A Mighty Wind

A Mighty Wind
År: 2003
Regi: Christopher Guest
Skådespelare: Bob Balaban, Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Eugene Levy, Catherine O'Hara, John Michael Higgins, Fred Willard
IMDB-sida

"Som Spinal Tap fast med folkmusik". Det var det omdömet som fick mig att vilja se A Mighty Wind. Samma stil med fejk-dokumentär, samma musikfokusering, och många av skådisarna från den filmen. Tyvärr gjorde det omdömet också att mina förväntningar trissades upp till en grad som filmen inte riktigt klarar av att leva upp till. Spinal Tap är en odödlig klassiker. A Mighty Wind är bra, men inte alls på samma nivå.

Filmen är alltså en fiktiv dokumentär som tar sin början då den legendariska managern Irving Steinbloom dör. För att hedra hans minne beslutar sig hans son Jonathan (Bob Balaban, här betydligt bättre än han var i Blonde and Blonder) för att sätta ihop en tributkonsert och återförena ett par av de band som farsgubben ledde till framgång på 60-talet. Merparten av filmen växlar sedan friskt mellan de tre grupperna och blandar intervjuer och "vanliga" händelser, allt ledande upp till finalen med den stora konserten. Problemet är att de olika bandens delar är något ojämna underhållningsmässigt.

Mest ointressant är helt klart The New Main Street Singers, ett band bestående av nio olika medlemmar med Terry Bohner (John Michael Higgins) i spetsen. Dessa partier lider av en brist på egentlig handling och kretsar mest kring vilka knäppgökar medlemmarna är. Någon har startat en sekt, en annan har ett förflutet som porrfilmsskådis, och så vidare. I och med att det är ett så stort band blir det lite otydligt fokus på de enskilda karaktärerna, vilket gör att man inte bryr sig särskilt mycket. Den stora behållningen här är istället deras manager, spelad av Fred Willard. Helt klart en av filmens höjdpunkter då han ständigt ska tråckla in sin gamla catchphrase (Wha' happened!?) i allt han säger. Mycket underhållande.

Filmens roligaste bitar är annars de med trion The Folksmen, spelade av Michael McKean, Christopher Guest och Harry Shearer. Låter de namnen bekanta så är det för att det var dessa tre herrar som spelade Spinal Taps frontmän i den gamla filmen. Liksom i delarna om The New Main Street Singers finns det här inte heller någon riktig intrig, men då de tre skådespelarna har samma fantastiska personkemi som i Spinal Tap blir det rysligt underhållande att bara sitta och höra dom snacka med varandra. Eller också är det kanske bara för att jag inte kunde sluta att tänka på Spinal Tap när de vsiade sig i rutan. Vad vet jag?

Slutligen har vi då Mitch & Mickey (Eugene Levy och Catherine O'Hara), en duo som även hade ett romantiskt förhållande på den gamla goda tiden. Mickey har gått vidare med sitt liv och är numera lyckligt gift, medan Mitch har spenderat tid på hispan och har svårt att släppa det som en gång var. Filmens mest intressanta del rent handlingsmässigt, men den förstörs en del av Eugene Levy. Jag brukar i regel tycka att han är rätt så rolig i alla filmer han är med i, men han känns väldigt malplacerad här. Hans gestaltning av den något mentalt avdomnade Mitch är på tok för överdrivet för filmens annars rätt så realistiska framtoning.

A Mighty Wind känns i överlag inte lika genuin som Spinal Tap. Nog för att hårdrockarna i den sistnämnda var klåpare utöver det vanliga, men filmen kändes likväl så naturlig att man nästan hade kunnat tro att rörde sig om en riktig dokumentär. Den känslan infinner sig aldrig riktigt med A Mighty Wind. Det är lite för mycket typiska komedi-scener, helt enkelt. Därmed inte sagt att filmen är dålig på grund av detta, men den har inte den där härliga feelingen som "föregångaren" hade.

Musiken har man dock lyckats med. Inte för att jag i regel är särskilt glad för folkmusik, men här finns likväl ett par riktigt bra låtar som jag fortfarande sitter och nynnar på. The Folkmens klämmiga "Old Joe's Place" är nog den bästa, men även Mitch & Mickeys ballad "A Kiss at the End of the Rainbow" (som för övrigt nominerades för en Oscar) är väldigt fin. Soundtracket får i överlag helt klart tummen upp.

Sista ordet: Är jag orättvis som envisas med att jämföra A Mighty Wind med Spinal Tap? Kanske, men då jag hade den i bakhuvudet under hela filmens gång så känns det likväl relevant. Spinal Tap är helt klart bättre på samtliga punkter, men det här är ändå en film som det är svårt att ogilla. Den har en skön laid-back stämning, bra musik och i överlag väl godkänt skådespel. Sen att inte alla partier är helt klockrena är en annan femma. A Mighty Wind är trots allt helt klart värd att spana in om man gillar upplägget.

Betyg: 3/5

Trailer
http://movies.clevver.com/video/5898/a-mighty-wind-trailer.php