Talladega Nights

"Hakuna matata, bitches!"

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby
År: 2006
Regi: Adam McKay
Skådespelare: Will Ferrell, John C. Reilly, Sacha Baron Cohen, Leslie Bibb, Michael Clarke Duncan, Gary Cole, Jane Lynch, Greg Germann
IMDB-sida

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är andra delen i Will Ferrells Mediocre American Man trilogi. Den första delen var Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, en film som jag finner hejdlöst rolig. Lite orättvist jämförde jag Talladega Nights med sin fristående föregångare när jag först såg den, vilket fick den att framstå som mindre underhållande än vad den egentligen är. Efter en mer neutral omtitt uppskattar jag den snäppet mer, får jag tillstå.

Will Ferrell spelar Ricky Bobby, en NASCAR-förare som åtnjuter stora framgångar. Han har en tjusig fru (Leslie Bibb), gott om sponsorer och bästisen Cal (John C. Riley) med vars hjälp han vinner race efter race. Orosmoln hägrar dock i horisonten, och Rickys karriär hotas när en fransman vid namn Jean Girard (spelad av Mr. Borat himself, Sacha Baron Cohen) dyker upp för att utmana honom om NASCAR-tronen. Filmen drar även iväg på en del andra sidospår, men det är egentligen oväsentligt då det här, liksom Anchorman, inte är en sådan komedi där storyn spelar någon som helst roll. Dess mål är att få en att garva, och för mig lyckas den verkligen med sin uppgift.

Att Will Ferrell har ett utmärkt sinne för komedi är ingen nyhet. Just som i Anchorman är en hel del av replikerna improviserade på plats, och det är en fröjd att höra vad Ferrell hittar på för märkliga ting att säga jämt och ständigt. Oavsett om han uppspelt skriker ut någonting bisarrt eller om han lägger en sansad men förvirrad kommentar vet man aldrig vad man har att vänta. Han backas upp av en rad andra lysande rollfigurer där Sacha Baron Cohens Jean Girard är något av en personlig favorit. Han lyckas lägga sig till med en så härligt utstuderad brytning att det kvittar vad han säger; det blir roligt ändå. Bara sättet han uttalar "Ricky Bobby" på är tillräckligt för att få mig att flina. Tredje kuggen i filmens maskineri är John C. Riley, som till skillnad från Ferrell och Cohen även har en rejäl resumé av roller i mer seriösa filmer (bland de fem filmer som nominerades för en Oscar för bästa film 2003 var han med i tre). Här visar han dock att han även har grym talang för komedi och bjuder på klockrent samspel med Will Ferrell.

Talladega Nights är till viss del gjord av samma personer som låg bakom Anchorman. Adam McKay står som regissör och geniet Judd Apatow har varit med som producent. Filmerna skiljer sig ändå åt en del vad gäller det tekniska. Där Anchorman egentligen var väldigt enkelt presenterad ståtar Talladega Nights med påkostade miljöer, ett soundtrack från flera kända band, Hollywoodiga kameraåkningar och spektakulärt utdragna bilkrascher. Det sistnämnda visar på ett komiskt grepp som filmen använder på ett par ställen, nämligen att längden på en situation går igenom flera stadier på humorkurvan. Något som först kan verka banalt och löjligt får en efter ett tag att le bara för att det håller på länge. Efter ännu ett tag tröttnar man lite för att det aldrig tar slut, för att till slut återigen vända uppåt på skalan när man brister ut i ett "ha ha, det håller fortfarande på"-flin. Se scenen från Austin Powers där Dr. Evil och hans hantlangare gör sina överdrivet ondskefulla skratt för ett klockrent exempel på samma fenomen.

Sista ordet: Talladega Nights får mig inte att skratta lika mycket som Anchorman. Å andra sidan kan de filmer som får mig att skratta mer än Anchorman räknas på en hand. Den här filmen är dock likväl rysligt kul. Den har ett så pass väl utvecklat karaktärsgalleri att man aldrig vet vem som ska få en att garva härnäst; man vet bara att man utan tvekan kommer att garva. Vill man ha en komedi där humor och story spelar lika stor roll får man leta någon annanstans. Vill man enbart skratta sig fördärvad fungerar dock Talladega Nights ypperligt.

Betyg: 5/5

Trailer