"Would you please tell the audience... uh... the jury what happened?"
Chicago År: 2002 Regi: Rob Marshall Skådespelare: Renée Zellwigger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, John C. Riley, Queen Latifah, Dominic West IMDB-sida
För ett tag sedan fick jag idéen att se så många som möjligt av de filmer som vunnit en Oscar för bästa film. Med start i nutiden och gående bakåt lade jag till alla jag inte hade sett till min hyrlista. Tyvärr började mitt intresse dala någostans kring Den engelske patienten som verkade rätt så småtrist, och när det sedan kom till filmer som verkade något monstruöst långtråkiga som Schindler's List och Dansar med vargar gav jag upp projektet. Innan dess hann jag dock alltså lägga till ett par rullar och en av dom dök upp igår, nämligen 2002 års vinnare Chicago. Det är enda gången en musikal har vunnit den åtråvärda guldstatyetten sedan 1968, så det bör rimligtvis vara något speciellt med den.
Filmen utspelar sig i 1920-talets Chicago där vaudeville-shower är den dominerande formen av underhållning. Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) är en etablerad sångerska i dessa kretsar. Roxie Hart (Renée Zellwigger) drömmer om att bli som henne. Efter olika enskilda incidenter annhålls de två för mord, och filmen följer sedan de tvås vistelse i häktet och rättegångssalar. Central i händelsförloppet blir Billy Flynn (Richard Gere), en försvarsadvokat som aldrig förlorat ett mål åt en kvinnlig åtalad. De två kvinnorna blir rivaler om hans uppmärksamhet samtidigt som de längtar efter att få bli fria och börja uppträda igen.
Låter det spännande? Nej, det tycker egentligen inte jag heller. Det intressanta med filmen i detta avseende är inte huvudpersonernas äventyr. Istället är det hur den behandlar ämnen som kändisskap och rättegångar. Roxie och Velma må vara sångerskor, men det är advokaten Billy Flynn som är den riktiga artisten. Se bara hur han kontrollerar alla journalister, hur han elegant vinklar sanningen till sin egen fördel, hur han tar kommando över de två kvinnornas situation. Visst, det är dom som får alla tidningsrubriker på grund av sina status som celebriteter, men utan Flynn vore de ingenting. Det är ingen slump att rättegångsscenerna varvas med klipp av en steppande Richard Gere. Domstolen är hans scen, och väl där är han där för att dominera. Samtidigt har filmen en del att säga om flyktigheten i kändisskap. Dagens stjärnor är morgondagens föredettingar.
Chicago nominerades totalt för 13 Oscars, varav imponerande fyra var för skådespelarinsatser. Catherine Zeta-Jones var den enda av de fyra som vann sin (för bästa kvinnliga huvudroll), och det var troligtvis välförtjänt då hon gör en väldigt färgrik insats som den något bitchiga Velma. Övriga nominerade skådisar från filmen var Renée Zellwigger (bästa kvinnlig huvudroll), John C. Riley (bästa manlig biroll) och Queen Latifah (bästa kvinnlig biroll). Zellwigger känns vid första anblick mer tveksam än resten av filmens stjärnor, framförallt i sång och dansnumren där hon tycks lite osäker och opolerad. Det är dock medvetet gjort för att skapa en kontrast mellan hennes Roxie och Zeta-Jones mer rutinerade artist Velma. Även Riley som Roxies dumsnälle make och Latifah som fångvaktare är mer än väl godkända.
Det är dock varken story eller karaktärsporträtt man ska se Chicago för. Dess stora behållning står att finna i filmens många sångnummer. Samtliga aktörer gör väldigt bra jobb när det gäller att sjunga, och när man väl lägger till koreografi och scenkläder blir det snudd på magiskt. Det är glitter och glamour, kul och sexigt, och framförallt väldigt vackert. Öppningsnumret "And All That Jazz" sätter tonen väl, och andra guldkorn återfinns i råa "Cell Block Tango" och Queen Latifah's fräcka "When You're Good To Mama". Sen är det också intressant hur filmen undviker genrens konventioner, där folk spontant brister ut i dans på gatorna, genom att låta merparten av filmens framträdande utspela sig i Roxies fantasi. Då hon är helt besatt av tanken på att bli en stor stjärna inom vaudeville-världen är det inte märkligt att allting är välkoreograferat och storslaget.
Sista ordet: Att den här filmen fick en Oscar för bästa film känns märkligt, då det knappast är en typisk Oscarfilm. Dessutom fanns det en del andra riktigt bra filmer från samma år, som till exempel Adaptation och Gangs of New York som känns mer typiska för akademien. Chicago är dock en synnerligen underhållande musikal som kompenserar för eventuella brister i handling med spektakulära sång och dansnummer och bitvis riktigt kul humor. På senare tid har jag insett att jag faktiskt är rätt så svag för bra musikalfilmer, och Chicago hör helt klart hemma i den kategorin.
"If we get hurt or if we die up here it is your fucking fault! It is your... fucking... fault! Do you understand!?"
The Blair Witch Project År: 1999 Regi: Daniel Myrick, Eduardo Sánchez Skådespelare: Heather Donahue, Joshua Leonard, Michael C. Williams IMDB-sida
Första gången jag hörde talas om The Blair Witch Project var när en polare på högstadiet berättade om en ny skräckfilm han hade hört talas om. Den skulle vara gjord på 10 000 kronor och vara så brutal och äcklig att publiken började spy. Det lät helt skruvat i mina öron, och det visade sig vara en sanning med modifikation. Budgeten låg egentligen på 22 000 dollar, och anledningen till att folk spydde var den skakiga kameran. Hur som helst släpptes filmen så småningom och skrämde skiten ur kompiskretsen. Själv såg jag den inte förrän först något år senare. Själv. Ensam hemma. Ute på landsbygden. Runt midnatt. Inte konstigt att man blev rejält uppskakad.
Blair Witch Project utger sig inte för att vara en vanlig skräckfilm. Istället presenteras den som riktigt upphittat filmmaterial från ett gäng ungdomar som försvann spårlöst för ett antal år sedan. Trion består av Heather, Josh och Mike, tre filmstudenter som beger sig iväg för att spela in en dokumentär om myten kring en häxa i skogen vid småorten Burkittsville i Maryland. Skogsvandringen tar dock flera orosväckande vändningar. De går vilse, de börjar gräla, och på nätterna hörs det kusliga ljud utanför tältet.
