Måndag hela veckan

"Well, what if there is no tomorrow? There wasn't one today!"

Måndag hela veckan
A.K.A. "Groundhog Day"
År: 1993
Regi: Harold Ramis
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Chris Elliott, Stephen Tobolowsky, Marita Geraghty
IMDB-sida

Vilken är den första film du kommer ihåg att du insåg vara din favoritfilm? Jag menar inte vilken film du gillade bäst som liten unge, utan den första film du kom fram till att verkligen gillade och ansåg dig ha en godtagbar åsikt om. En film som du fortfarande kan se på än idag och kanske inse att den inte är helt perfekt, men ändå veta att du alltid kommer älska den. Måndag hela veckan är den filmen för mig.

Bill Murray spelar Phil Connors, lokal väderleksreporter i Pittsburgh. En cynisk och självgod man på ständig egotripp. Tillsammans med hans producent Rita (Andie MacDowell) och kameraman Larry (Chris Elliott) beger han sig till Punxsutawney för att göra ett reportage om firandet av Groundhog Day, en amerikansk tradition om hur ett murmeldjur kan avgöra om det blir en lång eller kort vinter. Efter utfört jobb drar en snöstorm in över området, vilket tvingar Phil och kompani att övernatta i byn. När Phil vaknar nästa morgon inser han att det är samma dag igen. Och igen. Och igen. Han är fast i en tidsloop, och filmen kretsar kring hur han väljer att handskas med detta fenomen.

Det finns mycket jag gillar med Måndag hela veckan, men en av de största anledningarna till att filmen än idag är en av mina favoriter är Bill Murray i huvudrollen. Jag kan inte tänka mig någon annan som hade passat bättre till att spela en så sarkastisk och självfixerad rollkaraktär. Det handlar inte bara om vad han gör, utan hur han gör det. Allt hans agerande sköts med utsökt tajming och pricksäkerhet, och genom filmens gång lyckas han utveckla karaktären på ett underhållande sätt. Han må göra en mer imponerande mänsklig gestaltning i Lost in Translation, och i Ghostbusters har han kanske snäppet roligare repliker, men det är likväl i Måndag hela veckan som han levererar sin mest kompletta roll jag någonsin har sett honom göra. Det är helt enkelt Phil Connors jag direkt associerar Murray med, och kommer troligtvis alltid att göra.

Det andra av filmens starka kort är givetvis handlingen. Vid det här laget borde ni (om ni har följt bloggen ett tag) vara medvetna om hur mycket jag gillar när det manipuleras med och reses i tiden när det gäller filmer, så att jag tycker om en film där samma dag upprepas hela tiden ska inte komma som någon överraskning. Det intressanta med Måndag hela veckan och dess story är den inte förlitar sig på klurigheter och oväntade vändningar utan fokuserar på hur huvudpersonen finner sig i sin situation. Phil går igenom olika stadier av reaktioner, allt från egoism och apati till förtvivlan och självinsikt. Handlingen presenter dessa olika stadier på ett intressant och trovärdigt sätt. Flera gånger tänker man "Ja, så hade jag också gjort". Det kanske inte låter som något märkvärdigt, men en story som den här hade lätt kunnat få slagsida och tippa över till det rent absurda, vilket säkerligen hade ledit till en mindre engagerande film.

Om jag ska vara lite tråkigt objektiv så finns det vissa saker man kan klaga på med Måndag hela veckan. Filmens största brist är definitivt Andie MacDowell. Hon står för ett fruktansvärt platt och ointressant jobb som filmens kvinnliga huvudroll. Ibland känns det som att hon spenderar 95% av filmen med ansiktet fastlåst i samma dumma leende. Det blir inte bättre av att hon har Murray vid sin sida hela tiden som fullständigt överskuggar henne vad gäller talang för skådespel. Hon framstår helt enkelt som en väldigt endimensionell karaktär. Chris Elliott lyckas ingjuta mer personlighet i sin rollfigur, men blir ändå aldrig riktigt lika rolig som regissören troligtvis hade hoppats på. Stephen Tobolowsky är dock väldigt underhållande som Phils påfrestande gamle skolkamrat "Needlenose" Ned.

Ett annat möjligt problem med filmen är att man som tittare ibland tvingas fylla i lite för mycket av händelseförloppet själv. Utan att avslöja för mycket av handlingen för dom som inte har sett den så kan jag ju säga att saker och ting går lite enkelt mot slutet. Det går att resonera sig fram till vad Phil har gjort och hur mycket tid han har lagt ner för att nå slutresultatet, men på sina ställen blir det lite för tvetydigt. Filmen hade tjänat på att utforska hans mödor lite mer än vad den gör i sista akten. Det är absolut ingen dålig avslutning, men den hade kunnat planerats och utforskats mer.

Sista ordet: Det kvittar hur mycket andra små detaljer jag hade kunnat komma på att klaga på; betyget hade ändå blivit en femma. Dels har jag på tok för mycket minnen av filmen från yngre dagar, dels väger pluspoängen, med Murray och storyn i spetsen, i vilket fall som helst betydligt tyngre. Måndag hela veckan är som sagt var en av mina favoritfilmer och rekommenderas starkt.

Betyg: 5/5

Trailer

5 bästa med Brad Pitt

En kommande film som jag verkligen ser fram emot är The Curious Case of Benjamin Button, som handlar om en man som föds gammal och sedan blir yngre och yngre för varje år. Handlingen låter som något som verkligen borde falla mig i smaken. Det skadar inte heller att att det är kompetenta personer som har hand om projektet. David Fincher är en av mina favoritregissörer som ständigt levererar underhållande rullar, och sedan har vi givetvis Brad Pitt i huvudrollen. I väntan på den filmen tar vi därför och går igenom de fem Brad Pitt-filmer som jag gillar mest.

5. De 12 apornas armé
En film som även figurerade när jag listade Bruce Willis bästa filmer. Allt vad jag sa om den då stämmer fortfarande, och det är bara att tilläga att Brad Pitt gör en mycket underhållande insats som den mentalt instabila Jeffrey Goines.

4. Se7en
Filmen som jag alltid omedelbart får i tankarna när jag hör ordet "thriller", samt det första samarbetet mellan Pitt och Fincher. Tät stämning, spänning på toppnivå och en mörk och brutal handling. Att min favorit Kevin Spacey också är med gör inte direkt saken sämre.

3. En vampyrs bekännelse
Världens bästa vampyrfilm i min mening, baserad på Anne Rices romanserie. Härlig estetik och intressant handling med mycket funderande kring vampyrers härkomst, samt en imponerande rollista med Pitt, Tom Cruise, Antonio Banderas, Christian Slater och en 11-årig Kirsten Dunst.

2. Snatch
Lock, Stock and Two Smoking Barrels är fantastiskt underhållande, men dess spirituella uppföljare Snatch är strået vassare. Den behåller Lock Stocks briljanta dialog och suveräna regi och presenterar en något tajtare story. Brad Pitt är vansinnigt rolig som den jiddrande zigenaren Mickey.

1. Fight Club
En av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. En rulle specifikt inriktad mot min målgrupp, och jag har nog inte träffat någon i denna demografi som ogillar filmen. Rik på budskap, lysande regisserad (hallå igen, Mr. Fincher) och en plot twist som har blivit klassisk. Edward Norton är bra i som filmens protagonist, men det är Brad Pitt i rollen som den anarkistiske Tyler Durden som stjäl showen. Ett mästerverk, helt enkelt.

Bubblare: Ocean's Eleven
Inte ens i närheten: Troja

Vad tycker ni om Brad Pitt? Bra? Dålig? Vilken är hans bästa film? Vilken är den sämsta? Finns det någon särskild med han som jag borde se? Lämna en kommentar!

10 orsaker att hata dig

10 orsaker att hata dig
A.K.A. "10 Things I Hate About You"
År: 1999
Regi: Gil Junger
Skådespelare: Heath Ledger, Julia Stiles, Joseph Gordon-Levitt, Larisa Oleynik, David Krumholtz, Andrew Keegan, Larry Miller
IMDB-sida

Det känns alltid lite irriterande att se en film som är baserat på ett litterärt verk man inte vet så mycket om. Med O Brother, Where Art Thou funkade det; inte för att jag har läst Odysséen, men jag har ändå snappat upp tillräckligt om vad som händer där för att kunna få ut lite extra av filmen. Med 10 orsaker att hata dig, löst baserat på Shakespeares Så tuktas en argbigga, har jag inte samma tur. Min kunskap om Shakespeare sträcker sig inte längre än till Hamlet och Macbeth. Lyckligtvis är filmen tillräckligt bra för att erbjuda en trevlig upplevelse även för de av oss som inte vet något om ursprungsmaterialet.

