell tillbakagång till den första filmen i serien, men kvaliteten ligger närmre den undermåliga tvåan. Fällorna är fortfarande underhållande, men här finns fortfarande ingen ordentlig spänning, och handlingen är mestadels intetsägande. Förhoppningsvis skonas vi från en fjärde del i serien, för det är nu uppenbart att den nivå ettan kom upp till numera är helt bortom skaparnas räckvidd.

Betyg: 2/5

Trailer

Cube 2: Hypercube

Cube 2: Hypercube
År: 2003
Regi: Andrzej Sekula
Skådespelare: Kari Matchett, Geraint Wyn Davies, Grace Lynn Kung, Matthew Ferguson, Neil Crone, Barbara Gordon, Lindsey Connell

Ny regissör. Nya rollfigurer. Ny kub. Nya regler. If it ain't broke, don't fix it. Såvida du inte råkar vara del av folket bakom Cube 2: Hypercube, för i så fall är det tydligen helt okej att ta en lysande föregångare (vilken recenserades av mig nyligen), avlägsna det mesta som var bra med den, röra om lite extra i grytan och sen ge ut det vanställda spektakel man skapat med dollartecken i ögonen. Inte för att den första filmen blev någon större kassasuccé så vitt jag vet, men om det finns några konstnärliga ambitioner här har jag svårt att urskilja dom.

Cube hade väldigt tät och kuslig atmosfär. Jag nämnde det inte i min recension av den, men en del av det berodde nog på att kubens rum var så mörka och klaustrofobiska. I Cube 2 är rummen kliniskt vita och känns inte alls särskilt otäcka. En annan betydelsefull visuell detalj från ettan var att karaktärerna alla hade identiska uniformer på sig, något som förstärkte känslan av att de var fångar. Det var inget jag tänkte på när jag såg den, men i kontrast med Cube 2 där alla har vardagskläder på sig blir det faktiskt en rejäl skillnad.

Rollfigurerna är i många fall kopior av de från första filmen. Råa polisen Quentin heter numera Simon, autistiska Kazan är nu en senil kärring vid namn Mrs. Paley, och så vidare. Här finns dock inget av föregångarens fina karaktärsutveckling att finna. Allas roller slås fast från första punkt och viker aldrig av från dess utstakade banor. Det finns ett par twister mot slutet, men de påverkar egentligen ingenting. Manuset kan man givetvis skylla på, men mycket är helt enkelt skådespelarnas fel. Om jag ska anstränga mig för att säga något snällt om någon av dom så var Matthew Ferguson rätt så hyfsad som den unge spelutvecklaren Max Reisler, men resten av dom är samtliga värre än de sämsta skådespelarna från Cube, fullständigt inkapabla att leverera trovärdiga repliker.

Filmens största misstag gentemot ettan är paradoxalt nog samtidigt dess främsta källa till underhållning. I Cube var kuben uppbyggd enligt strikta matematiska regler som fångarna var tvungna att försöka förstå för att ta sig ut. Jag är inget mattegeni, men man kunde ta till sig de bakomliggande principerna. Det går milt sagt inte i Cube 2, då den nya kuben är fyrdimensionell. Tid och rum fungerar utan rim och reson och allting blir väldigt abstrakt. Det finns inget att begripa vad gäller ställets uppbyggnad. Tiden går frammåt, bakåt, snabbt och långsamt om vartannat, folk går ut ur ett rum och kommer in samma igen från motsatta sidan, och parallella dimensioner spökar runt här och där. Jämfört med ettans strikta logik blir man inte engagerad här då det helt enkelt inte går att lösa mysteriet.

Men det är också det som blir den enda tjusningen med filmen; att få se hur verkligheten ska förvrängas härnäst är märkligt intressant, och det märks att det nog har pågått en hel del brainstorming för att hitta på alla galenskaper. Om filmen bara hade lyckats knyta ihop det hela med Cubes välberättade story hade det här faktiskt kunnat bli någonting, men sådan tur har vi inte.

