The Shining

The Shining
År: 1980
Regi: Stanley Kubrick
Skådespelare: Jack Nicholson, Shelley Duvall, Danny Lloyd, Scatman Crothers
IMDB-sida

Tro det eller ej, men The Shining är en film som jag hade lyckats undgå att se förrän idag. Ingen särskild anledning, egentligen. Stephen King har jag inget emot, Stanley Kubrick är helt okej, och Jack Nicholson är alltid underhållande. Det har helt enkelt aldrig dykt upp ett lämpligt tillfälle. Men men, bättre sent än aldrig.

The Shining är alltså baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Jack Torrance (Nicholson) får i arbete att se över ett avlägset hotell som är nedstängt för vintern. Detta passar honom finfint då den avskilda miljön förhoppningsvis ska ge honom tillfälle att jobba på sin nya bok, så tillsammans med frun Wendy (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) beger han sig iväg till sin nya arbetsplats. Hotellet verkar trevligt vid första anblick, men snart nog börjar Harry se otäcka syner (en vanlig åkomma för barn i skräckfilmer), och Jack blir mer och mer aggresiv. Kan det tänkas ha någonting att göra med att hotellet är byggt på en gammal begravningsplats för indianer, eller att en tidigare anställd gick bärsärk och styckmördade hela sin familj? Ett subtilt mysterium, i sanning. Not.

Det här är en väldigt läskig film. Nog imponerande i sig, men desto mer om man betänker hur den lyckas så väl med så lite. Alla miljöer är väl upplysta, det finns inga groteska monster som dyker upp och skriker in i kameran, och blod och dylikt hålls inom realistiska ramar (förutom en viss scen i trailern här nedan). Ändå är The Shining bland de mest skrämmande filmer jag har stött på. En stor faktor är den ihärdigt gnisslande stråkmusiken. En annan är de oväntade kameravinklarna. Kanske är den största anledningen dock det nedskruvade tempot. "Bu!"-skrämsel kan vara nog så effektivt, men det är i väntan på dessa tillfällen som riktigt obehag infinner sig, och filmens skapare utnyttjar detta till max.

Det är tur att Stanley Kubrick gör ett så fantastiskt jobb i regissörsstolen, för det här är inte en film som hade kunnat bäras helt av skådespelarna. Danny Lloyd känns något intetsägande som sonen i familjen och används mest till att stirra in i kameran med skräckslagen min och vidöppen mun. Han duger, men det känns som om vilken annan unge hade kunnat göra ett like bra jobb. Värre är det då med Shelley Duvall. Hon har helt rätt utseende för rollen som den förskräckta hustrun, men hennes agerande svänger vilt från tramsigt handfallet till rakt överspel.

På tal om överspel har vi ju givetvis Jack Nicholson i filmens huvudroll. Sin vana trogen spelar även han över rejält i denna film. Skillnaden mellan honom och Duvall är att Nicholson har så pass mycket naturlig charm och karisma att han ändå lyckas få det att fungera. Hans överdrivna ansiktsmimik och teatraliska framförande av repliker blir helt enkelt grymt underhållande, och trots att det måhända inte känns övertygande så kan man inte slita blicken från han, bara för att se vad han ska ta sig för härnäst. På något märkligt vis passar det in i filmens stämning.

Sista ordet: Det känns lite fattigt att inte ha mer att säga om en film som jag gillade så mycket som den här, men det kan inte hjälpas. Det finns ett par filmer som jag kanske skulle överväga att kalla mer skrämmande än The Shining, men om man även väger in teknisk välgjordhet och rent underhållningsvärde så är det här helt klart den bästa skräckfilmen jag har sett. Sanslöst bra.

Betyg: 5/5

Trailer (rätt så tradig sådan, men efter att förgäves ha sökt efter en fan-made utan skavanker i kvaliteten så fick det bli den officiella istället)