Givetvis är det hela inte på riktigt, men filmen lyckas likväl skapa en väldigt realistisk och trovärdig ton. Innan de tre beger sig ut i skogen intervjuar dom lokalbefolkningen om deras syn på historien om häxan. Vissa tror att det ligger lite sanning bakom, medan andra avfärdar det hela som den myt det är. Genom detta får vi som tittare lite gnuttor information här och där, och allt visar sig inte vara betydelsefullt. Vad det däremot gör är att bygga upp stämningen på ett enkelt, lågmält och effektivt sätt. Det egentliga dokumentär-materialet är dock bara en liten del av det vi får se i filmen. Det mesta är inspelat på en liten handkamera av Heather och visar gängets förberedelser inför utflykten och deras diskussioner och strapatser under vandringens gång.
Något som är väldigt slående med filmen är skådespeleriet. Det är egetligen väldigt ovanligt med rollfigurer som framstår som väldigt realistiska i film. Ofta är det ju inte ens meningen i dagens Hollywood-film, och jag skulle gissa på att spela naturlig är väldigt svårt som skådespelare. Det får givetvis inte bli för överdrivet, men samtidigt får det inte heller bli för torrt och tråkigt, för så är sällan ungdomar, framförallt inte i en situation som i den här filmen. Heather Donahue står för den starkaste insatsen, men samspelet mellan henne, Joshua Leonard och Michael C. Williams känns fullständigt gediget. Man kan verkligen tänka sig att karaktärerna är riktiga människor tack vare hur de rör sig, talar och interagerar med varandra. Detta gäller framförallt i början av filmen när inget egentligen har hänt ännu. När de börjar bli rädda och oroliga blir skådespeleriet en aning mer extravagant, men vid det laget jag redan accepterat rollfigurerna som "riktiga" och blir därmed ängslig med dom. Kanske skulle man själv reagera likadant i deras situation.
Filmens låga budget manifesterar sig inte bara i den simpla och billiga filmningen utan också i det faktum att här inte finns några påkostade specialeffekter, dräkter och monstermasker att tala om. "Less is more" sägs det, och det är ett motto som filmen väl tar vara på. Det är aldrig monstren i en skräckfilm som är skrämmande utan väntan på dom. Nätternas mörker och de knappt urskiljbara oljuden är mer effektiva skräckelement än vad en otäck häxa någonsin kan vara på film. Det är i denna realistiska förställning av skräck som Blair Witch Projects storhet ligger. Ingen har väl på riktigt stått öga mot öga med ett övernaturligt skräckinjagande monster, men att höra otäcka ljud i mörkret är något som alla kan identifiera med.
Sista ordet: Blair Witch Project hade inte riktigt samma intryck på mig när jag nu såg om den gentemot mitt första möte med den. Missförstå mig nu inte: den är fortfarande kuslig och skrämmande, men inte på riktigt lika hög nivå. Filmen är dock ett synnerligen välgjort arbete som sätter realismen på pricken och lyckas göra fantastiska saker med billiga medel. Att dess nyskapande stil och framtoning har inspirerat senare filmer som Cloverfield och liknande gör denn värde ännu högre. Blair Witch Project är helt enkelt en mycket sevärd film.
Dogma År: 1999 Regi: Kevin Smith Skådespelare: Ben Affleck, Matt Damon, Linda Fiorentino, Chris Rock, Alan Rickman, Salma Hayek, Jason Mewes, Kevin Smith, Jason Lee, George Carlin, Alanis Morissette IMDB-sida
Religion är alltid ett känsligt ämne att göra film om. Oavsett hur välmenande avsikter filmskaparna må ha så är det alltid någon som tar illa vid sig och börjar klaga. Inte för att Kevin Smith verkar ha haft särskilt mycket "välmenande avsikter" i hur han porträtterar den katolska kyrkan i Dogma. Filmen skapade stora mängder kontrovers och klagomål från olika håll och Smith fick även mottaga ett par dödshot, vilka han glatt publicerade på sin hemsida. Filmen har dock egentligen inget kvävande budskap, även om sådant tydligt går att utläsa om man känner för det. Dogma är en komedi i första hand. Religionskritiken är bara med som sidekick.
Filmen tar sin början i Wisconsin där två fallna änglar, Bartleby (Ben Affleck) och Loki (Matt Damon) har huserat i ett par århundraden efter att ha gjort Gud lite purken. De är måttligt trötta på sin tillvaro och vill bara komma tillbaka till himmelriket. En dag får de reda på ett uppkommande kryphål i reglerna. En kyrka i New Jersey ska fira 100-års jubileum och firar detta med automatisk förlåtning för alla synder åt de som går genom dess portar. Om änglarna frias från sina synder är det fritt fram att komma till himmelen, så här ser dom sin chans.
Det finns dock ett problem. Eftersom Gud sade åt dom att dom aldrig skulle få komma till hans domäner igen skulle deras inträde till himmelriket innebära att Gud hade fel, och eftersom Gud är ofelbar skulle det här innebära en paradox som utplånar världsalltet. Detta vore givetvis olyckligt, så Guds röst Metatron (spelad av den oefterhärmlige Alan Rickman) söker upp en kvinna vid namn Bethany (Linda Fiorentino) och ger henne i uppdrag att sätta stopp för änglarna. Till sin hjälp får hon den trettonde och bortglömde apostlen Rufus (Chris Rock), musan Serendipity (Salma Hayek) samt de två "profeterna" och pundarna Jay och Silent Bob (Jason Mewes och Kevin Smith själv). Varför just Bethany har blivit utvald avslöjas inte förrän senare i filmen, så det får ni upptäcka själva.
Det har ofta sagts om Kevin Smith att han är en lysande manusförfattare men en medelmåttig/hyfsad regissör. Jag är benägen att instämma. Liksom i hans andra filmer bjuds det på dialog och one-liners som ofta är riktigt roliga och en handling som vävs ihop på ett snyggt sätt. Dogma är den fjärde filmen i Smiths View Askew-serie, och han är väldigt glad för att använda sig av inside jokes och självreferenser. FIlmen i sig är kul, men man får ut snäppet mer av den om man har sett Clerks, Mallrats, Chasing Amy och andra av hans rullar tidigare. Filmens stora brist är kanske det faktum att Kevin Smith har haft för många idéer och inte har velat utelämna tillräckligt många. För varje briljant scen finns det en som borde ha trimmats en hel del.
Filmens komiska styrka, bortsett från manuset, ligger i rollfigurerna. Jay och Silent Bob är alltid med i View Askew-filmer och är barnsligt underhållande trots att Jason Mewes och Kevin Smith egentligen inte är några särskilt bra aktörer. Jay svär konstant och kommer med grovhuggna repliker medan Silent Bob står för överdriven mimik som det är svårt att värja sig mot. En annan favorit är Metatron, med snustorr brittisk sarkasm som bara Alan Rickman kan. Även Ben Affleck och Matt Damon visar prov på lysande samspel.