Sista ordet: Usla skådisar, inte lika mycket roliga fällor, värdelöst slut, taskiga CGI-effekter och avsaknad av atmosfär gör Cube 2 till en betydligt sämre film än sin föregångare. Som sagt finns det en gnutta underhållning att hämta när man väl inser att det inte går att förstå sig på kubens konstruktion, men i övrigt bör man hålla sig lång borta från den här travestin.

Betyg: 2/5

Trailer

Cube

Cube
År: 1997
Regi: Vincenzo Natali
Skådespelare: Maurice Dean Wint, Nicky Guadagni, David Hewlett, Nicole de Boer, Wayne Robson, Andrew Miller

Sex människor vaknar upp och finner sig i märkliga kubformade rum utan att ha någon aning om var dom är och hur dom kom dit. Från varje rum går sex tunnlar ut i sex olika riktningar som binder samman rummen. Det står snart klart att vissa av rummen är riggade med livsfarliga fällor, så sökandet efter en utgång blir en riskfylld sådan, inte minst med tanke på att fångarna inte alltid kommer väl överens med varandra.

Jag älskar konceptet i Cube. Jag visste inget mer om filmen än vad som stod på baksidan av DVD-fodralet, men bara idéen räckte för att jag skulle känna mig tvungen att inhandla den för nästan ett årtionde sen. Givetvis fanns det potential för att det skulle vara värsta kalkonen, men lyckligtvis besannades inte de farhågorna. Tvärtom så är det här på många sätt en riktigt bra film.

Rollfigurerna är av varierande bakgrund. Quentin är polis, Holloway läkare, Worth arkitekt, Leaven matematikstudent, Rennes expert på att fly från fängelser, och Kazan lider av autism. Samtliga utvecklas på olika sätt under filmens gång, och ingen är vad de först tycks vara. Influerat av rädsla och paranoia blir samspelet mellan dom ett av filmens starkaste kort. Vänskap och tillit, motsättningar och misstankar. Gäller det att hålla fast vid civiliserat beteende, eller är det djungelns lag som gäller under sådana extrema förhållanden? Filmen väcker tankar om människors beteende, och det är lätt att bli kluven när man försöker komma fram till hur man själv hade handlat i liknande situationer.

Nivån på skådespeleriet är minst sagt skiftande. Nicole de Boer och Andrew Miller (Leaven och Kazan, respektive) framstår som de starkaste aktörerna och gör riktigt bra insatser. På andra sidan av spektrumet är Maurice Dean Wint (Quentin) och Nicky Guadagni (Holloway), som båda mestadels misslyckas med att förmedla de känslor som krävs. De försöker för mycket och det blir svårt att ta dom på fullt allvar, även om åtminstone Wint rycker upp sig mot slutet. I överlag är dock skådisinsatserna i filmen stabila.

Cube är imponerande filmad och regisserad. Annorlunda kameravinklar skapar tillsammans med ljudet och rummens skiftande färger en rätt så klaustrofobisk stämning. En av de mest spännande scenerna i filmen är när gänget ska ta sig igenom ett rum utrustat med ljudsensorer. Om de ger minsta ljud ifrån sig blir dom genomborrade av järnspett. Även om man som jag har sett filmen innan och vet hur det går sitter man ändå och biter på naglarna, en känsla som återkommer flera gånger i Cube.

Sista ordet: Grymt underhållande film med ett intressant koncept som tas väl vara på. Fällorna är bra utförda, interagerandet mellan rollkaraktärerna fungerar fint, och spänningen är på topp. Om man ska hitta något att klaga på är det vissa av skådespelarna, samt att dialogen bitvis känns lite styltig. Det går att bortse från för det mesta, men ibland rycker det ut en ur filmens atmosfär, vilket är tillräckligt störande för att filmen ska halka från en femma till en stark fyra. Ändå helt klart sevärd rulle.

