"Why worry? Each one of us is carrying an unlicensed nuclear accelerator on his back."
Ghostbusters - Spökligan År: 1984 Regi: Ivan Reitman Skådespelare: Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis, Ernie Hudson, Sigourney Weaver, Rick Moranis, Annie Potts IMDB-sida
Vissa filmer tittade man fasligt mycket på när man var liten. Ghostbusters (den svenska undertitlen "Spökligan" glömmer man helst) snurrade måhända inte fullt så mycket i videon som Polisskolan-filmerna för min del, men det var likväl en film som sågs en hel del. Problemet med sådana barndomsfavoriter är att dom ofta inte håller på senare år när man ska se om dom. Det är just därför jag inte har sett Polisskolan på en herrans massa år; de trevliga minnen jag har känner jag inget behov av att förstöra. Ghostbusters är glödjande nog ett undantag, då den är minst lika bra som jag kommer ihåg att den var. Frågan är om den egentligen inte är ännu bättre nu.
Ghostbusters är något av en klassiker i sin genre. Det faktum att det är den komedi som spelade in mest pengar av alla på 80-talet talar för sig själv. Handlingen kretsar kring de tre forskarna Peter Venkman (Bill Murray), Ray Stantz (Dan Aykroyd) och Egon Spengler (Harold Ramis). De har specialiserat sig på parapsykologi och mystiska fenomen, så när New York drabbas av en mängd spöken som ställer till oreda och skrämmer slag på befolkningen startar de tre en firma för att fånga in de ockulta busarna.
Handlingen är väldigt simpel och fungerade för att fånga ens intresse när man var barn, men det som får filmen att fungera än idag är de lysande insatserna från filmens skådespelare. Bill Murray är givetvis den mest minnesvärda som den sarkastiske Venkman, ständigt utrustad med en dräpande verbal kontring mot allt och alla ("Back off, man. I'm a scientist."). Den entusiastiske och drivande Ray Stantz hanteras väldigt kompetent av Dan Aykroyd och är klistret som håller gruppen tillsammans. Sedan får man inte glömma Harold Ramis (som senare kom att skriva manus till och regissera den suveräna Måndag hela veckan, även den med Bill Murray på rollistan). Som den nördige och analyserande Egon Spengler levererar han varje replik med totalt vetenskapligt allvar, och det är svårt att inte le åt hans stoiska konstateranden som "I'm terrified beyond the capacity for rational thought". Briljant.
Birollerna är inget att fnysa åt de heller. Sigourney Weaver spelar Ghostbusters första kund Dana och fungerar fint som motpol åt Bill Murray i de scener de två delar. Numera pensionerade Rick Moranis (känd från Det våras för rymden och Älskling, jag krympte barnen) är klockren som Danas töntiga granne. Även Annie Potts som sekreteraren Janine gör vad hon ska. Slutligen har vi Ernie Hudson i rollen som den fjärde spökjägaren Winston Zeddmore, en roll som från början var tilltänkt Eddie Murphy. Hudson är bra, men rollen känns minst sagt överflödig. Han är ämnad att vara den mer jordnära killen som ska väga upp de tre vetenskapsmännens knaserier, men han tillför inte direkt något till filmen och framstår mest som ett PK-inslag, tyvärr.
SIsta ordet: Ghostbusters är en film som håller än idag. Visst, somliga specialeffekter ser inte så imponerande ut med dagens mått mätta, men det bjuds på bra och tidlös humor från huvudrollsinnehavarna och en simpel med underhållande story. Svag femma.
"Days change, seasons change, people don't change."
16 Blocks År: 2006 Regi: Richard Donner Skådespelare: Bruce Willis, Mos Def, David Morse, Jenna Stern IMDB-sida
16 kvarter i New York under rusningstid. Om man promenerar ska det tydligen ta ungefär 20 minuter eller så att förflytta sig den sträckan. I filmen 16 Blocks tar det dock lite längre tid än så.
Bruce Willis spelar Jack Mosley, en utbränd och trött polis som efter en lång natts arbete får en sista uppgift i händerna innan han kan åka hem och sova. Uppgiften består i att eskortera Eddie Bunker (Mos Def) till ett juryförhör i rådshuset där han ska vittna i ett mål. Jack har cirka två timmar på sig innan det är för sent, men det borde inte vara något problem. Oturligt nog för Jack och Eddie visar det sig snart att somliga inte vill att Eddie ska komma levande till utfrågningen. Personerna han ska vittna mot är nämligen ett gäng poliser själva, så ett antal kollegor försöker nu se till att kåren inte råkar i trubbel. Stackars Jack hamnar nu mitt i konflikten och måste gå emot sina medarbetare för att se till att rättvisa kan skipas.
Vad som följer skulle kunna vara en vild och adrenalinpumpande jakt genom New Yorks gator. Det är det dock inte. Istället håller filmen ett förvånansvärt lågt tempo. Visst, det bjuds på lite action här och där, men tyngdpunkten ligger mer på att ge djup åt de två protagonisterna. Vi får mycket dialog mellan Jack och Eddie och ges därmed större inblick i deras respektive bakgrund, personlighet och motivation. Jack är smått cynisk och apatisk mot mycket i sitt liv, medan den nervöse och empatiske pratkvarnen Eddie har ambitioner om att flytta till andra sidan kontinenten och öppna ett bageri. Karaktärerna hanteras skickligt av sina skådespelare. Willis är klockren som härjad snut och bjuder på stundtals fin subtilitet i sin rolltolkning. Den som imponerar mest är dock Mos Def, en skådis som jag tycker bättre och bättre om för varje film jag ser han i. Han var klockren i Be Kind Rewind och en av få ljuspunkter i Liftarens guide till galaxen, men han gör troligtvis sin bästa roll hitintills här i 16 Blocks.