Vad gäller den religiösa biten så bör det poängteras att filmen inte är emot tanken på gudomligheter och liknande. Gud existerar i filmen och är en snäll typ. Det är allt tjafs runtomkring, med syndaförlåtelse och fanaticism och liknande, som får sig en känga. Rufus säger "It bothers Him to see the shit that gets carried out in His name - wars, bigotry, televangelism.". Det är den tanken som genomsyrar filmen budskap, och det gör att den känns mer meningsfull än om den rätt upp och ner hade sagt att det inte finns några gudar och att alla troende är idioter. Att kalla Dogma djup vore en ren och skär lögn, men det framgår att Kevin Smith vill få folk att tänka. Och, givetvis, att skratta.
SIsta ordet: Dogma är helt klart en av Kevin Smiths bättre filmer. Den är inte lika smart och engagerande som Chasing Amy, och inte heller lika hejdlöst rolig som Clerks 2, men sedd för sig själv är den trots vissa medelmåttiga scener likväl underhållande. Handlingen känns originell och hålls ihop bra, och dialogen är som sagt var mestadels grym. Att den inte har tillräckligt med bra material för att ständigt vara på topp är ett minus, men visst är den sevärd.
Experimentet A.K.A. "Das Experiment", "The Experiment" År: 2001 Regi: Oliver Hirschbiegel Skådespelare: Moritz Bleibtreu, Justus von Dohnanyi, Maren Eggert, Christian Berkel, Oliver Stokowski, Antoine Monot Jr., Andrea Sawatzki, Edgar Selge IMDB-sida
Såvida jag inte misstar mig så är Experimentet den första tyska film jag någonsin har sett. Jag skulle kunna säga att jag inte hade haft något emot att se mer filmer från Tyskland baserat på min erfarenhet från den här, men det vore lite meningslöst. Det är inget radikalt annorlunda med Experimentet jämfört med "vanliga" amerikanska filmer bortsett från att de pratar tyska. Därmed inte sagt att det här är en dålig eller slentrianmässig film. Tvärtom är den riktigt sevärd.
Handlingen är som följer. 20 vanliga män från olika bakgrund anmäler sig frivilliga och antages till ett psykologiskt experiment i simulerad fängelsemiljö. Tolv av dom ska spela rollerna som fångar, och de övriga åtta blir fångvaktare. Vakternas jobb är att se till att regler följs och att auktoritet råder. Våld får ej användas, belöningen är 4000 mark, och experimentet ska pågå i 14 dagar.
Huvudpersonen heter Tarek Fahd (Moritz Bleibtreu), en taxichaffis och tillika frilansjournalist. Han bestämmer sig för att deltaga i experimentet i syfte att skaffa sig en bra story på kuppen, och beger sig in med ett par spionglasögon med inbyggd videokamera för att kunna dokumentera det hela för egen räkning. Han hamnar bland fångarna och utmärkerker sig tidigt som något av en rebell. Om detta enbart är för att få en bättre story till sin artikel eller om det bara är sådan han är är det upp till tittaren att avgöra. Oavsett vilket går det fort utför för experimentet. I början är det mest en kul grej för samtliga inblandade, men vissa vill ta det på mer allvar än andra vilket leder till om inte oväntade så i alla fall omtumlande händelser. Att avslöja vilka grepp vakterna tar till för att upprätthålla ordning och reda vore att förstöra en del av filmens skräckblandade tjusning, men det är inte direkt snälla metoder som nyttjas.
Händelseförloppet i stort är förutsägbart, även om detaljerna är mer osäkra. Det hade inte blivit mycket till film om inte saker och ting hade spårat ur, och det gör de med råge. Experimentets syfte är att bevisa hur till synes olika vanliga människor förändras under extrema förhållanden, även om de inte har visat prov på dylika undergivna eller sadistiska tendenser tidigare i livet, och vi som tittare får studera det hela lika mycket som filmens forskare. Just denna sistnämnda grupp bidrar även med en intressant aspekt av filmen. De diskuterar sinsemellan om de borde avbryta experimentet vid olika tillfällen, och därmed visas även där en bild av människans natur och beteende.
Skådespelarna gör ett i regel bra jobb. Moritz Bleibtreus rollfigurs motivation må vara medvetet tvetydig, men hans känslor går att läsa som en öppen bok tack vare fint agerande. Det finns dock ett par andra som också imponerar. En är Christian Berkel i rollen som den skumme fånge #28, en man som iaktar allt runt omkring med kall blick och för sig ständigt metodiskt. En annan är Justus von Dohnanyi som spelar filmens huvudsaklige antagonist Berus med en synnerlig brist på sympati. Den mest inressanta rollen är kanske ändå Dr. Grimm, spelad av Andrea Sawatzki. Hon är en av forskarna som tidigt oroar sig för fångarnas välstånd och som stångas mot de andra mer analytiska vetenskapsmännen. Utvecklingarna kring hennes rollfigur blir några av filmens starkare scener.
Filmen i sig är obehaglig i sin handling, budskap och filmning. Det som gjorde mest intryck på mig är dock något som jag upptäckte först efteråt. Filmen utger sig för att vara helt fiktiv, men det är inte hela sanningen. Den är egentligen löst baserad på en bok vid namn Black Box, som i sin tur är baserad på Stanford Prison Experiment, ett psykologist experiment som ägde rum på 70-talet i USA under liknande förutsättningar. När jag såg filmen fanns det vissa saker som jag tyckte kändes väldigt orealistiska, men mycket av det gick till på samma sätt i verkligheten, vilket verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Vill man läsa mer om Stanford Prison Experiment kan man göra det på dess officiella hemsida, men var beredd på en del "spoilers" om ni hade tänkt se filmen också.
Sista ordet: En del inslag känns lite onödiga, som det till mångt och mycket överflödiga romantiska sidospåret med Maren Eggert. Handlingen är alltså också som sagt var relativt lätt att förutse i stora drag. Bortsett från det är det här en väldigt fascinerande film där man inte så mycket identifierar sig med karaktärerna som man försöker förstå deras handlingar och tankegångar. Att den dessutom är obehagligt bra filmad och stor för bra skådespelarinsatser gör inte saken sämre. Helt klart en film som bör ses.