Betyg: 4/5

Trailer

Nördskolan

Nördskolan
A.K.A. "School for Scoundrels"
År: 2006
Regi: Todd Phillips
Skådespelare: Jon Heder, Billy Bob Thornton, Jacinda Barrett, Michael Clarke Duncan, Sarah Silverman, Ben Stiller

"Nice guys finish last" sägs då och då. För att få vad man vill ha och komma någonvart i världen gäller det att ta för sig och inte bekymra sig om att kliva folk på tårna. Så om man är en snäll liten mes som Roger (spelad av Jon "Napoleon Dynamite" Heder) och är något förälskad i grannflickan men svimmar av panik när man försöker prata med henne är det kanske kört. Såvida man inte finner sig i en kurs ledd av skitstövlarnas skitstövel Dr. P (Billy Bob Thornton) med syfte att lära folk bli mer aggressiva och själviska. Allt i självförbättrandets syfte, givetvis. Till en början fungerar det faktiskt för Roger då han lyckas repa mod till at bjuda ut Amanda (Jacinda Barrett) på en dejt, men när läraren sätter sina ögon på samma tjej uppstår konflikt.

Det är Nördskolans handling i stora drag. Filmen är en remake på 1960 års Skola för skojare, men då jag inte har sett originalet har jag inte några jämförelser de två emellan att bidra med. Vad jag kan säga är att Nördskolan som egen film betraktad är något medioker. Storyn är inte dålig och tar mot slutet en del oväntade vändningar, men den utvecklas en aning för långsamt och hänger kvar vid varje paragrafpunkt lite för länge. Den beger sig också ut på onödiga sidospår är och där (till exempel är Ben Stillers biroll ganska bra spelad, men hans inhopp leder ingenstans), vilket saktar ned filmens tempo ytterligare.

Skådespelsmässigt hänger filmen på Jon Heder och Billy Bob Thornton. Det är dom som måste presentera bra karaktärer som man kan engagera sig för, och det lyckas inte fullt ut. Jon Heder gör en roll som bär vissa likheter med hans paradnummer i Napoleon Dynamite, men hans förvandling från mes till självsäker kille är inkonsekvent och känns inte trovärdig. Billy Bob Thornton är riktigt bra på att spela hård och elak, men han gör det inte på ett underhållande sätt. Han skjuter paintball-gevär på två meters avstånd, han skriker och hackar på eleverna, men det blir aldrig riktigt roligt.

Det problemet är tyvärr inte isolerat till hans rollkaraktär. Filmen fick mig helt enkelt inte att skratta en endaste gång. Vid något tillfälle ryckte det till lite i mungipan, men det var inte ofta. Tycker man att exempelvis Michael Clarke Duncan i kvinnokläder är komedi på hög nivå så har man nog mer att hämta i denna film.

Sista ordet: En inte helt dålig film, men avsaknaden av de riktiga skratten samt det låga tempot i handlingen drar ner betyget rejält.

Betyg: 2/5

Trailer

Crank

Crank
År: 2006
Regi: Mark Neveldine, Brian Taylor
Skådespelare: Jason Statham, Amy Smart, Jose Pablo Cantillo, Dwight Yoakam, Efren Ramirez, Carlos Sanz

Recept för Crank: Tag ett styck Speed. Avlägsna Keanu Reeves skoningslöst. Byt ut Dennis Hopper mot en ondsint latino, Sandra Bullock mot en blond bimbo, och bussen mot Jason Statham. Krydda rikligt med action. Serveras varmt.

