The Butterfly Effect

The Butterfly Effect
År: 2004
Regi: Erick Bress, J. Mackye Gruber
Skådespelare: Ashton Kutcher, Amy Smart, Elden Henson, William Lee Scott, Melora Walters, John Patrick Amedori, Logan Lerman
IMDB-sida

Jävla That 70's Show, alltså. Missförstå mig nu inte; jag älskar den och tycker det är en av de bästa komediserierna USA har lyckats spotta ur sig någonsin. Problemet är, precis som med vilken annan TV-serie som helst, att man identifierar skådespelarna väldigt starkt med sina rollfigurer eftersom man ser dom göra samma grej i flera timmar så småningom. Det kan leda till problem när dessa skådespelare senare börjar satsa på filmkarriär. Ashton Kutcher är ett perfekt exempel på detta. I That 70's Show spelade han Kelso, en urbota dumskalle som ständigt kläckte ur sig korkade kommentarer. Kutcher satte den rollen helt på pricken med sina breda leenden och gapflabb.

I The Butterfly Effect spelar han Evan, en kille som under sin uppväxt led av märkliga minnesluckor och nu upptäcker att han via sina dagböcker kan återvända till dessa tillfällen och förändra saker och ting. Det är en allvarlig roll i en allvarlig film, och då förstör det en aning att huvudrollsinnehavaren inte kan dra på smilbanden utan att man assoccierar honom med en komisk idiot. Kutcher lyckas inte göra rollen till något unikt rent visuellt, utan det blir helt enkelt "Kelso med skägg". Filmen i sig kan förvisso inte beskyllas för detta, men det påverkar likväl hur jag upplever den.

Handlingen presenteras på ett tydligt och effektivt sätt. Vi får först följa Evan när hans blackouter börjar vid sju års ålder. Vi visas vad som leder upp till dom och vad som händer direkt därefter, men vi förblir lika ovetande som honom om vad som faktiskt händer vid dessa minnesluckor. Efter ett tag hoppar filmen framåt sex år, och mönstret upprepas. Forfarande är luckorna ett mysterium. Det är först när filmen når "nutid" som gåtorna börjar ges svar. Evan lyckas med hjälp av sina dagböcker resa tillbaka till sin barndom och se vad som har hänt. Då denna tid var fylld av traumatiska händelser för honom försöker han ändra på saker och ting till det bättre, vilket inte är så enkelt som han tror. Filmens titel hänsyftar på kaosteorin, som bland annat säger att en fjäril som fladdrar med vingarna så småningom kan leda till en orkan på andra sidan jorden. Allt vi gör sår frön för oförutsägbara händelser i framtiden, och det är det Evan upptäcker då hans välmenade ändringar får hemska följder.

Jag älskar filmer om tidsresor och dylikt, men jag är inte blind till det faktum att de ständigt leder till hål i logiken. The Butterfly Effect är verkligen inget undantag från den regeln. Faktum är att den brister mer på denna detalj än vad de flesta andra filmer gör. Vissa minnesluckor borde aldrig ha inträffat om inte Evan hade rest tillbaka för att ändra saker, medan andra inträffade ändå men förlöpte på annorlunda sätt. Det går inte ihop. Filmen kan inte riktigt bestämma sig för hur den vill använda sig av sitt tidsresande. Vid ett tillfälle bryter handlingen till och med abrupt mot sina etablerade regler, helt utan förklaring. Det är lätt att leva sig in filmen och inte tänka på det under dess gång, men fem minuter efter slutet börjar man fundera och upptäcker då alla hål. Det är alltså ett ambitiöst manus, men det är inte helt lyckat.

Skådespeleriet är helt okej, men inte mer. Amy Smart imponerar förvisso en del i rollen som Evans barndomsvän Kayleigh. Varje gång Evan påverkar det förflutna förändras hon och hennes liv i nuet radikalt, och Smart får därmed visa upp vitt skilda personligheter från samma rollfigur. Skickligt hanterat och ännu en bra insats som hon kan ha på resuméen bredvid Crank och Interstate 65. I övrigt är det ingen annan som briljerar bland de vuxna. I scenerna från det förflutna är det förstås yngre skådespelare med, och den man minns bäst därifrån är Kayleighs bror Tommy i 13 årsåldern, spelad av Jesse James (ja, han heter faktiskt så). Kaxig, aggressiv och underhållande otäck.

Sista ordet: Som jag nämnde ovan så gillar jag tidsresande i filmer. Det sätter ens fantasi i arbete och kan användas på kul och intressanta sätt. Att filmens logik inte håller när man synar den i sömmarna är synd, men under dess gång är det inget man lägger märke till och stör sig på. The Butterfly Effect är helt enkelt väldigt underhållande, och det trots brister i manus, intetsägande dialog och avsaknad av riktigt lysande rollinsatser. Den tar upp mörka teman och behandlar dom på ett effektivt sätt, och man lever sig lätt in i karaktärernas öden och bryderier. Extra plus för det starka slutet, åtminstone i Director's Cut-versionen.

Betyg: 4/5

Trailer