10 orsaker att hata dig är i grund och botten en high school komedi, med allt vad det innebär. Cameron, nykomling till skolan och spelad av Joseph Gordon-Levitt, blir förtjust i Bianca Stratford (Larisa Oleynik) och verkar få visst gensvar. Tyvärr har hennes pappa en besvärlig regel om att Bianca inte får dejta någon förrän hennes storasyster Kat (Julia Stiles) också gör det. Detta är ett stort problem då Kat är något av en osocial surpuppa. Hur ska Cameron lösa detta? Genom att övertala skolans badboy hunk Patrick Verona (Heath Ledger) att lägga in en stöt på Kat, förstås. Saker och ting går dock inte alltid som planerat.

För att vara en tonårskomedi är 10 orsaker att hata dig synnerligen välgjord. Visst, det är inget konstnärligt mästerverk eller så, men i fråga om filmning, musikval och dylikt sticker den ut från mängden. Särskilt imponerad blev jag av hur filmen lyckas smyga in Shakespeare-isk dialog i många scener utan att få det att framstå som konstlat och onaturligt.

Bland skådespelarna är det Heath Ledger och Julia Stiles som utmärker sig. För Ledger blev 10 orsaker att hata dig något av ett genombrott, och det är lätt att förstå varför. Rollfiguren Patrick i sig är inget revolutionerande koncept, men med sin charm och karisma får Ledger den att bli något utöver det vanliga. Argbiggan själv, Julia Stiles, är även hon rysligt bra och står för en trovärdig utveckling av karaktären genom filmens gång. De som lyckas bäst med filmens mer komiska inslag är David Krumholtz som Camerons småtöntiga polare Michael, och framförallt Larry Miller. Han spelar systrarna Stratfords överbeskyddande farsa och en rad helt lysande repliker.

Filmens handling är måhända inte särskilt nyskapande (kanske för mycket att begära när den är baserad på en teaterpjäs som har ett par sekel på nacken), men den är kompetent berättad och håller ens intresse uppe. Slutet känns tyvärr lite för påskyndat. Om det är något 10 orsaker att hata dig hade tjänat på så är det en mer utdragen och gripande sista akt. Man lämnar filmen lite besviken, vilket är synd då handlingens uppbyggnad faktiskt är riktigt bra.

Sista ordet: Helt klart en av de bättre high school komedier som har gjorts. Den är ambitiös, har bra skådespel och lyckas vara både aprolig och sådär lagom gullig på sina ställen. Rekommenderas definitivt.

Betyg: 4/5

Trailer

A Mighty Wind

A Mighty Wind
År: 2003
Regi: Christopher Guest
Skådespelare: Bob Balaban, Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Eugene Levy, Catherine O'Hara, John Michael Higgins, Fred Willard
IMDB-sida

"Som Spinal Tap fast med folkmusik". Det var det omdömet som fick mig att vilja se A Mighty Wind. Samma stil med fejk-dokumentär, samma musikfokusering, och många av skådisarna från den filmen. Tyvärr gjorde det omdömet också att mina förväntningar trissades upp till en grad som filmen inte riktigt klarar av att leva upp till. Spinal Tap är en odödlig klassiker. A Mighty Wind är bra, men inte alls på samma nivå.

Filmen är alltså en fiktiv dokumentär som tar sin början då den legendariska managern Irving Steinbloom dör. För att hedra hans minne beslutar sig hans son Jonathan (Bob Balaban, här betydligt bättre än han var i Blonde and Blonder) för att sätta ihop en tributkonsert och återförena ett par av de band som farsgubben ledde till framgång på 60-talet. Merparten av filmen växlar sedan friskt mellan de tre grupperna och blandar intervjuer och "vanliga" händelser, allt ledande upp till finalen med den stora konserten. Problemet är att de olika bandens delar är något ojämna underhållningsmässigt.

Mest ointressant är helt klart The New Main Street Singers, ett band bestående av nio olika medlemmar med Terry Bohner (John Michael Higgins) i spetsen. Dessa partier lider av en brist på egentlig handling och kretsar mest kring vilka knäppgökar medlemmarna är. Någon har startat en sekt, en annan har ett förflutet som porrfilmsskådis, och så vidare. I och med att det är ett så stort band blir det lite otydligt fokus på de enskilda karaktärerna, vilket gör att man inte bryr sig särskilt mycket. Den stora behållningen här är istället deras manager, spelad av Fred Willard. Helt klart en av filmens höjdpunkter då han ständigt ska tråckla in sin gamla catchphrase (Wha' happened!?) i allt han säger. Mycket underhållande.

Filmens roligaste bitar är annars de med trion The Folksmen, spelade av Michael McKean, Christopher Guest och Harry Shearer. Låter de namnen bekanta så är det för att det var dessa tre herrar som spelade Spinal Taps frontmän i den gamla filmen. Liksom i delarna om The New Main Street Singers finns det här inte heller någon riktig intrig, men då de tre skådespelarna har samma fantastiska personkemi som i Spinal Tap blir det rysligt underhållande att bara sitta och höra dom snacka med varandra. Eller också är det kanske bara för att jag inte kunde sluta att tänka på Spinal Tap när de vsiade sig i rutan. Vad vet jag?

Slutligen har vi då Mitch & Mickey (Eugene Levy och Catherine O'Hara), en duo som även hade ett romantiskt förhållande på den gamla goda tiden. Mickey har gått vidare med sitt liv och är numera lyckligt gift, medan Mitch har spenderat tid på hispan och har svårt att släppa det som en gång var. Filmens mest intressanta del rent handlingsmässigt, men den förstörs en del av Eugene Levy. Jag brukar i regel tycka att han är rätt så rolig i alla filmer han är med i, men han känns väldigt malplacerad här. Hans gestaltning av den något mentalt avdomnade Mitch är på tok för överdrivet för filmens annars rätt så realistiska framtoning.

A Mighty Wind känns i överlag inte lika genuin som Spinal Tap. Nog för att hårdrockarna i den sistnämnda var klåpare utöver det vanliga, men filmen kändes likväl så naturlig att man nästan hade kunnat tro att rörde sig om en riktig dokumentär. Den känslan infinner sig aldrig riktigt med A Mighty Wind. Det är lite för mycket typiska komedi-scener, helt enkelt. Därmed inte sagt att filmen är dålig på grund av detta, men den har inte den där härliga feelingen som "föregångaren" hade.

Musiken har man dock lyckats med. Inte för att jag i regel är särskilt glad för folkmusik, men här finns likväl ett par riktigt bra låtar som jag fortfarande sitter och nynnar på. The Folkmens klämmiga "Old Joe's Place" är nog den bästa, men även Mitch & Mickeys ballad "A Kiss at the End of the Rainbow" (som för övrigt nominerades för en Oscar) är väldigt fin. Soundtracket får i överlag helt klart tummen upp.

Sista ordet: Är jag orättvis som envisas med att jämföra A Mighty Wind med Spinal Tap? Kanske, men då jag hade den i bakhuvudet under hela filmens gång så känns det likväl relevant. Spinal Tap är helt klart bättre på samtliga punkter, men det här är ändå en film som det är svårt att ogilla. Den har en skön laid-back stämning, bra musik och i överlag väl godkänt skådespel. Sen att inte alla partier är helt klockrena är en annan femma. A Mighty Wind är trots allt helt klart värd att spana in om man gillar upplägget.

Betyg: 3/5

Trailer
http://movies.clevver.com/video/5898/a-mighty-wind-trailer.php

Pledge This!

Pledge This!
År: 2006
Regi: William Heins, Strathford Hamilton
Skådespelare: Paris Hilton, Paula Garcés, Sarach Carter, Simon Rex, Geoffrey Arend, Kerri Kenney
IMDB-sida

Jag borde ha vetat bättre. Jag citerar mig själv i min recension av Blonde and Blonder.

"Om filmen för något bra med sig så är det hopp om framtiden. Jag har fasat inför att se Pledge This med Paris Hilton som efterönskades här i bloggen förra veckan. Nu är jag inte orolig längre. Det känns som om det hur det än går inte kan bli värre än Blonde and Blonder."