Grundidéen för både Speed och Crank är är briljant i sin enkelhet: "om man saktar ner dör man". Handlingen skiljer sig dock en aning. Crank börjar med att yrkesmördaren Chev Chelios (Statham) vaknar och mår ordentligt dåligt. Vid sin TV hittar han en DVD skiva med orden "Fuck you" skrivna på. Det visar sig vara en hemmavideo gjord av den lokala gangsterbossen Ricky Verona (Cantillo). Kruxet är att den är filmad i Chelios lägenhet och visar hur denne injiceras med någon sorts giftblandning och kommer dö inom en timme. Chelios blir en aning förbannad av detta upptåg, slår sönder sin TV och beger sig ut i Los Angeles för att klura ut vad han kan göra åt saken. Snart nog får han reda på att han kan hålla sig vid liv så länge hans adrenalinnivå hålls hög. Om han stannar till för länge dör han.

Det är ett simpelt koncept, så det är skönt att filmen inte tar mer än cirka 10 minuter för att etablera handlingen. Jakten på adrenalin sätts igång med full fart direkt från början, och det är en underhållande åktur. Chelios tar droger och medicin, dricker kopiösa mängder energidryck, spöar upp poliser, ber sjuksköterskor ge honom elchocker och begår livsfarliga stunts i trafiken. Han visar ingen hänsyn mot allmänheten; han ska ju ändå dö, så varför bry sig? Allt han vill är att se till att flickvännen Eve (Amy Smart) inte dras in i det hela och att Ricky Verona dör. Om det innebär att han måste stjäla någon taxi här och där, råna en livsmedelsaffär eller agera byte för polisen i en biljakt genom ett köpcentrum? Inga problem.

Just den sistnämnda detaljen är rätt så talande för filmens ton. I klassikern The Blues Brothers är den kaotiska biljakten i köpcentrumet en av filmens höjdpunkter rent actionmässigt och ges full uppmärksamhet. I Crank är det nästan en eftertanke, då Chelios under tiden snackar med sin läkare på mobiltelefonen för att få reda på hur giftet fungerar. Vi ges tillfälle att få reda på mer om handlingen, men varför inte ha hejdlös action på samma gång? En välsignelse för alla oss som någon gång har stört sig på att actionrullar ska ha en massa långsam dialog för att berätta sådant som vi redan vet från trailern.

Sättet filmen presenteras på återspeglar dess kärnämne. Det blir mycket snabba klipp och skakiga kameror, härliga freeze frames och välgjorda specialeffekter. Det finns rikligt med lekfullhet vad gäller kameravinklar och dylikt, och flera gånger sitter man och imponeras av hur coolt gjord filmen är. Soundtracket är fullt av grym musik som sätter extra piff på tillställningen. Alla filmer som öppnar med Quiet Riots "Metal Health" får nästan automatiskt tummen upp av mig.

Jason Statham är en skådespelare som inte direkt har gjort sig känd för sin mångsidighet, men han är samtidigt en av de bästa actionhjältarna på film idag. Här levererar han dräpande one-liners på sin brittiska accent till höger och vänster och visar prov på högklassig komisk ansiktsmimik. Ett av mina favoritexempel är tidigt i filmen när han finner sig omgiven av ett helt gäng busar med pistoler och automatvapen riktade mot honom. Han förvånade och irriterade blick mot dom är 100% rent guld.

Resterande karaktärer i Crank är alla lagom over-the-top. Jose Pablo Cantillo gör ett utsökt jobb som Ricky Verona, skurken som är härligt ennerverande uppkäftig men som hela tiden finner sig överlistad av protagonisten. Amy Smart är klockrent bimboaktig som Chelios brud, lyckligt ovetande om pojkvännens våldsamma yrke och mest bekymrad om att klockan på hennes mikrovågsugn inte går att ställa om. Efrin Ramirez som Chelios osannolika metrosexuella polare gör också en minnesvärd roll.

Sista ordet: Ibland är det härligt med välgjorda actionfilmer som inte försöker vara mer än vad de är. Högoktanig adrenalinfylld action från start till mål, med en väl avvägd dos humor, filmad på ett smart sätt och med strålande rollfigurer. Det här är underhållning på högsta nivå och troligtvis den i mitt tycke häftigaste actionrullen någonsin. Femman känns given.

