"Who made you a preacher? You know what's right and wrong? Why do you side with the assholes?"A.K.A. "La Haine"
År: 1995
Regi: Mathieu Kassovitz
Skådespelare: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui
IMDB-sida
Ett land som jag har lärt mig uppskatta mer och mer på sistone när det gäller film är Frankrike. Bedrägliga (och inte alls så gulliga som namnet antyder) Vansinnigt förälskad, stiliga De förlorade barnens stad, mästerverket Amelie från Montmartre... Det finns mycket att gilla signerat fransmännen, även om givetvis även de kan prestera rejäla klavertramp emellanåt, som till exempel den pinsamt dåliga "skräckfilmen" Frontier(s). Medan vi faller är dock bra. RIktigt bra, till och med.
Filmen utspelar sig under ett dygn i en av Paris förorter. Den föregående natten skakades av upplopp på gatorna till följd av att en ungdom vid namn Abdel tvingades åka till sjukhus efter ett fall av polisbrutalitet, vilket invånarna i samhället inte uppskattade. Vi får dagen efter följa tre av Abdels vänner. Vinz (Vincent Cassel) är en hetlevrad killed från en judisk familj. Saïd (Saïd Taghmaoui), pratsam och energisk med arabiskt påbrå. Samt Hubert (Hubert Koundé), en tyslåten ung man som sysslar med boxning på fritiden. Filmen har inget direkt intrig som den följer slaviskt; ynglingarna driver mest runt, träffar polare, jagar brudar och dylikt.
Det som är mer övergripande i filmen är istället den känsla av oro som råder. Flera gånger kommer Vinz, Saïd och Hubert i kontakt med poliser och andra auktoritetspersoner, och det slutar nästant alltid med bråk. Vad som är mest slående är att det sällan känns som om det är någon enskild parts fel; allting tycks oundvikligt. Oron från föregående natts upplopp blandat med den uppgivenhet som råder för de som är fast i förortsbetongen infekterar befolkningen och gör allting till en vulkan som står beredd att få utbrott när som helst. En av huvudpersonerna får tidigt i filmen tag på en pistol, och den hänger hotfullt över varje scen. Man undrar hela tiden när den ska användas, och det gör varje konfrontation extra obehaglig.
Skådespelarna behöver man inte nämna mer om än att samtliga känns fullt naturliga och verklighetstrogna. Som vanligt är det svårt att identifiera finare nyanser i språk och kulturer man inte är fullt förtrogen med, men det finns inget här som sticker ut som olämpligt.
Till sist sen sak som jag inte har nämnt än: filmen är helt i svartvitt, vilket alltid är lite anmärkningsvärt i moderna filmer. Det finns många skäl och avseenden med ett sådant val. I konstnärliga (och i min mening pretentiösa) Pi gjorde det hela filmen mer otäck. I Ed Wood använde Tim Burton det för att filmen handlade om Hollywood på 50-talet då alla filmer ändå saknade färg. Clerks var svartvit helt enkelt för att Kevin Smith inte had råd med något annat. Vad gäller Medan vi faller tänker jag ofta inte ens på det. Det känns naturligt och passar in i filmens atmosfär och omgivningar.
Sista ordet: Medan vi faller är väldigt välgjord på alla sätt och vis. Fint filmad, klart och tydligt bildspråk och en tät stämning som byggs upp med enkla men snillrika medel. Den väcker också frågor om samhällen, hjälplöshet och hur mycket enskilda personers handlingar egentligen påverkar saker och ting i ens omgivning. Dessutom är den aldrig seg och tråkig, vilket är ett stort plus.
Betyg: 4/5
Trailer
http://www.trailerfan.com/movie/la_haine/trailer
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar