Lost in Translation

Lost in Translation
År: 2003
Regi: Sofia Coppola
Skådespelare: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi, Catherine Lambert, Akiko Takeshita
IMDB-sida

Jag såg först Lost in Translation någon gång i våras och hade väldigt höga förväntningar på den. Bill Murray har alltid varit en av mina favoritskådisar och han skulle tydligen göra sitt livs roll här. Jag blev dock en aning besviken. Visst, Murray var grymt bra, men filmen i sig kändes rätt så... tom. Det hände liksom ingenting och jag fann mig undrande vad folk såg i den. Lyckligtvis växer den till sig en aning vid en andra titt. Jag ser fortfarande inte det mästerverk som många andra ser, men den är likväl en trevlig upplevelse.

Bill Murray är Bob Harris, en skådespelare som anländer till Tokyo för att spela in en reklamsnutt om whisky. Han känner sig förvirrad av alla japanska seder och bruk, samtidigt som han genomgår något av en medelålderskris. Hans äktenskap sedan 25 år tillbaka har börjat tappa gnistan, hans karriär är inte vad den har varit och han vet inte riktigt vart han ska ta vägen i sitt liv. Charlotte (Scarlett Johansson) har liknande problem. Hon har rest till Tokyo tillsammans med sin relativt nyblivne make som har anlitats för ett fotograferingsjobb. Då han måste arbeta mycket får Charlotte mycket fritid att fylla, och liksom Bob finner hon den japanska kulturen lite väl främmande. Hon spenderar mycket tid åt att grubbla över sitt liv och vad hon göra med det. Charlotte och Bob bor på samma hotell och träffas på baren där, och i varandra finner de en vänskap som hjälper dom att komma till ro med tillvaron, åtminstone temporärt.

Mitt ursprungliga intryck av att det inte händer särskilt mycket i filmen har inte förändrats. Däremot fann jag att när jag inte fokuserade på att någonting faktiskt skulle hända blev det lättare att uppskatta filmens ton och budskap. Det råder ständigt en smått melankolisk stämning över Lost in Translation, men den döljs bitvis av en hinna mys och feel-good. En väldigt tunn hinna. Även när Bob och Charlotte är ute och sjunger karaoke och roar sig på fester så är vetskapen att det bara är ett tillfälligt avbrott från den tunga vardagen påtaglig. Filmens titel syftar inte bara på att saker förloras i översättning utan även på hur vilsna människor kan känna sig i sina liv, och det är framförallt det filmen försöker förmedla.

Jag är medveten om att jag får filmen att låta väldigt seriös, och det är den förvisso. Man ska ändå inte glömma att den trots allt har en del komiska inslag, även om de inte är av de slag som får en att kikna av skratt. Det rör sig mer om små enkla grejer som får en att le en smula, som Bobs bekymmer med att förstå vad regissörer och fotografer vill att han ska göra. Genom att inte ha översättning i undertexterna på vad japanerna säger blir publiken själv lika undrande som rollkaraktärerna över vad som pågår. Om man nu inte råkar vara kunnig i japanska själv, förstås. Kanske får man ett annorlunda intryck av filmen om så är fallet.

Skådespelarmässigt hänger filmen nästan fullt ut på de två huvudrollsinnehavarna. Där är den dock i gott förvar då både Murray och Johansson står för exemplariska insatser. Som sagt var är jag ett stort fan av Bill Murray, och även om jag föredrar han som sarkastiskt smart-ass i filmer som Ghostbusters och Måndag hela veckan är det också trevligt att se han framföra en lite mer seriös roll med bravur. Scarlett Johansson brukar i regel göra bra jobb, men jag har aldrig sett henne göra en bättre insats än vad hon gör här. Sampelet mellan de två är klanderfritt och trovärdigt, vilket verkligen lyfter filmen.

Så varför blir det inte högre betyg än en trea, nu när jag har givit filmen så mycket lovord? Problemet är att trots att filmen lyckas säga vad den vill på ett effektivt sätt, är ruskigt snyggt filmad och har suveränt skådespeleri så är den likväl rätt så småtråkig lite för ofta. Det finns filmer som klarar av att göra nästan allt som Lost in Translation gör och ändå ha en engagerande och underhållande intrig. Lost in Translation försöker inte ens på det planet. Det blir en annorlunda upplevelse som inte är helt oangenäm, men det är inte en typ av film som jag skulle vilja se alltför mycket på personligen.

Sista ordet: Mycket väl utförd tekniskt och emotionellt sett, och den tar sig rejält vid en andra titt. Jag finner den som sagt fortfarande för händelselös i det stora hela, men jag erkänner villigt att det är en klart bra rulle. Tvåan som jag satte efter att ha sett den första gången höjs ett snäpp.

Betyg: 3/5

Trailer