Dogma

"Good Lord, the little stoner's got a point."

Dogma
År: 1999
Regi: Kevin Smith
Skådespelare: Ben Affleck, Matt Damon, Linda Fiorentino, Chris Rock, Alan Rickman, Salma Hayek, Jason Mewes, Kevin Smith, Jason Lee, George Carlin, Alanis Morissette
IMDB-sida

Religion är alltid ett känsligt ämne att göra film om. Oavsett hur välmenande avsikter filmskaparna må ha så är det alltid någon som tar illa vid sig och börjar klaga. Inte för att Kevin Smith verkar ha haft särskilt mycket "välmenande avsikter" i hur han porträtterar den katolska kyrkan i Dogma. Filmen skapade stora mängder kontrovers och klagomål från olika håll och Smith fick även mottaga ett par dödshot, vilka han glatt publicerade på sin hemsida. Filmen har dock egentligen inget kvävande budskap, även om sådant tydligt går att utläsa om man känner för det. Dogma är en komedi i första hand. Religionskritiken är bara med som sidekick.

Filmen tar sin början i Wisconsin där två fallna änglar, Bartleby (Ben Affleck) och Loki (Matt Damon) har huserat i ett par århundraden efter att ha gjort Gud lite purken. De är måttligt trötta på sin tillvaro och vill bara komma tillbaka till himmelriket. En dag får de reda på ett uppkommande kryphål i reglerna. En kyrka i New Jersey ska fira 100-års jubileum och firar detta med automatisk förlåtning för alla synder åt de som går genom dess portar. Om änglarna frias från sina synder är det fritt fram att komma till himmelen, så här ser dom sin chans.

Det finns dock ett problem. Eftersom Gud sade åt dom att dom aldrig skulle få komma till hans domäner igen skulle deras inträde till himmelriket innebära att Gud hade fel, och eftersom Gud är ofelbar skulle det här innebära en paradox som utplånar världsalltet. Detta vore givetvis olyckligt, så Guds röst Metatron (spelad av den oefterhärmlige Alan Rickman) söker upp en kvinna vid namn Bethany (Linda Fiorentino) och ger henne i uppdrag att sätta stopp för änglarna. Till sin hjälp får hon den trettonde och bortglömde apostlen Rufus (Chris Rock), musan Serendipity (Salma Hayek) samt de två "profeterna" och pundarna Jay och Silent Bob (Jason Mewes och Kevin Smith själv). Varför just Bethany har blivit utvald avslöjas inte förrän senare i filmen, så det får ni upptäcka själva.

Det har ofta sagts om Kevin Smith att han är en lysande manusförfattare men en medelmåttig/hyfsad regissör. Jag är benägen att instämma. Liksom i hans andra filmer bjuds det på dialog och one-liners som ofta är riktigt roliga och en handling som vävs ihop på ett snyggt sätt. Dogma är den fjärde filmen i Smiths View Askew-serie, och han är väldigt glad för att använda sig av inside jokes och självreferenser. FIlmen i sig är kul, men man får ut snäppet mer av den om man har sett Clerks, Mallrats, Chasing Amy och andra av hans rullar tidigare. Filmens stora brist är kanske det faktum att Kevin Smith har haft för många idéer och inte har velat utelämna tillräckligt många. För varje briljant scen finns det en som borde ha trimmats en hel del.

Filmens komiska styrka, bortsett från manuset, ligger i rollfigurerna. Jay och Silent Bob är alltid med i View Askew-filmer och är barnsligt underhållande trots att Jason Mewes och Kevin Smith egentligen inte är några särskilt bra aktörer. Jay svär konstant och kommer med grovhuggna repliker medan Silent Bob står för överdriven mimik som det är svårt att värja sig mot. En annan favorit är Metatron, med snustorr brittisk sarkasm som bara Alan Rickman kan. Även Ben Affleck och Matt Damon visar prov på lysande samspel.

Vad gäller den religiösa biten så bör det poängteras att filmen inte är emot tanken på gudomligheter och liknande. Gud existerar i filmen och är en snäll typ. Det är allt tjafs runtomkring, med syndaförlåtelse och fanaticism och liknande, som får sig en känga. Rufus säger "It bothers Him to see the shit that gets carried out in His name - wars, bigotry, televangelism.". Det är den tanken som genomsyrar filmen budskap, och det gör att den känns mer meningsfull än om den rätt upp och ner hade sagt att det inte finns några gudar och att alla troende är idioter. Att kalla Dogma djup vore en ren och skär lögn, men det framgår att Kevin Smith vill få folk att tänka. Och, givetvis, att skratta.

SIsta ordet: Dogma är helt klart en av Kevin Smiths bättre filmer. Den är inte lika smart och engagerande som Chasing Amy, och inte heller lika hejdlöst rolig som Clerks 2, men sedd för sig själv är den trots vissa medelmåttiga scener likväl underhållande. Handlingen känns originell och hålls ihop bra, och dialogen är som sagt var mestadels grym. Att den inte har tillräckligt med bra material för att ständigt vara på topp är ett minus, men visst är den sevärd.

Betyg: 3/5

Trailer