Betyg: 5/5

Trailer

Om ödet får bestämma

Om ödet får bestämma
A.K.A. "Serendipity"
År: 2001
Regissör: Peter Chelsom
Skådespelare: John Cusack, Kate Beckinsale, Molly Shannon, Jeremy Piven, Bridget Moynahan, John Corbett

Romantiska komedier beskylls ofta för att bara vara samma sak hela tiden. Man möter kvinna, tycke uppstår, något problem dyker upp, bla bla bla, man och kvinna lever lyckliga i alla sina dagar. För att en romcom ska resa sig ur mängden gäller det alltså att vara annorlunda på något sätt. Antingen kan man bryta radikalt mot genrens vedertagna normer och ändra tonen helt, som i exempelvis High Fidelity och Chasing Amy, eller så kan man satsa på någon gimmick, som tidsresandet i Lyckliga tillfälligheter eller alla separata mindre berättelser i Love Actually. Om ödet får bestämma väljer att ha den eviga diskussionen om ödet kontra slumpen som tema, men är inte liknande fenomen vanligt förekommande i dom flesta filmer i genren? Jo, visst är det så. Ingen bra utgångspunkt för denna rulle, alltså.

Jonathan (John Cusack) och Sara (Kate Beckinsale) träffas av en slump (eller?) i en klädesaffär i New York. De gillar varandra, men då de båda redan har flickvän/pojkvän går det inte längre än en minidejt med skridskoåkning och dylikt. Jonathan vill fortsätta hålla kontakten, men Sara är inte övertygad om att de är menade för varandra. Hon skriver sitt telefonnummer i en bok som hon tänker sälja, Jonathans nummer skrivs på en dollarsedel som hon betalar med i en kiosk, och hon resonerar att om de är ämnade för varandra kommer ödet att leda dom mot varandra igen med hjälp av dessa ledtrådar. De skiljs hastigt och plötsligt åt, och filmen hoppar fram sju år i tiden. Båda två ska gifta sig med sin respektive partner men kan inte sluta tänka på varandra, vilket leder till en jakt på att hitta varandra igen.

Ungefär där dras det i handbromsen vad gäller utveckling av storyn. Resten av filmen handlar om deras sökanden, vägledda av vad som ter sig vara chansartade tillfälligheter. Det är inga radikala vändningar eller problematiska händelseförvecklingar. Det är att ta en genre som inte är känd för intrikata handlingar och simplifiera hela grejen ytterligare, vilket jag knappast tror att det finns något större behov av. Storyn är alltså snäppet under rådande romcon-standard.

Rollfigurerna är inte alltför spännande heller. Både Jonathan och Sara är typiska huvudroller för genren utan större egenheter. John Cusack är förstås klart bra som alltid, men han har inte mycket att jobba med i den här filmen. Jonathans polare Dean (spelad av Jeremy Piven) visar tendenser till vilja vara lite annorlunda, men möjligheten tas inte riktigt tillvara på. Ingen skådisinsats är direkt dålig, men den enda som egentligen sticker på ett positivt sätt är Eugene Levy (ni vet, farsan från American Pie) i rollen som butiksbiträde, en liten biroll som likväl var det enda i filmen som fick mig att faktiskt skratta.

Trots allt negativt jag har sagt om filmen så är den inte dålig. Regin är okej, de slumpartade händelserna under Jonathans och Saras jakt på varandra är kul och bitvis originella, och musiken är vald omsorgsfullt och passar in fint. De är inga revolutionerande insatser, men alla små bitar hjälper till att göra filmen som helhet kvalitativt godkänd, om än knappt. Det är bara synd att folket bakom den inte har vågat mer än så.