Ta det som en påminnelse om att även när man tror att man har hittat Hollywood-träskets absoluta botten så kan man vara säker på att några inkompetenta klåpare snart dyker upp med hink och spade för att gräva vidare neråt.

Paris Hilton spelar Victoria English, ledaren för Gamma Gamma, en exklusiv tjejförening på South Beach University. När FHM Magazine ska utse en vinnare sin tävling om världens hetaste tjejförening är Victoria och hennes närmsta undersåtar helt inställda på att vinna. De får nys om att mångfald är ett viktigt kriterium i tävlingen, vilket innebär problem då deras gäng helt består av populära skönhetsdrottningar. Lösning? Man låter ett gäng udda flickor bli medlemmar, till exempel en redneck, en indier, en tjockis, en medelålders kärring och så vidare. Samtidigt som man givetvis ser till att förlöjliga och trakassera dom så mycket som möjligt. Man har ju ett rykte att uppehålla.

Det ligger nära till hands för mig att jämföra Pledge This med Blonde and Blonder, och det är en uppgift som får mig att ångra att jag klankade ner så mycket på den senare när jag recenserade den. Grejen är den att Blonde and Blonder förvisso var en skitfilm, men den var åtminstone ändå en film. Pledge This är bara skit. Blonde and Blonder hade en (mycket dålig) handling. Pledge This har en massa lösryckta scener vagt sammansatta till något som på sina ställen nästan lyckas likna en narrativ struktur, men oftast bara får en att undra vad det är som händer. Förutsatt att man överhuvudtaget bryr sig, förstås, vilket man inte gör. Lågvattenmärket är när det vid ett tillfälle dyker upp en hillbilly och en tjock man i klänning, helt utan förklaring. Va!?

Där Blonde and Blonder hade värdelös humor baserad på korkade människor har Pledge This exploderande toalettstolar, använda kondomer och mobbing. Det kanske låter kul på pappret, men det är så pass uselt utfört att det bara blir plumpt och osmakligt. Blonde and Blonder fick mig inte att skratta än enda gång, men Pledge This humor får mig att tappa tron på mänskligheten.

Skådespelarmässigt... Nej. Glöm det. Här finns inget skådespeleri. Här finns bara en flock människor som tramsar sig framför en kamera, helt utan inlevelse och charm.

Det som verkligen sätter spiken i kistan för den här filmen är hur dålig den är rent tekniskt sett. Tagningar klipps ihop på amatörmässiga sätt, ljudkvaliteten är undermålig och allt är ruttet filmat. Extra minuspoäng: de svenska undertexterna är inkorrekta på flera ställen. Finns det verkligen anlitade översättare som tror att när något är "the shit" så är det menat att vara negativt? Att "shillelagh" kan översättas till chili? Suck.

Sista ordet: Jag vet inte om jag har lyckats förmedla tillräckligt effektivt hur värdelös den här filmen är. Den är sämre än Barb Wire. Den är sämre än Reine och Mimmi i fjällen. Den är sämre än Polisskolan 7. Ta allt illa jag sa om Blonde and Blonder och multiplicera det med tio. Hade jag kunnat så hade jag givit den här filmen en nolla i betyg. Det här, mina damer och herrar, kan mycket väl vara den sämsta filmen som någonsin har gjorts. Fast nu när jag har sagt det så dyker det väl snart upp något ännu värre, kan tänkas. Fy fan.

Betyg: 1/5

Trailer

Lost in Translation

Lost in Translation
År: 2003
Regi: Sofia Coppola
Skådespelare: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi, Catherine Lambert, Akiko Takeshita
IMDB-sida

Jag såg först Lost in Translation någon gång i våras och hade väldigt höga förväntningar på den. Bill Murray har alltid varit en av mina favoritskådisar och han skulle tydligen göra sitt livs roll här. Jag blev dock en aning besviken. Visst, Murray var grymt bra, men filmen i sig kändes rätt så... tom. Det hände liksom ingenting och jag fann mig undrande vad folk såg i den. Lyckligtvis växer den till sig en aning vid en andra titt. Jag ser fortfarande inte det mästerverk som många andra ser, men den är likväl en trevlig upplevelse.

Bill Murray är Bob Harris, en skådespelare som anländer till Tokyo för att spela in en reklamsnutt om whisky. Han känner sig förvirrad av alla japanska seder och bruk, samtidigt som han genomgår något av en medelålderskris. Hans äktenskap sedan 25 år tillbaka har börjat tappa gnistan, hans karriär är inte vad den har varit och han vet inte riktigt vart han ska ta vägen i sitt liv. Charlotte (Scarlett Johansson) har liknande problem. Hon har rest till Tokyo tillsammans med sin relativt nyblivne make som har anlitats för ett fotograferingsjobb. Då han måste arbeta mycket får Charlotte mycket fritid att fylla, och liksom Bob finner hon den japanska kulturen lite väl främmande. Hon spenderar mycket tid åt att grubbla över sitt liv och vad hon göra med det. Charlotte och Bob bor på samma hotell och träffas på baren där, och i varandra finner de en vänskap som hjälper dom att komma till ro med tillvaron, åtminstone temporärt.

Mitt ursprungliga intryck av att det inte händer särskilt mycket i filmen har inte förändrats. Däremot fann jag att när jag inte fokuserade på att någonting faktiskt skulle hända blev det lättare att uppskatta filmens ton och budskap. Det råder ständigt en smått melankolisk stämning över Lost in Translation, men den döljs bitvis av en hinna mys och feel-good. En väldigt tunn hinna. Även när Bob och Charlotte är ute och sjunger karaoke och roar sig på fester så är vetskapen att det bara är ett tillfälligt avbrott från den tunga vardagen påtaglig. Filmens titel syftar inte bara på att saker förloras i översättning utan även på hur vilsna människor kan känna sig i sina liv, och det är framförallt det filmen försöker förmedla.

Jag är medveten om att jag får filmen att låta väldigt seriös, och det är den förvisso. Man ska ändå inte glömma att den trots allt har en del komiska inslag, även om de inte är av de slag som får en att kikna av skratt. Det rör sig mer om små enkla grejer som får en att le en smula, som Bobs bekymmer med att förstå vad regissörer och fotografer vill att han ska göra. Genom att inte ha översättning i undertexterna på vad japanerna säger blir publiken själv lika undrande som rollkaraktärerna över vad som pågår. Om man nu inte råkar vara kunnig i japanska själv, förstås. Kanske får man ett annorlunda intryck av filmen om så är fallet.

Skådespelarmässigt hänger filmen nästan fullt ut på de två huvudrollsinnehavarna. Där är den dock i gott förvar då både Murray och Johansson står för exemplariska insatser. Som sagt var är jag ett stort fan av Bill Murray, och även om jag föredrar han som sarkastiskt smart-ass i filmer som Ghostbusters och Måndag hela veckan är det också trevligt att se han framföra en lite mer seriös roll med bravur. Scarlett Johansson brukar i regel göra bra jobb, men jag har aldrig sett henne göra en bättre insats än vad hon gör här. Sampelet mellan de två är klanderfritt och trovärdigt, vilket verkligen lyfter filmen.

Så varför blir det inte högre betyg än en trea, nu när jag har givit filmen så mycket lovord? Problemet är att trots att filmen lyckas säga vad den vill på ett effektivt sätt, är ruskigt snyggt filmad och har suveränt skådespeleri så är den likväl rätt så småtråkig lite för ofta. Det finns filmer som klarar av att göra nästan allt som Lost in Translation gör och ändå ha en engagerande och underhållande intrig. Lost in Translation försöker inte ens på det planet. Det blir en annorlunda upplevelse som inte är helt oangenäm, men det är inte en typ av film som jag skulle vilja se alltför mycket på personligen.

Sista ordet: Mycket väl utförd tekniskt och emotionellt sett, och den tar sig rejält vid en andra titt. Jag finner den som sagt fortfarande för händelselös i det stora hela, men jag erkänner villigt att det är en klart bra rulle. Tvåan som jag satte efter att ha sett den första gången höjs ett snäpp.

