Kill Bill: Vol. 1

"It's mercy, compassion and forgiveness I lack; not rationality."

Kill Bill: Vol. 1
År: 2003
Regi: Quentin Tarantino
Skådespelare: Uma Thurman, Lucy Liu, Sonny Chiba, Chiaki Kuriyama, Julie Dreyfus, Vivica A. Fox, Daryl Hannah, David Carradine
IMDB-sida

Jag vet inte riktigt varför jag inte gillar Quentin Tarantino mer än jag gör. Hans filmer är i regel underhållande, men jag ser likväl inte riktigt samma storhet i honom som alla andra verkar göra. Det gäller framförallt Pulp Fiction, en film som förvisso är klart godkänd men som jag aldrig skulle drömma om att ge en femma. Smaken är väl som baken, som dom säger.

Kill Bill: Vol. 1 är första halvan av Tarantinos fjärde film, en rulle så lång att de kände sig tvungna att dela upp den i två delar. Huruvida man tycker det är en bra idé eller inte är egentligen ovidkommande, men givetvis ska jag recensera även del 2 snart.

Filmen handlar om en kvinna (Uma Thurman) vars namn inte avslöjas här. Hon kallas för både The Bride och Black Mamba under filmens gång. Som vanligt i Tarantinos rullar presenteras inte storyn i kronologisk ordning, utan det hoppas fram och tillbaka i tidslinjen. Det vi får reda på är att The Bride tidigare var medlem i Deadly Vipers Assassination Squad, ett gäng mördare under lydnad av en mystisk filur vid namn Bill. När hon ska gifta sig dyker resten av gänget upp och förstör stämningen en aning genom att döda brudgummen, prästen, organisten och diverse annat folk i kyrkan. Varför förtäljs inte. Mirakulöst nog lyckas bruden överleva hela spektaklet, och efter flera år i koma vaknar hon upp och bestämmer sig för att ta hämnd på sina forna kollegor.

Trots att handlingen inte går spikrakt från start till slut är dock dess uppbyggnad relativt typisk då Tarantino har inspirerats av (bland annat) gamla kampsportsfilmer. Först bjuds vi på en inledande och väldigt häftig actionscen, varpå storyn rullas upp och vi får inblick i vad allting handlar om. Större delen av filmen kretsar kring The Brides jakt på sitt första mål, före detta mördarkollegan och numera yakuzaledaren O-Ren Ishii (Lucy Liu), och det hela avrundas med en av de mer spektakulära och utdragna slagsmålscenerna på länge i en amerikansk film. Ishii omger sig nämligen med ett antal livvakter, som den galna skolflickan Gogo Yubari (Chiaki Kuriyama) och ett gäng kallat The Crazy 88. Beväpnad med en katana går The Bride lös på hela bunten i en restaurang, och det är minst sagt coolt. Möblemang slås sönder, kroppsdelar huggs av och blodet sprutar snarare än flödar. Har man någon som helst dragning till våldsamma slagsmål i film måste Kill Bill: Vol. 1 helt enkelt ses.

Det är dock inte enbart action som den här filmen har att komma med. Tarantino använder sig av oväntade drag när det gäller filmens visuella presentation som ständigt får en att undra vad som ska visas härnäst. Ett bra exempel är det kapitel där O-Ren Ishiis bakgrund berättas helt i japansk tecknad anime-stil. Tarantino är inte heller rädd för att leka med svartvita sekvenser och intensiva närbilder, och jag skulle vilja påstå att det här definitivt är den mest imponerande av hans filmer som jag har sett rent utseendemässigt.

Man får inte heller glömma att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Lucy Liu gör kanske sin den bästa rollprestation jag har sett från henne någonsin (även om jag också är väldigt förtjust i hennes insats i Lucky Number Slevin), och Sonny Chiba är kul som ägaren av en sushibar. Det är dock Uma Thurman som dominerar med ett väldigt levande porträtt av en bedragen kvinna fast besluten att ta hämnd på allt och alla som har förrått henne.

Det som får filmen att inte nå fram till en fullpoängare är handlingen. Det är inte så mycket det faktum att vi inte får allt förklarat så här i första delen (även om det givetvis också stör), utan mer att storyn egentligen inte har någonting nytt att komma med. Hämndhistorier har vi sett förrut på film, och jag blir aldrig riktigt tillräckligt engagerad i berättelsen.

Sista ordet: Beslutet att dela upp Kill Bill i två delar har jag ingenting emot i sig då jag är en sådan person som börjar skruva på sig när en film drar alltför långt över tvåtimmarstrecket. Jag måste dock bedöma varje del för sig, och stående på sina egna ben är Kill Bill: Vol. 1 inte tillräckligt bra ihopknuten för att räcka till en femma. Det är dock ingenting man ska klaga för mycket på då det trots allt är en grymt underhållande och välregisserad actionfest med ypperligt skådespeleri. Rekommenderas definitivt.

Betyg: 4/5

Trailer