Kung-fu Soccer: Hong Kong-komedi av och med Stephen Chow som också låg bakom coola Kung-fu Hustle. Handlingen kretsar kring ett gäng kung-fu-snubbar som bestämmer sig för att bilda ett fotbollslag. Det bjuds på mycket grymma effekter och matcherna är minst sagt spektakulära, men i övrigt lämnar filmen en del att önska. 3/5
Resident Evil: Extinction: Tredje delen i den spelbaserade filmserien om zombies. Här har smittan i princip förstört hela världen, och vi får följa ett gäng överlevande ute i Nevadas öken. Väldigt förutsägbar film som får en att gäspa från och till, även om det bjuds på ett fåtal underhållande scener. Inte like bra som sina föregångare. 2/5
The United States of Leland: Något av en besvikelse, men sen hade jag skyhöga förväntningar då två av mina favoritskådisar (Ryan Gosling och Kevin Spacey) medverkade. Filmen skildrar hur ett litet samhälle påverkas när en till synes helt normal tonåring plötsligt mördar en efterbliven pojke. Skådespelarna gör bra ifrån sig, men storyn haltar en aning och får inte fram något tydligt budskap. Trots allt en godkänd film, men jag hade alltså förväntat mig mer. 3/5
Lost and Delirious: En film om lesbisk kärlek på en internatskola. Handlingen tar en del skruvade vändningar och gick mig en aning på nerverna här och där då allting görs överdramatiskt. Det är dock medvetet gjort för att förmedla känslan av hur tonårskärlek då den inträffar tycks vara det allra viktigaste i hela världen för de inblandade. Har man inget emot överspel och dylikt finns det betydligt sämre filmer att se än den här. 3/5
Dragonheart: Fantasyhistoria om riddare, drakar, elaka kungar och fagra damer. Det något klyschiga händelsförloppet räddas till viss del av Dennis Quaids insats i huvudrollen och de väldigt imponerande specialeffekterna. Att Sean Connery står för drakens röst gör inte saken sämre heller. 3/5
De förlorade barnens stad: Fransk fantasifull film om en ond vetenskapsman som kidnappar barn för att stjäla deras drömmar. Det kryllar av underliga och fascinerande rollfigurer, och filmen är löjligt vacker i all sitt mörkar och regndrypande gränder. Att storyn inte engagerar till 100% går att förlåta när filmen är så fin som den här är. 4/5
Max Payne År: 2008 Regi: John Moore Skådespelare: Mark Wahlberg, Mila Kunis, Beau Bridges, Ludacris, Chris O'Donnell, Amaury Nolasco, Alex Balder IMDB-sida
Filmber baserad på dator- och TV-spel är i regel inte bra. Åtskilliga kalkoner har producerats, allt från 90-talets Super Mario Bros och Street Fighter till 2000-talets kavalkad av Uwe Boll-filmer, t. ex. BloodRayne. För att överhuvudtaget få ut någon ordentlig form av underhållningsvärde gäller det att man är förtrogen med spelet i sig. Jag är själv väldigt förtjust i Silent Hill, men även där inser jag att det beror mycket på att jag är ett fan av spelserien den är baserad på. I sig själv är det högst en knappt godkänd skräckfilm, och även det kan diskuteras.
Så varför är spelbaserade filmer beroende av kännedom om ursprungsmaterialet för att kunna förmedla underhållning? Filmer baserade på böcker kan ju ofta även bra även om man inte har läst boken i fråga. Svaret är rätt så enkelt: spel har nämligen i 98% av fallen dålig handling. Jag är själv något av en TV-spelsnörd, och även jag erkänner villigt att även mer storydrivna spel står för berättande som är långt klumpigare och med mindre substans än i den genomsnittliga Hollywoodfilmen. Spel kan vara fantastisk underhållning, men det är inte för sina storys.
Jag har aldrig spelat Max Payne. Det jag vet om det är att det är ett actionspel där man som polis ska springa runt och skjuta ner folk, och att det i The Matrix kölvatten använde sig av slow motion för att skapa coola effekter kallade Bullet Time. Med detta som bakgrund borde filmen Max Payne ha potential att vara, om än kanske inte direkt "bra", så i alla fall en smårolig actionfest. Så är dock inte fallet.
Filmen handlar om en polis vid namn Max Payne (spelad av Mark Wahlberg, filmens helt klart största namn). För ett halvår sedan blev hans fru och barn mördade. Gärningsmannen har ingen hittat än, men Max vägrar släppa fallet och bedriver egna undersökningar.
Ja, det är egentligen allt filmen går ut på. Märkligt att en så banal handling kan ta så mycket tid och rum. Tvärtemot vad jag hade väntat mig är actionscenerna få och korta. Istället spenderas mycket tid på prat och utläggningar om valkyrier och änglar. Dess relevans till handlingen får ni upptäcka själva om ni har lust, men det imponerade inte på mig. Själva undersökningen och jakten på skurkar är oengagerande och helt befriat på nyskapande och unika drag. Man skulle kunna kalla det för likvärdigt med vilken polisfilm som helst, men det vore att göra sådana filmer en otjänst.
De actionscener vi bjuda på varierar i kvalitet. Mycket är tråkigt och rörigt regisserat, men här och där briljerar filmen faktiskt med partier i slow motion som visar prov på en gnutta nytänkande. Liksom resten av filmen har de också en mörk och dyster framtoning vad gäller ljus och omgivningar, men det är svårt att se detta som en obetvivlig framgång. I andra filmer med ett väldigt särpräglat utseende som Sin City och A Scanner Darkly känns det befogat och på något sätt anknytningsbart till handlingen. I Max Payne framstår det mest som ett desperat och ytligt försök att ge filmen en karaktär som dess handling och karaktärer saknar förmåga att göra.
Jag gillar Mark Wahlbarg i vanliga fall. Han är både underhållande och övertygande i filmer som Boogie Nights, The Departed och I Heart Huckabees. Här har han dock inget att jobba med. Max Payne är en karaktär helt utan djup och karisma, och att engagera sig i vad han tar sig för är både svårt och olockande. Resten av rollerna fylls mest av TV-skådisar av varierande talang begåvning, bland annat en sanslöst osägande insats av Mila Kunis (Jackie från That 70's Show). Rapparen Ludacris, som tidigare gjort en väl godkänd roll i racism-dramat Crash, är också med här, men hans karaktär är så anonym att jag inte ens lade märke till att det var han förrän jag började skriva den här texten.
Sista ordet: Om man har väntat på en spelbaserad film som äntligen ska ge "genren" upprättelse får man fortsätta vänta. Max Payne är en dussinsfilm som förgäves försöker se cool ut men enbart framstår som papperstunn både vad gäller karaktärer, story och dialog. Utan substans hjälper det inte hur mycket man än försöker utsmycka verket. Det blir ändå bara intetsägande. Kanske får man ut något mer av den här filmen om man är ett fan av spelet, men jag tvivlar. Håll er borta från den här rullen. Se trailern här nedan istället. Den innehåller i princip allt som inte är uselt i den.