Betyg: 3/5

Trailer

Blonde and Blonder

Blonde and Blonder
År: 2007
Regi: Dean Hamilton
Skådespelare: Pamela Anderson, Denise Richards, Emmanuelle Vaugier, Meghan Ory, Joey Aresco, Gary Chalk, Byron Mann
IMDB-sida

I våras gjorde jag misstaget att se på American Pie 4, American Pie 5 och American Pie 6. Det som verkligen förvånade mig med dom var hur dom så totalt misslyckades med att vara roliga. Jag menar, det är ju American Pie. De tre första filmerna var ju underhållande, så omöjligt borde det ju inte ha varit. Om inte annat så borde de ju ha lyckats med att få en skratta någon enstaka gång av ren slumpartad lyckoträff, även om skaparna är inkompetenta idioter.

Den känslan infinner sig aldrig när jag ser Blonde and Blonder. Från första stund är det uppenbart att de som ligger bakom har en tydlig vision av vad de tycker är underhållande. Problemet är att den visionen ligger flera ljusår ifrån vad vilken normalt sansad människa som helst tycker är roligt (bevisat av det faktum att den spelade in knappt en halv miljon dollar worldwide, att jämföra med dess budget på åtta miljoner). Om American Pie-filmerna är med i tävlingen och misslyckas fullständigt så är Blonde and Blonder inte ens kvalificerad.

Pamela Anderson och Denise Richards spelar Dee och Dawn, två stereotypt korkade blondiner som genom diverse händelser förväxlas med en ökänd yrkesmördare. Detta leder till att de får i uppdrag att mörda Hang Wong, en högt uppsatt man i Triaderna. Själva tror de dock att de bara ska ut på dejt med honom. Ni förstår, de som ledje dom sa åt dom att "take him out". Ho ho ho! Vilket skojigt missförstånd! De ovetande bimbosen får dessutom tre olika parter efter sig: skurkarna som anlitade dom och vill se till att allt går rätt till, polisen som vill sätta stopp för dom, och den riktiga mördaren som inte uppskattar att hennes rykte dras i smutsen.

Knappast intressanta förutsättningar rent handlingsmässigt, men det är inte storyn i sig som gör filmen usel. Det handlar huvudsakligen om humorn. 98% av den baseras på hur korkade rollfigurerna är. Inte bara Dee och Dawn, utan även bovarna och poliserna. Ett slag för jämställdheten, måhända? Grattis, manusförfattare. Ni idiotförklarar inte bara blondiner utan hela mänskligheten. Det här är inte bara brist på intelligens bland karaktärerna. Det är total avsaknad av förmåga att fungera som människa. Det är dumt, det är irriterande, det är tramsigt, det är förolämpande, men vad det aldrig blir är roligt.

98%, ja. Resterande 2% av humorn är en sköldpadda som fiser. Det är både filmens humoristiska och konstnärliga höjdpunkt.

Skådespeleriet får även det underkänt. Varken Pamela Anderson eller Denise Richards har väl någonsin bidragit med bra agerande i filmer, men här är det värre än vanligt. Filmen försöker givetvis sälja sig på de två kvinnorna som ögongodis, för det är verkligen inget bland agerandet som imponerar. Det råder en total avsaknad av kunnande vad gäller komisk timing och charm, och det är inte bara hos huvudrollsinnehavarna. Birollerna ska vi inte ens prata om.

Om filmen för något bra med sig för mig så är det hopp om framtiden. Jag har fasat inför att se Pledge This med Paris Hilton som efterönskades här i bloggen förra veckan. Nu är jag inte orolig längre. Det känns som om det hur det än går inte kan bli värre än Blonde and Blonder.

Och, i ärlighetens namn: American Pie 4 var faktiskt inte helt genomusel.

Sista ordet: Ja, vad fan kan man säga? Rutten på alla sätt och vis, värdelös på samtliga punkter och en ren och skär pina att genomlida. Köp den inte. Hyr den inte. Se den inte. Det enda jag rekommenderar att ni gör med den är att bränna den på bål. Jag vet inte om jag skulle kalla den för världens sämsta film någonsin, men den är tveklöst en kandidat.

Betyg: 1/5

Trailer

Kärlek på menyn

Kärlek på menyn
A.K.A. "No Reservations"
År: 2007
Regi: Scott Hicks
Skådespelare: Catherine Zeta-Jones, Aaron Eckhart, Abigail Breslin, Patricia Clarkson, Jenny Wade, Bob Balaban
IMDB-sida

Som ni kanske har märkt skriver jag inte hela recensioner på alla filmer jag ser. Vissa är så pass ointressanta att jag inte finner det motiverat att plita ner något utförligt. Andra finns det helt enkelt inte särskilt mycket att säga om. Vad anledningen än må vara förpassas dessa filmer till avdelningen för mini-recensioner. Kärlek på menyn kan jag utan omsvep säga att jag inte hade skrivit en full recension på om det inte hade varit för att jag lovade. Troligtvis hade jag inte ens övervägt att se den. Tack för den du, Råttan...

Kärlek på menyn handlar om en en köksmästare vid namn Kate (Catherine Zeta-Jones). Hon jobbar på en fin restaurang och är något av en perfektionist och arbetsnarkoman. Hennes tillvaro förändras dock rejält när hennes syster omkommer i en traffikolycka. Traumatiskt nog i sig, kan tyckas, men när Kate dessutom får ta hand om syrrans tioåriga dotter Zoe (Abigail Breslin) är det som upplagt för svårigheter. Till råga på allt börjar en ny kock arbeta på restaurangen, den levnadsglade och operaälskande Nick (Aaron Eckhart), vilket orsakar en personlighetskrock i köket.

Vid första anblick skulle man tro att det här är som vilken annan kärleksfilm som helst. Man skulle inte ha helt fel. Om det är något som skiljer den en aning från mängden så är det hela grejen med systerdottern Zoe. Förvånansvärt mycket tid och vikt läggs ned på att förmedla svårigheterna Kate ställs inför när hon tvingas ta hand om ett barn, en uppgift som hon är illa utrustad och förberedd för. Det är en utdragen och osäker process som faktiskt lyckas engagera tittaren. Jag skulle helt klart kalla det för filmens starkare parti.

Filmens romans är dock inte mycket att hurra över. Det är samma händelseförlopp som har figurerat i otaliga andra kärleksfilmer och bjuder inte på några som helst överraskningar. Såvida man inte tycker att en fixering vid matlagning räknas som ett nytt djärvt grepp i berättarteknik finns det inte mycket intressant att hämta här.

Catherine Zeta-Jones är en skådespelerska som jag varken tycker bu eller bä om. Hon är inte aktivt dålig som en Keanu Reeves eller en Orlando Bloom, men hon har heller aldrig imponerat på mig direkt. Kärlek på menyn är inget undantag, då hon här gör en hyfsad insats men inte mer. Aaron Eckhart (Harvey Dent!) gillar jag, men det här är långt ifrån en lika stark roll som de han hade i The Dark Knight och Thank You For Smoking. Han lyckas dock förmedla betydligt mer personlighet än Zeta-Jones, om inte annat. Slutligen har vi unga Abigail Breslin i rollen som Zoe. Hon är endast tolv år men kan redan stoltsera med en Oscarsnominering för sin roll i den grymt härliga Little Miss Sunshine. Med tanke på hennes ålder får man nog säga att hon gör den mest imponerande insatsen i Kärlek på menyn. Hon blandar dystert svårmod med glimtar av framstidsutsikt på enn övertygande sätt, och visar att hon är en skådis som det kan vara värt att hålla ögonen på i framtiden.

Sista ordet: Helt värdelös är den inte, men i det stora hela är Kärlen på menyn väldigt ljummen. Förutsägbar handling, halvhyfsade skådespelarinsatser och en påtaglig brist på minnesvärda scener. Vill man se en kärleksfilm finns det betydligt bättre alternativ.

Betyg: 2/5

Trailer

The Butterfly Effect

The Butterfly Effect
År: 2004
Regi: Erick Bress, J. Mackye Gruber
Skådespelare: Ashton Kutcher, Amy Smart, Elden Henson, William Lee Scott, Melora Walters, John Patrick Amedori, Logan Lerman
IMDB-sida

Jävla That 70's Show, alltså. Missförstå mig nu inte; jag älskar den och tycker det är en av de bästa komediserierna USA har lyckats spotta ur sig någonsin. Problemet är, precis som med vilken annan TV-serie som helst, att man identifierar skådespelarna väldigt starkt med sina rollfigurer eftersom man ser dom göra samma grej i flera timmar så småningom. Det kan leda till problem när dessa skådespelare senare börjar satsa på filmkarriär. Ashton Kutcher är ett perfekt exempel på detta. I That 70's Show spelade han Kelso, en urbota dumskalle som ständigt kläckte ur sig korkade kommentarer. Kutcher satte den rollen helt på pricken med sina breda leenden och gapflabb.