Sista ordet: Jag är en sådan där skum människa som faktiskt gillar romcoms. Det är en genre som inte direkt har producerat många mästerverk, men stommen brukar likväl vara tillräckligt bra för att skapa hyfsat underhållande filmer. Den här filmen begår inga större misstag, och tillsammans med John Cusacks väl godkända insats hjälper det filmen till en svag trea i min mening. Den är svag om man jämför med de andra filmerna jag nämnde i öppningsstycket, men det är inget egentligt fel med den. Om man inte gillar romantiska komedier så är den dock verkligen inte något som kommer ändra ens åsikt.

Betyg: 3/5

Trailer
http://www.trailerfan.com/movie/serendipity/trailer

The Boondock Saints

The Boondock Saints
År: 1999
Regissör: Troy Duffy
Skådespelare: Sean Patrick Flanery, Norman Reedus, Willem Dafoe, David Della Rocco, Carlo Rota, Billy Connolly

Är det rätt att döda onda människor? Givetvis förhindrar det dom från att fortsätta sprida ondska i världen, men ska det ge folk tillåtelse att ta lagen i egna händer? Irländska bröderna McManus (Flanery och Reedus) får en religiös uppenbarelse och beslutar sig för att Gud vill att dom ska rensa upp bland de kriminella element som förpestar Boston. Tillsammans med vännen "Funny Man" Rocco gör dom sitt bästa för att fullfölja denna vilja, samtidigt som FBI-agenten Paul Smecker (Willem Dafoe) försöker sätta dit dom.

The Boondock Saints lägger inte alltför mycket vikt vid att presentera en nyanserad bild av det moraliska spörsmålet, bortsett från ett småtaffligt montage vid slutet. Brödernas eskapader glorifieras hejdlöst, och det är uppenbart att filmen vill få oss att tycka att de har rätten på sin sida. Det är lite synd då den hade kunnat få ett extra djup av att behandla ämnet mer objektivt.

Bortsett från det finns det inte mycket att klaga på i denna rulle. Presentationsmässigt gillar jag filmens sätt att skildra brödernas tillslag. Först får vi se hur de planerar sitt dåd, varpå filmen hoppar fram i tiden för att visa Smecker och hans kolleger undersöka brottsplatsen och pussla ihop händelseförloppet. Därefter får publiken se hur det hela faktiskt gick till. Det är en effektfull berättarteknik som ger filmen pluspoäng.

Bland skådespelarna är det helt klart Willem Dafoe som utmärker sig mest. Paul Smecker är excentrisk, teatralisk och en aning arrogant, vilket ger Dafoe tillfälle att bjude på en riktigt fräck och minnesvärd insats. Det hjälper också till att skapa en fin kontrast mot Connor och Murphy McManus mer jordnära och vardagliga personligheter. Olika sidor om lagen, olika typer av människor. Det är enkelt och glasklart, men det funkar. David Della Rocca är även han härlig som den aggressiva och livliga polaren/maffia-springpojken.

Med tanke på enkelspårigheten vad gäller de filosofiska frågorna är det skönt att filmen inte tar sig själv på gravt allvar. Mycket humor återfinns, dels i den rappa dialogen, dels i själva händelseförloppen som ofta blir lite sådär småmysigt absurda (scenen i ventilationstrumman och efterföljderna är till exempel vansinnigt skrattframkallande). Det lättar upp filmens stämning utan att kännas malplacerat, vilket kan vara en riksfylld balansgång ibland. I The Boondock Saints har både allvaret och komedin rättmätig plats vilket gör filmen betydligt mer lättillgänglig än vad som vore fallet om den hade varit helt straight.

Sista ordet: Filmens moral kan vara en aning beklämmande ibland, men det går att bortse från tack vare storyns jämna tempo och coola scener. Med ett karaktärsgalleri som bitvis påminner om Lock Stock & Two Smoking Barrels och Snatch i sin framtoning är det här en film som fungerar utmärkt som rak underhållning. Tillräckligt bra för att räcka till en svag femma från mig, faktiskt.

Betyg: 5/5

Trailer