Memento

Memento
År: 2000
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Carrie-Anne Moss, Stephen Tobolowsky, Harriet Sansom Harris
IMDB-sida

Anterograd amnesi är en speciell form av minnesförlust. Där "vanlig" minnesförlust innebär att man inte minns vad som hände före en viss tidpunkt fungerar anterograd amnesi tvärtom. Ta till exempel Leonard (Guy Pearce), huvudpersonen i Memento. Han minns allt som hänt i hans liv fram till den ödesdigra natt då hans fru våldtogs och mördades, men i konfrontationen med gärningsmannen fick han en smäll i skallen vilket har skadat hans minnescentrum. Han är numera inkapabel till att minnas nya saker längre än 15 minuter eller så. Med ett avancerat system av anteckningar, tatueringar och polaroidfoton tvingas han ständigt att påminna sig själv om vad det är han håller på med, vilket minst sagt gör hans liv besvärligt. Särskilt med tanke på att han har bestämt sig för att ägna sitt liv åt att hitta och döda den man som dödade hans fru.

Som om inte det redan är ett tillräckligt intressant uplägg för en thriller tar Memento det hela ett steg längre genom att utspela sig i bakvänd ordning, kapitel för kapitel. Varje litet avsnitt börjar med att Leonard har glömt vad som nyss har hänt, och på så vis skapas ett band mellan publik och rollfigur. Den som tittar vet inte mer än vad Leonard själv gör, vilket gör det lätt att sympatisera med honom. Vi vet vad som kommer att hända, men inte vad som har hänt. Detta utnyttjas till fullo av regissören Christopher Nolan (ni vet, han som ligger bakom de nya Batman-filmerna), och det är helt sanslöst hur mycket han lyckas lura en. Man ser någonting utspelas och tänker "Aha, de vill att man ska tro att X har hänt, men jag tycker det verkar som om det är Y som har hänt". Sen visar det sig att det faktiskt är Z som har hänt, och att det är fullkomligt logiskt. Detta händer i princip hela tiden, och innan man vet ordet av är man helt fängslad i filmens mysterium, trots att man redan vet vad som händer i slutändan. Mycket starkt jobbat av Nolan.

Det är alltså filmens handling och regi som gör Memento så fantastisk. Övriga detaljer som filmning och miljöer och dylikt är också bra, även om ingenting är enastående. Detsamma kan sägas om skådespeleriet. Guy Pearce känns övertygande i huvudrollen, men gjorde till exempel en bättre insats i L.A. konfidentiellt. Carrie-Anne Moss är filmens svagaste länk i rollen som den mystiske Natalie. Hon spelar över en aning här och där, framförallt när hennes rollfigur ska vara arg och aggressiv. Den tredje av filmens mer framträdande roller är Leonards "vän" Teddy (Joe Pantoliano) som dödas i filmens inledning. Karaktären är intressant och man vet aldrig riktigt om man kan lita på honom eller inte, men emellanåt känns han lite för flamsig och lättsinnig för filmens handling.

Men, som sagt var är det storyn man ska se den här filmen för. Sällan har en lika intelligent och klurig historia presenterats på ett så väl matchande sätt som i Memento. Varje liten anteckning på varje polaroidfoto är värd att fästa uppmärksamhet på för att reda ut mer av gåtorna i filmen. En bild på en man med texten "Don't believe his lies" figurerar, och man undrar vad som har fått Leonard att skriva det, samtidigt som man hoppas att han ska komma ihåg det när han väl pratar med mannen i fråga.Vid ett annat tillfälle finner Leonard sig springande vid ett byggområde, och både han och publiken undrar om han håller på att jaga eller fly från någon. Ständigt ställs man inför liknande fängslande situationer, och det är ett nöje utöver det mesta att reda ut härvan.

Sista ordet: En film som är 100% i min smak. Smarta och kluriga vändningar vävs samman i en unik story där allt har sin förklaring, samtidigt som tempot är tillräckligt högt för att filmen aldrig ska bli det minsta seg. Jag vet att det inte är första gången jag säger detta om en film, men likväl: det här är en film som ni verkligen inte får missa. En av mina tio favoritfilmer någonsin, och sannerligen ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Trailer