I The Butterfly Effect spelar han Evan, en kille som under sin uppväxt led av märkliga minnesluckor och nu upptäcker att han via sina dagböcker kan återvända till dessa tillfällen och förändra saker och ting. Det är en allvarlig roll i en allvarlig film, och då förstör det en aning att huvudrollsinnehavaren inte kan dra på smilbanden utan att man assoccierar honom med en komisk idiot. Kutcher lyckas inte göra rollen till något unikt rent visuellt, utan det blir helt enkelt "Kelso med skägg". Filmen i sig kan förvisso inte beskyllas för detta, men det påverkar likväl hur jag upplever den.

Handlingen presenteras på ett tydligt och effektivt sätt. Vi får först följa Evan när hans blackouter börjar vid sju års ålder. Vi visas vad som leder upp till dom och vad som händer direkt därefter, men vi förblir lika ovetande som honom om vad som faktiskt händer vid dessa minnesluckor. Efter ett tag hoppar filmen framåt sex år, och mönstret upprepas. Forfarande är luckorna ett mysterium. Det är först när filmen når "nutid" som gåtorna börjar ges svar. Evan lyckas med hjälp av sina dagböcker resa tillbaka till sin barndom och se vad som har hänt. Då denna tid var fylld av traumatiska händelser för honom försöker han ändra på saker och ting till det bättre, vilket inte är så enkelt som han tror. Filmens titel hänsyftar på kaosteorin, som bland annat säger att en fjäril som fladdrar med vingarna så småningom kan leda till en orkan på andra sidan jorden. Allt vi gör sår frön för oförutsägbara händelser i framtiden, och det är det Evan upptäcker då hans välmenade ändringar får hemska följder.

Jag älskar filmer om tidsresor och dylikt, men jag är inte blind till det faktum att de ständigt leder till hål i logiken. The Butterfly Effect är verkligen inget undantag från den regeln. Faktum är att den brister mer på denna detalj än vad de flesta andra filmer gör. Vissa minnesluckor borde aldrig ha inträffat om inte Evan hade rest tillbaka för att ändra saker, medan andra inträffade ändå men förlöpte på annorlunda sätt. Det går inte ihop. Filmen kan inte riktigt bestämma sig för hur den vill använda sig av sitt tidsresande. Vid ett tillfälle bryter handlingen till och med abrupt mot sina etablerade regler, helt utan förklaring. Det är lätt att leva sig in filmen och inte tänka på det under dess gång, men fem minuter efter slutet börjar man fundera och upptäcker då alla hål. Det är alltså ett ambitiöst manus, men det är inte helt lyckat.

Skådespeleriet är helt okej, men inte mer. Amy Smart imponerar förvisso en del i rollen som Evans barndomsvän Kayleigh. Varje gång Evan påverkar det förflutna förändras hon och hennes liv i nuet radikalt, och Smart får därmed visa upp vitt skilda personligheter från samma rollfigur. Skickligt hanterat och ännu en bra insats som hon kan ha på resuméen bredvid Crank och Interstate 65. I övrigt är det ingen annan som briljerar bland de vuxna. I scenerna från det förflutna är det förstås yngre skådespelare med, och den man minns bäst därifrån är Kayleighs bror Tommy i 13 årsåldern, spelad av Jesse James (ja, han heter faktiskt så). Kaxig, aggressiv och underhållande otäck.

Sista ordet: Som jag nämnde ovan så gillar jag tidsresande i filmer. Det sätter ens fantasi i arbete och kan användas på kul och intressanta sätt. Att filmens logik inte håller när man synar den i sömmarna är synd, men under dess gång är det inget man lägger märke till och stör sig på. The Butterfly Effect är helt enkelt väldigt underhållande, och det trots brister i manus, intetsägande dialog och avsaknad av riktigt lysande rollinsatser. Den tar upp mörka teman och behandlar dom på ett effektivt sätt, och man lever sig lätt in i karaktärernas öden och bryderier. Extra plus för det starka slutet, åtminstone i Director's Cut-versionen.

Betyg: 4/5

Trailer

DU bestämmer vad jag ska recensera!

Jepp, det här är din chans att påverka vilken film jag ska recensera här i bloggen. De tre första som föreslår en film i kommentar till det här inlägget kommer att få sin vilja fram i den mån det är möjligt. Är det en film jag redan äger eller har sett nyligen är det enkelt ordnat, och recensionen lär dyka upp inom kort tid. Är det en film jag inte har lär det dröja lite längre då jag i första hand kommer använda LoveFilms uthyrningstjänst för att få tag på den, och det brukar i regel ta någon arbetsdag innan den anländer.

Ett par riktlinjer, bara...

1. Inga porrfilmer. Håll det någorlunda smakfullt.

2. Inga Troma-filmer. Jag är inte så masochistiskt lagd att jag frivilligt ser på sådant skit.

3. Filmen bör inte vara alltför okänd, i och med att det då kan bli svårt för mig att få tag på den. Om din rekommendation inte kan tillgodoses får du givetvis välja en ny.

The Shining

The Shining
År: 1980
Regi: Stanley Kubrick
Skådespelare: Jack Nicholson, Shelley Duvall, Danny Lloyd, Scatman Crothers
IMDB-sida

Tro det eller ej, men The Shining är en film som jag hade lyckats undgå att se förrän idag. Ingen särskild anledning, egentligen. Stephen King har jag inget emot, Stanley Kubrick är helt okej, och Jack Nicholson är alltid underhållande. Det har helt enkelt aldrig dykt upp ett lämpligt tillfälle. Men men, bättre sent än aldrig.

The Shining är alltså baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Jack Torrance (Nicholson) får i arbete att se över ett avlägset hotell som är nedstängt för vintern. Detta passar honom finfint då den avskilda miljön förhoppningsvis ska ge honom tillfälle att jobba på sin nya bok, så tillsammans med frun Wendy (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) beger han sig iväg till sin nya arbetsplats. Hotellet verkar trevligt vid första anblick, men snart nog börjar Harry se otäcka syner (en vanlig åkomma för barn i skräckfilmer), och Jack blir mer och mer aggresiv. Kan det tänkas ha någonting att göra med att hotellet är byggt på en gammal begravningsplats för indianer, eller att en tidigare anställd gick bärsärk och styckmördade hela sin familj? Ett subtilt mysterium, i sanning. Not.

Det här är en väldigt läskig film. Nog imponerande i sig, men desto mer om man betänker hur den lyckas så väl med så lite. Alla miljöer är väl upplysta, det finns inga groteska monster som dyker upp och skriker in i kameran, och blod och dylikt hålls inom realistiska ramar (förutom en viss scen i trailern här nedan). Ändå är The Shining bland de mest skrämmande filmer jag har stött på. En stor faktor är den ihärdigt gnisslande stråkmusiken. En annan är de oväntade kameravinklarna. Kanske är den största anledningen dock det nedskruvade tempot. "Bu!"-skrämsel kan vara nog så effektivt, men det är i väntan på dessa tillfällen som riktigt obehag infinner sig, och filmens skapare utnyttjar detta till max.

Det är tur att Stanley Kubrick gör ett så fantastiskt jobb i regissörsstolen, för det här är inte en film som hade kunnat bäras helt av skådespelarna. Danny Lloyd känns något intetsägande som sonen i familjen och används mest till att stirra in i kameran med skräckslagen min och vidöppen mun. Han duger, men det känns som om vilken annan unge hade kunnat göra ett like bra jobb. Värre är det då med Shelley Duvall. Hon har helt rätt utseende för rollen som den förskräckta hustrun, men hennes agerande svänger vilt från tramsigt handfallet till rakt överspel.

På tal om överspel har vi ju givetvis Jack Nicholson i filmens huvudroll. Sin vana trogen spelar även han över rejält i denna film. Skillnaden mellan honom och Duvall är att Nicholson har så pass mycket naturlig charm och karisma att han ändå lyckas få det att fungera. Hans överdrivna ansiktsmimik och teatraliska framförande av repliker blir helt enkelt grymt underhållande, och trots att det måhända inte känns övertygande så kan man inte slita blicken från han, bara för att se vad han ska ta sig för härnäst. På något märkligt vis passar det in i filmens stämning.

