Chicago

"Would you please tell the audience... uh... the jury what happened?"

Chicago
År: 2002
Regi: Rob Marshall
Skådespelare: Renée Zellwigger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, John C. Riley, Queen Latifah, Dominic West
IMDB-sida

För ett tag sedan fick jag idéen att se så många som möjligt av de filmer som vunnit en Oscar för bästa film. Med start i nutiden och gående bakåt lade jag till alla jag inte hade sett till min hyrlista. Tyvärr började mitt intresse dala någostans kring Den engelske patienten som verkade rätt så småtrist, och när det sedan kom till filmer som verkade något monstruöst långtråkiga som Schindler's List och Dansar med vargar gav jag upp projektet. Innan dess hann jag dock alltså lägga till ett par rullar och en av dom dök upp igår, nämligen 2002 års vinnare Chicago. Det är enda gången en musikal har vunnit den åtråvärda guldstatyetten sedan 1968, så det bör rimligtvis vara något speciellt med den.

Filmen utspelar sig i 1920-talets Chicago där vaudeville-shower är den dominerande formen av underhållning. Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) är en etablerad sångerska i dessa kretsar. Roxie Hart (Renée Zellwigger) drömmer om att bli som henne. Efter olika enskilda incidenter annhålls de två för mord, och filmen följer sedan de tvås vistelse i häktet och rättegångssalar. Central i händelsförloppet blir Billy Flynn (Richard Gere), en försvarsadvokat som aldrig förlorat ett mål åt en kvinnlig åtalad. De två kvinnorna blir rivaler om hans uppmärksamhet samtidigt som de längtar efter att få bli fria och börja uppträda igen.

Låter det spännande? Nej, det tycker egentligen inte jag heller. Det intressanta med filmen i detta avseende är inte huvudpersonernas äventyr. Istället är det hur den behandlar ämnen som kändisskap och rättegångar. Roxie och Velma må vara sångerskor, men det är advokaten Billy Flynn som är den riktiga artisten. Se bara hur han kontrollerar alla journalister, hur han elegant vinklar sanningen till sin egen fördel, hur han tar kommando över de två kvinnornas situation. Visst, det är dom som får alla tidningsrubriker på grund av sina status som celebriteter, men utan Flynn vore de ingenting. Det är ingen slump att rättegångsscenerna varvas med klipp av en steppande Richard Gere. Domstolen är hans scen, och väl där är han där för att dominera. Samtidigt har filmen en del att säga om flyktigheten i kändisskap. Dagens stjärnor är morgondagens föredettingar.

Chicago nominerades totalt för 13 Oscars, varav imponerande fyra var för skådespelarinsatser. Catherine Zeta-Jones var den enda av de fyra som vann sin (för bästa kvinnliga huvudroll), och det var troligtvis välförtjänt då hon gör en väldigt färgrik insats som den något bitchiga Velma. Övriga nominerade skådisar från filmen var Renée Zellwigger (bästa kvinnlig huvudroll), John C. Riley (bästa manlig biroll) och Queen Latifah (bästa kvinnlig biroll). Zellwigger känns vid första anblick mer tveksam än resten av filmens stjärnor, framförallt i sång och dansnumren där hon tycks lite osäker och opolerad. Det är dock medvetet gjort för att skapa en kontrast mellan hennes Roxie och Zeta-Jones mer rutinerade artist Velma. Även Riley som Roxies dumsnälle make och Latifah som fångvaktare är mer än väl godkända.

Det är dock varken story eller karaktärsporträtt man ska se Chicago för. Dess stora behållning står att finna i filmens många sångnummer. Samtliga aktörer gör väldigt bra jobb när det gäller att sjunga, och när man väl lägger till koreografi och scenkläder blir det snudd på magiskt. Det är glitter och glamour, kul och sexigt, och framförallt väldigt vackert. Öppningsnumret "And All That Jazz" sätter tonen väl, och andra guldkorn återfinns i råa "Cell Block Tango" och Queen Latifah's fräcka "When You're Good To Mama". Sen är det också intressant hur filmen undviker genrens konventioner, där folk spontant brister ut i dans på gatorna, genom att låta merparten av filmens framträdande utspela sig i Roxies fantasi. Då hon är helt besatt av tanken på att bli en stor stjärna inom vaudeville-världen är det inte märkligt att allting är välkoreograferat och storslaget.

Sista ordet: Att den här filmen fick en Oscar för bästa film känns märkligt, då det knappast är en typisk Oscarfilm. Dessutom fanns det en del andra riktigt bra filmer från samma år, som till exempel Adaptation och Gangs of New York som känns mer typiska för akademien. Chicago är dock en synnerligen underhållande musikal som kompenserar för eventuella brister i handling med spektakulära sång och dansnummer och bitvis riktigt kul humor. På senare tid har jag insett att jag faktiskt är rätt så svag för bra musikalfilmer, och Chicago hör helt klart hemma i den kategorin.

Betyg: 4/5

Trailer