"The secret impresses no one. The trick you use it for is everything."
The Prestige År: 2006 Regi: Christopher Nolan Skådespelare: Hugh Jackman, Christian Bale, Michael Caine, Scarlett Johansson, Rebecca Hall, David Bowie IMDB-sida
Hollywood har en märklig förmåga att ibland släppa ifrån sig två filmer om samma sak med kort mellanrum. Detta är kanske mest noterbart när det gäller animerade filmer (Surf's Up och Happy Feet, Ett Småkryps Liv och Antz), men även "riktiga" filmer drabbas av detta fenomen då och då. Till exempel dök Armageddon och Deep Impact upp samma år, och båda handlade om meteoriter på väg att krascha mot Jorden. Samma sak gällde med de två vulkanfilmerna Volcano och Dante's Peak. 2006 var det dags igen, med både The Prestige och Illusionisten som handlade om trollkarlar vid slutet av 1800-talet. Båda två är bra filmer, men den förstnämnde var den som imponerade på mig mest.
Handlingen kretsar kring två trollkonstnärer: Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale). De går som lärlingar hos samma läromästare, men när Borden av misstag råkar orsaka Angiers frus död blir de värsta rivaler. När de inte jobbar på sina egna framträdanden gör dom sitt värsta för att sabotera för den andre, vilket ofta leder till allvarliga skador. Deras besatthet trappas upp mer och mer, och det framgår tydligt att hur det än slutar så kan det inte sluta väl.
Story i sig är kul och intressant, och den förhöjs ytterligare av sin presentation. Dels så är händelseförloppet som visas inte helt kronologiskt, utan det hoppas fram och tillbaka i tiden. Öppningsscenen visar till exempel hur en av trollkarlarna dör, vilket givetvis gör tittaren nyfiken på vad som har ledit upp till detta. Filmen växlar även perspektiv mellan de två huvudrollerna då de läser varandras dagböcker för att få reda på sin motståndares hemligheter. Själv tror man att man därmed vet mer än vad rollkaraktärerna gör, men som så ofta med trolleri så är ingenting vad det först verkar vara.
Filmens tidsperiod ger också en egen touch till filmen. De tidsenliga miljöerna och kostymerna är genomgående lite bleka och livlösa, men istället för att smitta av sig på resten av filmen hjälper det enbart till för att få karaktärerna och handlingen att framstå som alltmer livliga och intressanta. Då filmen utspelar sig i ungefär samma veva som den industriella revolutionen ges även en intressant kontrast mellan vetenskap och trolleri. Trollkonstnärernas trick framställs bakom kulisserna som rent mekaniska och fysiska, medan vetenskapsmän som Nikola Tesla och Thomas Edison kallas för de riktiga magikerna. Det är dom som på riktigt lyckas göra vad trollkarlarna bara låtsas.
Skådespeleriet är bra rakt igenom. Michael Caine har som vanligt förmågan att vara övertygande både som argt upprörd och som snäll gammal gubbe, och han visar prov på båda sidorna i rollen som Angiers närmaste man Cutter. Både Scarlett Johansson och Rebecca Hall är suveräna som trollkonstnärernas romantiska partners och lyckas få fram hur männens besatthet påverkar deras privatliv. Att låta popikonen David Bowie ta rollen som uppfinnaren Nikola Tesla är ett vågat beslut, men Bowie gör även han ett bra jobb.
Dock är det givetvis de två huvudrollsinnehavarna som får mest tid i solen, och de tar väll tillvara på det. Christian Bale gör nog den bästa skådespelarinsats jag har sett från honom med ett mångfacetterat porträtt av den klurige Borden, en roll som framstår som än mer intressant när handlingen väl börjar nystas upp. Hugh Jackman, å andra sidan, känns mer öppen och sårbar som Angier. Sorgen över att ha förlorat sin hustru tar över honom, vilket han vänder till ilska mot Borden på ett övertygande sätt. Det är fascinerande att se hur långt han är villig att gå för att få sin hämnd.
Inte helt oväntat när det gäller en film om trolleri, en bransch som bygger på att luras och föra folk bakom ljuset, bjuds det på en hel del plot twists mot slutet. Det är också här filmen misslyckas en aning i mina ögon då den bitvis bryter mot sina egna etablerade regler. Att lura tittaren är helt acceptabelt när det gäller film, men då ska det vara på ett rättvist sätt. Det gör inte The Prestige alltid. Andra oväntade vändningar känns så simpla att man nästan blir besviken på att de inte var klurigare, även om de som sagt likväl är oväntade. Filmens slut är underhållande och presenteras på ett lyckat sätt, men likväl lämnar det en något bitter eftersmak.
Sista ordet: Ignorerar man bristerna mot filmens slut är det här en väldigt bra film. Christopher Nolan har (som vanligt) lagt vantarna på en annorlunda och intressant historia som han förmedlar på utsökt vis med hjälp av fin filmning och suveränt skådespeleri. Har man någonsin fascinerats av trollkarlar och dylikt är det här en film man verkligen bör se.
Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby År: 2006 Regi: Adam McKay Skådespelare: Will Ferrell, John C. Reilly, Sacha Baron Cohen, Leslie Bibb, Michael Clarke Duncan, Gary Cole, Jane Lynch, Greg Germann IMDB-sida
Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är andra delen i Will Ferrells Mediocre American Man trilogi. Den första delen var Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, en film som jag finner hejdlöst rolig. Lite orättvist jämförde jag Talladega Nights med sin fristående föregångare när jag först såg den, vilket fick den att framstå som mindre underhållande än vad den egentligen är. Efter en mer neutral omtitt uppskattar jag den snäppet mer, får jag tillstå.
Will Ferrell spelar Ricky Bobby, en NASCAR-förare som åtnjuter stora framgångar. Han har en tjusig fru (Leslie Bibb), gott om sponsorer och bästisen Cal (John C. Riley) med vars hjälp han vinner race efter race. Orosmoln hägrar dock i horisonten, och Rickys karriär hotas när en fransman vid namn Jean Girard (spelad av Mr. Borat himself, Sacha Baron Cohen) dyker upp för att utmana honom om NASCAR-tronen. Filmen drar även iväg på en del andra sidospår, men det är egentligen oväsentligt då det här, liksom Anchorman, inte är en sådan komedi där storyn spelar någon som helst roll. Dess mål är att få en att garva, och för mig lyckas den verkligen med sin uppgift.
Att Will Ferrell har ett utmärkt sinne för komedi är ingen nyhet. Just som i Anchorman är en hel del av replikerna improviserade på plats, och det är en fröjd att höra vad Ferrell hittar på för märkliga ting att säga jämt och ständigt. Oavsett om han uppspelt skriker ut någonting bisarrt eller om han lägger en sansad men förvirrad kommentar vet man aldrig vad man har att vänta. Han backas upp av en rad andra lysande rollfigurer där Sacha Baron Cohens Jean Girard är något av en personlig favorit. Han lyckas lägga sig till med en så härligt utstuderad brytning att det kvittar vad han säger; det blir roligt ändå. Bara sättet han uttalar "Ricky Bobby" på är tillräckligt för att få mig att flina. Tredje kuggen i filmens maskineri är John C. Riley, som till skillnad från Ferrell och Cohen även har en rejäl resumé av roller i mer seriösa filmer (bland de fem filmer som nominerades för en Oscar för bästa film 2003 var han med i tre). Här visar han dock att han även har grym talang för komedi och bjuder på klockrent samspel med Will Ferrell.
Talladega Nights är till viss del gjord av samma personer som låg bakom Anchorman. Adam McKay står som regissör och geniet Judd Apatow har varit med som producent. Filmerna skiljer sig ändå åt en del vad gäller det tekniska. Där Anchorman egentligen var väldigt enkelt presenterad ståtar Talladega Nights med påkostade miljöer, ett soundtrack från flera kända band, Hollywoodiga kameraåkningar och spektakulärt utdragna bilkrascher. Det sistnämnda visar på ett komiskt grepp som filmen använder på ett par ställen, nämligen att längden på en situation går igenom flera stadier på humorkurvan. Något som först kan verka banalt och löjligt får en efter ett tag att le bara för att det håller på länge. Efter ännu ett tag tröttnar man lite för att det aldrig tar slut, för att till slut återigen vända uppåt på skalan när man brister ut i ett "ha ha, det håller fortfarande på"-flin. Se scenen från Austin Powers där Dr. Evil och hans hantlangare gör sina överdrivet ondskefulla skratt för ett klockrent exempel på samma fenomen.
Sista ordet: Talladega Nights får mig inte att skratta lika mycket som Anchorman. Å andra sidan kan de filmer som får mig att skratta mer än Anchorman räknas på en hand. Den här filmen är dock likväl rysligt kul. Den har ett så pass väl utvecklat karaktärsgalleri att man aldrig vet vem som ska få en att garva härnäst; man vet bara att man utan tvekan kommer att garva. Vill man ha en komedi där humor och story spelar lika stor roll får man leta någon annanstans. Vill man enbart skratta sig fördärvad fungerar dock Talladega Nights ypperligt.
I Heart Huckabees År: 2004 Regi: David O. Russell Skådespelare: Jason Schwartzman, Jude Law, Mark Wahlberg, Dustin Hoffman, Lily Tomlin, Naomi Watts, Isabelle Huppert IMDB-sida
Det är jobbigt att se en film som man inte förstår. Ännu jobbigare blir det när man efteråt inser vad den egentligen försökte förmedla inte alls var det man försökte klura ut. Jobbigast är det när man efter denna insikt ändå kommer fram till att det inte var en särskilt bra film, för då känns det som om all tankeverksamhet man lagt ned på den var helt i onödan. I Heart Huckabees är en sådan film.
Huvudpersonen i dramat är Albert Markovski (Jason Schwartzman), en passionerad naturkämpe och poet som försöker rädda den lokala vildmarken från att tas över av pengahungriga storföretag. Efter att av en slump ha träffat på samma person vid ett antal olika tillfällen blir Albert nyfiken på om det finns någon dold mening bakom detta och uppsöker därför ett par existentiella detektiver (vad nu det är för något), spelade av Lily Tomlin och den alltid utmärkte Dustin Hoffman. Dessa två börjar därefter förfölja Albert i avsikt att kartlägga hans liv och leverne, och det är starten på en rad märkliga händelser som kommer att involvera Albert, miljömedvetne brandmannen Tommy (Mark Wahlberg), bedräglige talesmannen Brad (Jude Law) och dennes fagra flickvän Dawn (Naomi Watts).
Problemet med filmen, som jag syftade på i inledningen, är att den bjuder på väldigt mycket filosofiskt babbel om existentialism, om hur allting i universum är sammankopplat och om hur allting är skapat av lidande och smärta. Pratat bara läggs i trave på trave och själv tröttnade jag fort på det när jag inte fick grepp om det. Det var först en stund efter att jag sett filmen som jag kom fram till att den troligtvis ämnade att fungera som en pik mot just sådant pladder. Detta framgår tydligare från trailern här nedan (som jag inte såg innan filmen) än det gjorde från filmen själv. Därmed förändras filmens huvudsakliga problem karaktär: istället för att vara för svår lider den av att misslyckas med att förmedla sitt budskap.
Det är egentligen synd, för det är inte en helt värdelös film. Ett par scener är rätt så roliga, och vissa skådespelarinsatser är riktigt bra. Dustin Hoffman är som sagt ständigt duktig, och I Heart Huckabees är inget undantag. En annan som imponerar ordentligt är Mark Wahlberg, vars rollfigur får en klarsynthet som resten av filmens karaktärsgalleri saknar. Det är mest tragist att dessa dugliga aktörer inte har en bättre film att husera i.
Sista ordet: I Heart Huckabees är en film som faller på eget grepp. Den försöker för hårt med vad den vill göra, överanstränger sig och faller långt ifrån mållinjen. Som sagt var är det inte en usel film, men den är långt sämre än vad den försöker vara.
"Who made you a preacher? You know what's right and wrong? Why do you side with the assholes?"
Medan vi faller A.K.A. "La Haine" År: 1995 Regi: Mathieu Kassovitz Skådespelare: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui IMDB-sida
Ett land som jag har lärt mig uppskatta mer och mer på sistone när det gäller film är Frankrike. Bedrägliga (och inte alls så gulliga som namnet antyder) Vansinnigt förälskad, stiliga De förlorade barnens stad, mästerverket Amelie från Montmartre... Det finns mycket att gilla signerat fransmännen, även om givetvis även de kan prestera rejäla klavertramp emellanåt, som till exempel den pinsamt dåliga "skräckfilmen" Frontier(s). Medan vi faller är dock bra. RIktigt bra, till och med.