Sista ordet: Det känns lite fattigt att inte ha mer att säga om en film som jag gillade så mycket som den här, men det kan inte hjälpas. Det finns ett par filmer som jag kanske skulle överväga att kalla mer skrämmande än The Shining, men om man även väger in teknisk välgjordhet och rent underhållningsvärde så är det här helt klart den bästa skräckfilmen jag har sett. Sanslöst bra.

Betyg: 5/5

Trailer (rätt så tradig sådan, men efter att förgäves ha sökt efter en fan-made utan skavanker i kvaliteten så fick det bli den officiella istället)

O Brother, Where Art Thou?

O Brother, Where Art Thou?
År: 2000
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Skådespelare: George Clooney, John Torturro, Tim Blake Nelson, John Goodman, Holly Hunter, Chris Thomas King, Charles Durning
IMDB-sida

Bröderna Coen gör ofta lite säregna filmer. Ibland blir det fantastiskt underhållande, som kultklassikern The Big Lebowski. Ibland blir det lite segt och torftigt, som Blood Simple och till mindre grad No Country For Old Men. Dock är det alltid mycket välgjorda filmer som ständigt får ros av kritikerna.

O Brother, Where Art Thou är löst baserad på Homeros Odysséen, ett av världens äldsta litterära verk. Den är dock här placerad i en något modernare miljö än antikens Grekland med omnejd, nämligen 1930-talets Mississippi. Tre fångar vid namn Everett, Pete och Delmar (George Clooney, John Torturro och Tim Blake Nelson) flyr från ett fängelse och beger sig iväg för att hämta en dryg miljon dollar som Everett grävt ner efter ett tidigare rån. Samtidigt som de jagas av polisen stöter de på diverse färgstarka karaktärer och hamnar i en mängd märkliga situationer.

När de inte är för upptagna med stenhårt allvar har bröderna Coen en härlig typ av humor i sina filmer, och O Brother är inget undantag. Dels så prickar de in ett par riktiga asgarv, men framförallt är det den sköna dialogen och mysiga stämningen som gör att man sitter med ett leende på läpparna större delen av filmen. Mycket credit ska gå till George Clooney i huvudrollen som trions ledare, en karaktär som ständigt resonerar logiskt och har svar på allt. Ett av filmens running gags om Everetts maniska hårvård förmedlas lysande av Clooneys reflexmässiga "My hair!" när rollfiguren vaknar, och man kan inte undgå att flina till varje gång en dosa pomad dyker upp i rutan.

Det här är dock ingen enmansshow. Flera av de andra aktörerna gör också starka insatser, inte minst John Torturro och Tim Blake Nelson som Everetts något korkade följeslagare. Båda är väldigt underhållande och fungerar ypperligt som bollplank för Clooneys smarta planer. Även bland birollerna finner vi imponerande skådespelare. Coen-veteranen John Goodman i rollen som Big Dan Teague, filmens motsvarighet till Odysséens cyklop, är sitt vanliga kompetenta jag. Charles Durning bjuder även han på en rejäl portion karisma som guvernören Pappy O'Daniel.

Skön humor och bra skådespel, alltså. Har filmen något mer att bjuda på? Jodå, till exmpel de tokfina miljöerna och den suveräna stämningen som verkligen lyckas förmedla en känsla av den amerikanska södern. Landskapen och omgivningarna är bitvis slående vackra och förstärks av den härliga musiken. Ännu fler pluspoäng, helt enkelt.

Om filmen har någon brist så är det handlingen, även om den är lång ifrån att vara dålig. Det blir lite för mycket sidospår här och där, och känslan av brådska för att hinna till skatten i tid infinner sig aldrig riktigt. Det hjälper inte heller att filmen saknar ett riktigt starkt avslut. Förvisso är detta inget ovanligt vad gäller bröderna Coen, och det är mycket möjligt att det är avsiktligt gjort i konstnärlit intresse. Likväl är det inget drag som jag är särskilt förtjust i.

Sista ordet: En riktigt skön film att koppla av till, mycket tack vare den trevliga humorn och atmosfären. O Brother är måhända inget mästerverk som The Big Lebowski, men den är inte långt därifrån. Stark fyra.

Betyg: 4/5

Trailer

Dagboken

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta
A.K.A. "The Notebook"
År: 2004
Regi: Nick Cassavetes
Skådespelare: Ryan Gosling, Rachel McAdams, James Garner, Gena Rowlands, James Marsden, Joan Allen
IMDB-sida

Herregud... Den som kläckte ur sig den svenska undertiteln till den här filmen borde avrättas. Det är nästan så man mår fysiskt dåligt av att skriva den.

Om det inte framgick av titeln så är Dagboken en romantisk rulle. Den börjar med en ramberättelse på ett ålderdomshem där en äldre man (James Garner) läser en historia från en bok för en senil kvinna (Gena Rowlands). Vi förflyttas raskt tillbaka till 1940-talet där berättelsen utspelar sig. Noah från landsbygden möter Allie från staden (Ryan Gosling och Rachel McAdams, respektive) och kärlek uppstår. Allies föräldrar är dock inte särskilt förtjusta i att deras dotter umgås med en fattiglapp som Noah, och snart nog tvingas de två ifrån varandra då hon och hennes familj flyttar. Tiden går, Noah drar iväg till andra världskriget en sväng, och Allie träffar en ny kille (James Marsden) som hon så småningom förlovar sig med. Varken Noah eller Allie kan dock helt sluta tänka på varandra. Klichée deluxe, med andra ord.

Nog för att jag i regel är hyfsat tolerant mot kärleksfilmer, men på pappret verkade den här filmens handling rätt så ointressant även för mig. Det som gjorde mig nyfiken på Dagboken var Ryan Goslings medverkan. Han har imponerat rejält på mig i filmer som den oväntat lysande Lars & The Real Girl och väl godkända Half Nelson, så jag var nyfiken på om han kunde lyckas lyfta en film som den här till något utöver det vanliga. Svaret är nej, men det är inte hans fel. Tvärtom gör han ett mycket bra jobb här som den lugne livsnjutaren Noah. Hans roll sträcker sig över en period på sju år, och han lyckas förmedla karaktärens mognad på ett trovärdigt sätt.

Någon som inte lyckas alls lika bra är hans motspelerska Rachel McAdams. Hon är helt okej i början av filmen, men det går snabbt utför. Mot slutet är det snudd på överspel så fort hon öppnar munnen. Övriga roller är det inget större fel på. Särskilt James Gardner som filmens berättare och Joan Allen som Allies moder imponerar.

Filmens stora brist är den stereotypa kärlekshistorien som inte direkt bjuder på någonting nytt alls. Ramberättelsen på ålderdomshemmet är då snäppet mer intressant, även om upplösningen även där känns rätt så väntad. Filmen gör också misstaget att dra ut på slutet lite för länge, vilket lämnar en med ett något negativt intryck när eftertexterna börjar rulla.

Sista ordet: Ryan Gosling regerar som vanligt, men han lyckas inte dra upp filmen till en godkänd betygsnivå. McAdams är medioker och handlingen förutsägbar, och sammantaget blir Dagboken helt enkelt en rätt så trist film. Pluspoäng ges dock för de fina tidstrogna miljöerna och kläderna.

Betyg: 2/5

Trailer

Ny layout

Som ni märker ser bloggen lite annorlunda ut än vad den har gjort hitintills. Då man är HTML-amatör som mig är det inte lätt att göra någonting flashigare än att välja en färdig mall och ändra lite på färgerna, men jag är rätt så nöjd med resultatet.

Har ni några synpunkter på den nya layouten? Lämna gärna en kommentar, oavsett om det är positivt eller negativt.

Instängd

Instängd
A.K.A. "The Descent"
År: 2005
Regi: Neil Marshall
Skådespelare: Shauna Macdonald, Natalie Mendoza, Alex Reid, Saskia Mulder, MyAnna Buring, Nora-Jane Noone
IMDB-sida

Det är alltid trevligt med filmer som visar sig vara bättre än vad man har förväntat sig. Instängd är ett bra exempel. Jag trodde att det skulle vara lite simpel och småtramsig skräck-action, men att den skulle vara uppe och nosa på en femma hade jag inte trott.

Instängd handlar om ett gäng kvinnor som gillar friluftsliv, forsränning och dylika aktiviteter. Sarah (Shauna Macdonald) mister sin make och dotter i en bilolycka, och en tid senare beslutar sig vännerna med Juno (Natalie Mendoza) i spetsen för att utforska ett grottsystem i Appalacherna för att muntra upp henne. Expeditionen börjar bra, men efter att en tunnel oväntat rasar in och blockerar vägen tillbaka tvingas de sex vidare in i grottorna för att försöka hitta en annan väg ut. Irritationen och oron stiger bland gruppens medlemmar, och situationen blir inte bättre när de upptäcker att grottsystemet även bebos av otäcka monster.

Filmen är i princip uppdelad i två halvor. Den första är den som jag fann mest intressant, när det bara handlar om kvinnorna och omgivningarna. Regissören Neil Marshall lyckas förmedla en väldigt påtaglig klaustrofobisk stämning när rollfigurerna kravlar sig fram genom trånga och mörka tunnlar. Enkla spänningsmoment som när gruppen ska ta sig förbi en djup avgrund förhöjs av atmosfären och blir till något utöver det vanliga. Framförallt är det den verklighetstrogna tonen som biter sig fast. Allt som händer skulle kunna hända på riktigt, vilket gör det lätt att leva sig in i vad som pågår.

Den detaljen raseras rätt så bestämt i filmens andra halva när monstren börjar visa sig. Vagt Gollum-liknande och våldsamma bestar med väl utvecklad hörsel och vassa tänder. Den jordnära stämningen och klaustrofobin skjuts åt sidan så att filmen kan fokusera på blod och chockskrämsel. När monstren började visa sig tänkte jag först personligen "Jaha, det var ju synd att de skulle paja en sådan lovande film". Märkligt nog är det faktiskt inte riktigt fallet, då även den andra halvan är väldigt välgjord. "Bu!"-skrämsel är måhända inte lika imponerande som genuint nagelbitande atmosfär, men Instängd lyckas verkligen få en att rycka till varje gång ett av monstren dyker upp i rutan. På den punkten är filmen faktiskt bland de mer skrämmande jag har sett.

Jag sade i inledningen att filmen nästan lyckades bli en femma. Vad lider den då av för brister som hindrar den? En av dom är den abrupta skiftningen av filmens fokus där i mitten. Trots att filmen lyckas hantera både grottutforskning och monstervåld riktigt skickligt så är det likväl en något distraherande vändning. Det medför att filmen känns mer än lovligt kluven.

Det andra och mer irriterande problemet filmen lider av är rollfigurerna. Gruppen består av sex personer, men det är bara två eller tre som lyckas etablera en unik och intressant personlighet. Resten känns mest som blekt bihang, och man ges inte anledning att bry sig särskilt mycket om dom. Huruvida detta är en brist i manus eller skådespeleri är svårt att bedöma, men oavsett vad orsaken är så förhindrar det en att riktigt engagera sig i hur det går för dom. De enda två skådespelerskorna som imponerar är de redan nämnda Shauna Macdonald och Natalie Mendoza, och det är också de två karaktärerna som har mest personlighet. Filmen hade inte mått illa av att ge oss lite mer bakgrund om de andra rollfigurerna. Sådant engagemang är viktigt till och med i skräckfilmer.

Sista ordet: Som sagt var blev Instängd en positiv överraskning för mig. Den har en tät stämning, bra dramatik och välregisserade skrämselmoment. Jag skulle knappast kalla det för den bästa skräckfilmen någonsin, men den är nog uppe bland topp tio inom genren i alla fall.

Betyg: 4/5

Trailer

5 bästa med Will Ferrell

Kan man annat än älska Will Ferrell? Jo, givetvis kan man det. Hans något juvenila humor och säregna agerande finns det många som stör sig på. Jag sällar mig dock inte till den skaran. Ferrell är i mitt tycke en av de roligaste skådisarna i dagens filmvärld. Han fick sitt genombrott i TV-serien Saturday Night Live med klassiska sketcher som Celebrity Jeopardy och More Cowbell och har sedan dess framgångsrikt förflyttat karriären till den vita duken.

Mina fem favoritfilmer med Will Ferrel är som följer. Kom ihåg att listan begränsar sig till rullar där han har haft en betydande roll. Austin Powers är till exempel en hysteriskt rolig film, men Will Ferrells roll är väldigt begränsad, så den är inte kvalificerad.

5. Old School
Filmen som gav upphov till namnet "Frat Pack" för den grupp komiker Will Ferrell är med i som ofta dyker upp i varandras filmer. Riktigt rolig komedi om ett gäng polare som försöker hålla fast vid den vilda college-livsstilen, och Will Ferrell står för de största skratten i rollen som Frank The Tank.

4. Zoolander
Lysande satir/parodi på modevärlden. Helt klart Ben Stillers bästa roll någonsin som den korkade supermodellen, men Ferrell är inte fy skam heller som den onde Jacobim Mugatu.

3. Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby
Andra delen i Ferrells fristående och pågående Mediocre American Man-trilogi. Grymt rolig komedi om NASCAR-racing som fungerar utmärkt även för de av oss som inte vet ett dugg om sporten. Ferrell och John C. Riley är ett suveränt radarpar.

2. Stranger Than Fiction
Ovanligt seriös för att vara en film med Will Ferrell i huvudrollen, men likväl förbannat bra. Här får han chansen att visa en annan sida av sitt agerande i rollen som revisorn Harold Crick som en dag börjar höra en mystisk röst som berättar om hans liv. Med skådespelare som Dustin Hoffman och Maggie Gyllenhaal är det svårt att misslyckas, men det är främst den oerhört fänsglande handlingen som gör den här filmen så fantastisk.

1. Anchorman: The Legend of Ron Burgundy
Hysteriskt skrattframkallande film om livet på en nyhetsbyrå på 70-talet. Will Ferrel är i toppform som den självgoda Ron Burgundy. För mer utförligt omdöme om filmen kan ni läsa min fullständiga recension här.

Bubblare: A Night at the Roxbury, Elf
Inte ens i närheten: Melinda & Melinda, Semi-Pro

Vad tycker ni är Will Ferrells bästa filmer? Kommentera mera!

Mini-recensioner #2

Underworld - Evolution: Mer av samma vara som föregångaren levererade. Den bryter inte särskilt mycket ny mark, storyn känns inte lika tajt som den i ettan, och den nya boven i dramat saknar den karisma som Bill Nighy bidrog med i den förra filmen. Dock är det ändå en underhållande vampyrhistoria och ett helt klart godkänt tillskott till serien.
3/5

Dead or Alive: Icke att förväxlas med den TV-spelsbaserade DOA: Dead Or Alive. Det här är en japansk film av Takashi Miike, en regissör känd för skruvade och sjuka inslag i sina filmer och som i västvärlden kanske mest är känd för Audition och Ichi The Killer. Dead or Alive är en i mångt och mycket slätstruken historia om snutar och japanska och kinesiska brottslingar. Slutscenen är dock något helt sanslöst unikt, och jag vet fortfarande inte om jag tycker det är genialt eller löjligt. Kolla upp det på YouTube eller något om ni har tid, men resten av filmen kan ni låta passera obemärkt.
2/5

Waiting...: Komedi om personalen på en liten krog. Ryan Reynolds är det största namnet på rollistan, och gillar man hans typ av humor finns det mycket att hämta här. Riktigt rolig film, faktiskt.
4/5

Crouching Tiger, Hidden Dragon: En så pass stor film att jag egentligen borda ha skrivit en full recension av den. Spektakulära fightingscener, även om jag föredrar lite mer impact när det gäller martial arts-rullar. Det evinnerliga användat av linor och kablar för att skapa stuntsen blir också lite påfrastande efter ett tag. Storyn var dock helt okej.
3/5

Transporter 2: Återigen samma stuk som sin föregångare, men lite mesigare story och inte fullt lika högoktanig action. Jason Statham regerar dock fortfarande.
3/5

Full Frontal: Fruktansvärt rörig och oengagerande historia som följer ett gäng människor involverade i en filminspelning. Fokuset ligger på kärlek och relationer. Nog för att dialogen känns riktigt verklighetstrogen och Catherine Keener gör ett som vanligt lysande jobb, men med en story som denna kan det bara bli ett betyg.
1/5

Memento

Memento
År: 2000
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Carrie-Anne Moss, Stephen Tobolowsky, Harriet Sansom Harris
IMDB-sida

Anterograd amnesi är en speciell form av minnesförlust. Där "vanlig" minnesförlust innebär att man inte minns vad som hände före en viss tidpunkt fungerar anterograd amnesi tvärtom. Ta till exempel Leonard (Guy Pearce), huvudpersonen i Memento. Han minns allt som hänt i hans liv fram till den ödesdigra natt då hans fru våldtogs och mördades, men i konfrontationen med gärningsmannen fick han en smäll i skallen vilket har skadat hans minnescentrum. Han är numera inkapabel till att minnas nya saker längre än 15 minuter eller så. Med ett avancerat system av anteckningar, tatueringar och polaroidfoton tvingas han ständigt att påminna sig själv om vad det är han håller på med, vilket minst sagt gör hans liv besvärligt. Särskilt med tanke på att han har bestämt sig för att ägna sitt liv åt att hitta och döda den man som dödade hans fru.