Filmen utspelar sig under ett dygn i en av Paris förorter. Den föregående natten skakades av upplopp på gatorna till följd av att en ungdom vid namn Abdel tvingades åka till sjukhus efter ett fall av polisbrutalitet, vilket invånarna i samhället inte uppskattade. Vi får dagen efter följa tre av Abdels vänner. Vinz (Vincent Cassel) är en hetlevrad killed från en judisk familj. Saïd (Saïd Taghmaoui), pratsam och energisk med arabiskt påbrå. Samt Hubert (Hubert Koundé), en tyslåten ung man som sysslar med boxning på fritiden. Filmen har inget direkt intrig som den följer slaviskt; ynglingarna driver mest runt, träffar polare, jagar brudar och dylikt.
Det som är mer övergripande i filmen är istället den känsla av oro som råder. Flera gånger kommer Vinz, Saïd och Hubert i kontakt med poliser och andra auktoritetspersoner, och det slutar nästant alltid med bråk. Vad som är mest slående är att det sällan känns som om det är någon enskild parts fel; allting tycks oundvikligt. Oron från föregående natts upplopp blandat med den uppgivenhet som råder för de som är fast i förortsbetongen infekterar befolkningen och gör allting till en vulkan som står beredd att få utbrott när som helst. En av huvudpersonerna får tidigt i filmen tag på en pistol, och den hänger hotfullt över varje scen. Man undrar hela tiden när den ska användas, och det gör varje konfrontation extra obehaglig.
Skådespelarna behöver man inte nämna mer om än att samtliga känns fullt naturliga och verklighetstrogna. Som vanligt är det svårt att identifiera finare nyanser i språk och kulturer man inte är fullt förtrogen med, men det finns inget här som sticker ut som olämpligt.
Till sist sen sak som jag inte har nämnt än: filmen är helt i svartvitt, vilket alltid är lite anmärkningsvärt i moderna filmer. Det finns många skäl och avseenden med ett sådant val. I konstnärliga (och i min mening pretentiösa) Pi gjorde det hela filmen mer otäck. I Ed Wood använde Tim Burton det för att filmen handlade om Hollywood på 50-talet då alla filmer ändå saknade färg. Clerks var svartvit helt enkelt för att Kevin Smith inte had råd med något annat. Vad gäller Medan vi faller tänker jag ofta inte ens på det. Det känns naturligt och passar in i filmens atmosfär och omgivningar.
Sista ordet: Medan vi faller är väldigt välgjord på alla sätt och vis. Fint filmad, klart och tydligt bildspråk och en tät stämning som byggs upp med enkla men snillrika medel. Den väcker också frågor om samhällen, hjälplöshet och hur mycket enskilda personers handlingar egentligen påverkar saker och ting i ens omgivning. Dessutom är den aldrig seg och tråkig, vilket är ett stort plus.
"That woman deserves her revenge. And we deserve to die. But then again, so does she. So I guess we'll just see, won't we?"
Kill Bill: Vol. 2 År: 2004 Regi: Quentin Tarantino Skådespelare: Uma Thurman, David Carradine, Michael Madsen, Daryl Hannah, Gordon Liu, Perla Haney-Jardine IMDB-sida
Kill Bill: Vol. 2 är givetvis en direkt fortsättning på Kill Bill: Vol. 1. Jag föreslår att ni läser min recension av den innan ni fortsätter. Vissa mindre spoilers av ettan kan förekomma i denna recension, men jag ska försöka undvika det mesta.
Handlingen spinner vidare på det som började i ettan. The Bride (Uma Thurman), eller Beatrix som vi här får veta att hon egentligen heter, fortsätter sitt hämndtåg på sina forna kollegor i Deadly Vipers Assassination Squad och har nu bara tre kvar på sin list: Budd (Michael Madsen), Elle (Daryl Hannah) och givetvis Bill själv, spelad av David Carradine. Handlingen hoppar även här fram och tillbaka i tiden, men liksom i ettan är det ändå inga svårigheter att hänga med i vad som händer. Den största skillnaden de två delarna emellan är storyn. Inte för att den är annorlunda i vad den handlar om, utan hur mycket tonvikt som läggs på den.
Volym 1 lade grunden för händelseförloppet i de två filmerna och berättade vad vi behövde veta för att sätta oss in i det hela, och gick sen in på svindlande vacker action med den brutala striden på restaurangen som solklar höjdpunkt. Kill Bill: Vol. 2 har sin beskärda del slagsmål den med, men här överskuggar det inte resten av filmen på samma sätt. Istället läggs mer tid på att ge karaktärerna extra djup och att belysa hur deras förflutna har ledit fram till de händelser som äger rum här. Action är i regel kul att titta på (och i Kill Bills fall väldigt kul), men för att en film verkligen ska lyfta och bli något speciellt måste man kunna relatera till, bry sig om eller åtminstone känna något för rollfigurerna. Det har man lyckats med i Kill Bill: Vol. 2 på fängslande sätt. Dessutom bjuder handlingen även på en del oväntade vändningar. I somliga fall kan sådant framstå som onödig dramatik bara för sakens skull, men i Kill Bill känns allting väl genomtänkt och varje händelse leder på ett logiskt vis vidare till nästa del.
Uma Thurman är lika fantastisk här som hon var i del ett, vilket inte är så förvånansvärt då filmerna spelades in samtidigt. De karaktärer som får mer utrymme här gentemot i föregångaren är de som jag blir mer positivt överraskad av. Michael Madsen har jobbat med Quentin Tarantino tidigare i De hänsynslösa där han spelade sen halvpsykade Mr. Blonde, och han är minst lika bra här i rollen som den kallsinnade och pragmatiske Budd. Gordon Liu spelar en gammal kinesisk kampsportslärare som tränar upp Beatrix på ett argt och brutalt sätt. Med sina vildvuxna ögonbryn och hånfulla inställning lämnar han helt klart ett bestående intryck. Även Daryl Hannahs karaktär Elle är intressant och välspelad.
Kanske mest imponerande är ändå David Carradine som filmens självklare antagonist Bill. Han är ingen typisk filmonding, och på samma sätt är inte relationen mellan honom och Beatrix särskilt ordinär. Hela tiden leds man att tro att de två ska reagere på ett visst sätt mot varandra, och hela tiden överraskas man. Detta är aldrig mer uppenbart än i filmens slutliga uppgörelse, ett utdraget möte mellan de två som är så fascinerande och välskrivet att jag fann mig med ögonen klistrade vid rutan, oförmögen att titta bort. Det partiet av filmen slår till och med ettans blodbad i restaurangen och är Kill Bill-seriens definitiva höjdpunkt.