Som om inte det redan är ett tillräckligt intressant uplägg för en thriller tar Memento det hela ett steg längre genom att utspela sig i bakvänd ordning, kapitel för kapitel. Varje litet avsnitt börjar med att Leonard har glömt vad som nyss har hänt, och på så vis skapas ett band mellan publik och rollfigur. Den som tittar vet inte mer än vad Leonard själv gör, vilket gör det lätt att sympatisera med honom. Vi vet vad som kommer att hända, men inte vad som har hänt. Detta utnyttjas till fullo av regissören Christopher Nolan (ni vet, han som ligger bakom de nya Batman-filmerna), och det är helt sanslöst hur mycket han lyckas lura en. Man ser någonting utspelas och tänker "Aha, de vill att man ska tro att X har hänt, men jag tycker det verkar som om det är Y som har hänt". Sen visar det sig att det faktiskt är Z som har hänt, och att det är fullkomligt logiskt. Detta händer i princip hela tiden, och innan man vet ordet av är man helt fängslad i filmens mysterium, trots att man redan vet vad som händer i slutändan. Mycket starkt jobbat av Nolan.

Det är alltså filmens handling och regi som gör Memento så fantastisk. Övriga detaljer som filmning och miljöer och dylikt är också bra, även om ingenting är enastående. Detsamma kan sägas om skådespeleriet. Guy Pearce känns övertygande i huvudrollen, men gjorde till exempel en bättre insats i L.A. konfidentiellt. Carrie-Anne Moss är filmens svagaste länk i rollen som den mystiske Natalie. Hon spelar över en aning här och där, framförallt när hennes rollfigur ska vara arg och aggressiv. Den tredje av filmens mer framträdande roller är Leonards "vän" Teddy (Joe Pantoliano) som dödas i filmens inledning. Karaktären är intressant och man vet aldrig riktigt om man kan lita på honom eller inte, men emellanåt känns han lite för flamsig och lättsinnig för filmens handling.

Men, som sagt var är det storyn man ska se den här filmen för. Sällan har en lika intelligent och klurig historia presenterats på ett så väl matchande sätt som i Memento. Varje liten anteckning på varje polaroidfoto är värd att fästa uppmärksamhet på för att reda ut mer av gåtorna i filmen. En bild på en man med texten "Don't believe his lies" figurerar, och man undrar vad som har fått Leonard att skriva det, samtidigt som man hoppas att han ska komma ihåg det när han väl pratar med mannen i fråga.Vid ett annat tillfälle finner Leonard sig springande vid ett byggområde, och både han och publiken undrar om han håller på att jaga eller fly från någon. Ständigt ställs man inför liknande fängslande situationer, och det är ett nöje utöver det mesta att reda ut härvan.

Sista ordet: En film som är 100% i min smak. Smarta och kluriga vändningar vävs samman i en unik story där allt har sin förklaring, samtidigt som tempot är tillräckligt högt för att filmen aldrig ska bli det minsta seg. Jag vet att det inte är första gången jag säger detta om en film, men likväl: det här är en film som ni verkligen inte får missa. En av mina tio favoritfilmer någonsin, och sannerligen ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Trailer

Suicide Kings

Suicide Kings
År: 1997
Regi: Peter O'Fallon
Skådespelare: Christopher Walken, Henry Thomas, Jay Mohr, Sean Patrick Flanery, Jeremy Sisto, Johnny Galecki, Dennis Leary, Laura Harris
IMDB-sida

Sätt dig in i följande situation: du är en före detta gangsterboss vid namn Charlie Barret som på senare tid har försökt lämna det kriminella bakom dig. Affärerna går bra, du är rik och åtnjuter fortfarande respekt från din tid på andra sidan lagen. En kväll när du ska på restaurang träffar du ett gäng ungdomar. Ni börjar talas vid, och snart nog hänger du med dom i deras bil för att åka ut och festa. Plötsligt får du en trasa indränkt i kloroform pressad mot ansiktet, och efter en tids kämpande tuppar du av. När du vaknar upp är du fastbunden i en stol med slynglarna runt omkring dig. Systern till en av dom har blivit kidnappad och de behöver 2 miljoner dollar till lösensumman. Du har ingenting med saken att göra, men de vet att du har pengarna och kontakterna som krävs för att möjliggöra överföringen på ett smidigt sätt. Till råga på allt har de skurit av ett av dina fingrar. Lägg till det faktum att du råkar vara Christopher Walken. Vad gör du? Du spelar givetvis ut gänget mot varandra på typiskt grymmt Walken-manéer, samtidigt som du ser till att din bäste man (Dennis Leary) snokar upp den kidnappade tjejen.

Så lyder upplägget för Suicide Kings, en smart, klurig och rolig liten thriller/komedi. Det som först verkar vara en enkel operation för de fem vännerna blir genast mer komplicerat när Charlie av sin medarbetare via telefon får reda på att en av ynglingarna själv låg bakom kidnappningen av tjejen. De fem tvingas inse att de saknar erfarenhet av den här typen av situationer och måste försöka improvisera, allt medan den rutinerade Charlie använder alla knep som finns att tillstå för att mentalt sätta dom ur spel. Oavsett om det gäller att vinna tilltro, hota, påpeka brister i planen eller lägga fram logiska resonemang dominerar han den lilla gruppen med van hand.

För en sådan roll är det givetvis guld att ha en skådespelare som Christopher Walken. Med åren har han ju blivit något av en kultfavorit för många, och då kanske främst för sina roller som just gangsterboss och liknande. Han behöver bara visa sig i rutan i denna film för att man genast ska köpa honom som trovärdig i rollen. Karaktären får helt enkelt gratis bonus-respekt för att han gestaltas av Christopher Walken. Det skadar inte heller att han är en sådan skådis som sällan gör en roll halvhjärtat. Han fäller sådana dräpande kommentarer hela tiden i Suicide Kings att det blir omöjligt att inte gilla honom.

Övriga skådisinsatser är en smula varrierande i kvalitet, men i överlag är det ändå godkänt. Dennis Leary är riktigt hård och brutal i sin roll när han går lös på folk med golfklubbor och brödrostar. Vad gäller de fem kidnapparna är det främst Sean Patrick Flanery som utmärker sig i rollen som Max, den kidnappade flickans pojkvän. Han håller sig en del i bakgrunden jämfört med de andra i gänget, men han lyckas skapa ett lugnt och samlat intryck fram till filmens känsloladdade upplösning, där han får flexa sina skådespelarmuskler lite mer. En anna som imponerade på mig var Johnny Galecki som spelar den fumlige mesen Ira på ett väldigt underhållande sätt. Henry Thomas och Jay Mohr är lite mer slätstrukna, medan Jeremy Sisto inte funkar alls som gruppens medicinska expert.

Suicide Kings blandar sina thrillermoment med de mer komiska inslagen på ett väldigt effektivt sätt. Rollfigurerna kommer med roliga kommentarer med jämna mellanrum, men när mer intensiva scener tar plats smyger humorn in i bakgrunden och väntar tålmodigt på sitt nästa tillfälle. Filmen vet när den behöver vara allvarlig och lyckas balansera de två sidorna väl. Det gör det hela till en väldigt underhållande film rakt igenom, och man blir aldrig uttråkad.

Sista ordet: Musiken blir lite enformig ibland, och som sagt var är det inte alla skådespelare som är på topp. Det är dock de enda egentliga bristerna i Suicide Kings. I övrigt är den ruggigt kul, har en smart handling och en del oväntade vändningar mot slutet. Sen är ju Christopher Walken med. Det höjer nästan betyget med ett snäpp per automatik.

Betyg: 5/5

Trailer