Sista ordet: Som helhet är Kill Bill ett mycket imponerande och underhållande äventyr, och efter att nu ha sett båda delarna får jag helt klart säga att det är mitt favoritverk från Tarantinos sida. Att ha sett ettan gör den avslutande delen ännu bättre (givetvis), men även som självständig del finner jag volym 2 mer engagerande, välgjord och spännande. Grym dialog, lysande regi och skådespel på hög nivå. Del 1 är en stark fyra, och serien sammantaget är en svag femma. Del 2 och dess betyg är det dock inget svagt med. Tarantino har till slut lyckats imponera på mig tillräckligt för att förtjäna en solklar femma.
"It's mercy, compassion and forgiveness I lack; not rationality."
Kill Bill: Vol. 1 År: 2003 Regi: Quentin Tarantino Skådespelare: Uma Thurman, Lucy Liu, Sonny Chiba, Chiaki Kuriyama, Julie Dreyfus, Vivica A. Fox, Daryl Hannah, David Carradine IMDB-sida
Jag vet inte riktigt varför jag inte gillar Quentin Tarantino mer än jag gör. Hans filmer är i regel underhållande, men jag ser likväl inte riktigt samma storhet i honom som alla andra verkar göra. Det gäller framförallt Pulp Fiction, en film som förvisso är klart godkänd men som jag aldrig skulle drömma om att ge en femma. Smaken är väl som baken, som dom säger.
Kill Bill: Vol. 1 är första halvan av Tarantinos fjärde film, en rulle så lång att de kände sig tvungna att dela upp den i två delar. Huruvida man tycker det är en bra idé eller inte är egentligen ovidkommande, men givetvis ska jag recensera även del 2 snart.
Filmen handlar om en kvinna (Uma Thurman) vars namn inte avslöjas här. Hon kallas för både The Bride och Black Mamba under filmens gång. Som vanligt i Tarantinos rullar presenteras inte storyn i kronologisk ordning, utan det hoppas fram och tillbaka i tidslinjen. Det vi får reda på är att The Bride tidigare var medlem i Deadly Vipers Assassination Squad, ett gäng mördare under lydnad av en mystisk filur vid namn Bill. När hon ska gifta sig dyker resten av gänget upp och förstör stämningen en aning genom att döda brudgummen, prästen, organisten och diverse annat folk i kyrkan. Varför förtäljs inte. Mirakulöst nog lyckas bruden överleva hela spektaklet, och efter flera år i koma vaknar hon upp och bestämmer sig för att ta hämnd på sina forna kollegor.
Trots att handlingen inte går spikrakt från start till slut är dock dess uppbyggnad relativt typisk då Tarantino har inspirerats av (bland annat) gamla kampsportsfilmer. Först bjuds vi på en inledande och väldigt häftig actionscen, varpå storyn rullas upp och vi får inblick i vad allting handlar om. Större delen av filmen kretsar kring The Brides jakt på sitt första mål, före detta mördarkollegan och numera yakuzaledaren O-Ren Ishii (Lucy Liu), och det hela avrundas med en av de mer spektakulära och utdragna slagsmålscenerna på länge i en amerikansk film. Ishii omger sig nämligen med ett antal livvakter, som den galna skolflickan Gogo Yubari (Chiaki Kuriyama) och ett gäng kallat The Crazy 88. Beväpnad med en katana går The Bride lös på hela bunten i en restaurang, och det är minst sagt coolt. Möblemang slås sönder, kroppsdelar huggs av och blodet sprutar snarare än flödar. Har man någon som helst dragning till våldsamma slagsmål i film måste Kill Bill: Vol. 1 helt enkelt ses.
Det är dock inte enbart action som den här filmen har att komma med. Tarantino använder sig av oväntade drag när det gäller filmens visuella presentation som ständigt får en att undra vad som ska visas härnäst. Ett bra exempel är det kapitel där O-Ren Ishiis bakgrund berättas helt i japansk tecknad anime-stil. Tarantino är inte heller rädd för att leka med svartvita sekvenser och intensiva närbilder, och jag skulle vilja påstå att det här definitivt är den mest imponerande av hans filmer som jag har sett rent utseendemässigt.
Man får inte heller glömma att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Lucy Liu gör kanske sin den bästa rollprestation jag har sett från henne någonsin (även om jag också är väldigt förtjust i hennes insats i Lucky Number Slevin), och Sonny Chiba är kul som ägaren av en sushibar. Det är dock Uma Thurman som dominerar med ett väldigt levande porträtt av en bedragen kvinna fast besluten att ta hämnd på allt och alla som har förrått henne.
Det som får filmen att inte nå fram till en fullpoängare är handlingen. Det är inte så mycket det faktum att vi inte får allt förklarat så här i första delen (även om det givetvis också stör), utan mer att storyn egentligen inte har någonting nytt att komma med. Hämndhistorier har vi sett förrut på film, och jag blir aldrig riktigt tillräckligt engagerad i berättelsen.
Sista ordet: Beslutet att dela upp Kill Bill i två delar har jag ingenting emot i sig då jag är en sådan person som börjar skruva på sig när en film drar alltför långt över tvåtimmarstrecket. Jag måste dock bedöma varje del för sig, och stående på sina egna ben är Kill Bill: Vol. 1 inte tillräckligt bra ihopknuten för att räcka till en femma. Det är dock ingenting man ska klaga för mycket på då det trots allt är en grymt underhållande och välregisserad actionfest med ypperligt skådespeleri. Rekommenderas definitivt.
Kebabens Ord om Film är en plats för mig att skriva omdömen om filmer jag ser, gamla som nya, huvudsakligen från min DVD-hylla. Filmerna betygsätts på en skala från 1 till 5 enligt följande.
5: Fantastisk
4: Mycket bra
3: Godkänd
2: Nja...
1: Usel
Betygssiffran bygger främst på filmens underhållningsvärde för mig personligen, och är alltså väldigt subjektiv. Eventuell konstnärlighet och dylikt kan väga in, men inte alltför tungt. Vissa genrer gillar jag mer än andra, så en lättsam komedi lär till exempel få högre betyg än ett tungt maffia-epos.
Lämna gärna en kommentar, och berätta om bloggen för dina vänner och bekanta!
är en 28-årig filmälskande skåning. Han gillar att se på film, tänka på film och prata om film. Film film film. Men han gillar också böcker (Pratchett och Pahlaniuk står högt i kurs), musik (hårdrock!) samt mer finkulturella uttrycksformer som TV-spel och amerikansk proffsbrottning. Också film, förstås.
"Would you please tell the audience... uh... the jury what happened?"
Inlägg