Det finns dock en tredje kugge i filmens skådespeleri, och den står David Morse för i rollen som Frank Nugent, ledaren för de poliser som är ute efter Eddie. Det är inte första gången han spelar mot Bruce Willis då han även var med i De 12 apornas armé, och de två har riktigt bra samspel med varandra. Franks kyla när han försöker tala sans med Jack är riktigt imponerande, och man blir nyfiken på vad de två poliserna har varit med om tidigare i karriären som har utformat deras nuvarande relation.
Skådespeleriet och karaktärerna är alltså väl godkända, men när det gäller filmens egentliga händelseförlopp blir det tyvärr lite minuspoäng. Filmens låga tempo må vara bra för rollfigurernas skull, men den gör tyvärr också att jakten på dom blir aldrig särskilt spännande eller nervkittlande. Man bryr sig om karaktärerna men engageras inte i vad som händer dom. Det bjuds på en del intressanta händelser (gisslansituationen på bussen är en av filmens starkare partier), men mycket känns som om man har sett det förrut i andra filmer.
Sista ordet: 16 Blocks har alltså både bra och dåliga sidor. Rollfigurerna och skådespeleriet med Mos Def i spetsen är riktigt bra, men spänningen och storyn hade kunnat finputsas en aning. Det är en helt okej film, men den lyckas inte fullt ut på alla punkter.
Santa's Slay År: 2005 Regi: David Steiman Skådespelare: Bill Goldberg, Douglas Smith, Emilie de Ravin, Robert Culp, Saul Rubinek, Dave Thomas IMDB-sida
"Man lär sig någonting nytt varje dag", sägs det. Huruvida det stämmer eller inte kan diskuteras, men idag har jag definitivt lärt mig någonting tack vare filmen Santa's Slay. Visste ni till exempel att jultomten inte bara existerar, utan dessutom är djävulens son? Visst, man tänker på honom som en snäll, glad och tjock gammal gubbe, men enda anledningen till att han har betett sig så är för att han förlorade ett vad mot en ängel för ett årtusende sedan i samband med en modifierad curlingmatch (?). Egentligen är tomten en riktigt elak typ som helst sysslar med mord och andra hemskheter, vilket invånarna i byn Helvetet (ingen koppling till det riktiga helvetet, hedersord) får erfara.
Handlingen i denna film kretsar kring Nicolas Yuleson (Douglas Smith), en vanlig tonåring som jobbar hos en judisk smörgåsmakare tillsammans med Mary (Emilie de Ravin), en tjej med viss fascination av skjutvapen. Vad hans föräldrar är för några typer förtäljer filmen inte, men hans farfar (spelad av Robert Culp) är i alla fall en gubbe som håller på med skumma uppfinningar mest hela tiden. De tre hamnar snart i vägen för den onde tomtens mördarturné och inser att de måste försöka sätta stopp för honom, eller åtminstone överleva.
En sak är säker: det här är ingen film som man ska se för handlingens skull. Den tar inge överdrivet oväntade vändningar och fungerar mest som en ursäkt för att visa upp lite våldsamheter på temat julen. Smart nog har man valt att inte göra det här till en allvarligt menad rulle utan satsar istället på komedi. Det drivs en del med skräckisar och andra filmer (bland annat en scen där Nicolas och Mary i en bil försöker undkomma tomten, med tydliga hänvisningar åt Terminator 2), och klichéerna är högst medvetet utvalda. Tyvärr är det ofta inte tillräckligt smart utfört för att räcka till mer än en ryckning i mungipan, men visst finns det ett par scener som är riktigt humoristiska.
Mest underhållande är filmen annars i de mer våldsamma partierna. Jultomten spelas av Bill Goldberg, ett okänt namn för de flesta i vårt land, men fans av amerikansk proffsbrottning känner igen honom från hans storhetstid i slutet av 90-talet/början av 2000-talet då han var en av de mest populära inom sitt yrke. Med sitt bistra anlete och imponerande fysik passar han synnerligen bra i sin roll här, men han bjuder inte direkt på något stort skådespeleri. Däremot står han för mycket av filmens behållning när han avlivar folk med ljusstakar, kalkonben och julgransstjärnor. Det är inte överdrivet blodigt, men det är energiskt gjort och hela tiden med en viss glimt i ögat.
De andra primära rollinnehavarna har väl inte heller gjort särskilt mycket väsen av sig på vita duken, även om Emilie de Ravin hade en roll i den annorlunda (men tråkiga) high school-deckaren Brick. Hon är också den enda som lyckas briljera en aning i Santa's Slay, men det är inte ofta. Smith och Culp gör inte mycket väsen av sig direkt, och den förstnämnde blir till och med lite enerverande ibland. Lustigt nog innehåller filmens öppningsscen en del rätt så välkända skådisar som James Caan, Fran Drescher och Chris Kattan, men de dyker inte upp igen under filmens gång.
Filmens skapare ska också ha beröm för att veta när en film är tillräckligt lång. Med ett simpelt upplägg och hafsig story som den här skulle man lätt tröttna om den hade hållt på för länge, men med sina 74 minuter är den av alldeles lagom längd.
Sista ordet: Santa's Slay är en film som är mer underhållande än bra. Sett till handling, skådespeleri och filmning är den på sin höjd medelmåttig, men med sitt höga tempo och charm blir den sällan tråkig utan lyckas underhålla för stunden. Mer hade jag inte förväntat mig, så den får helt klart klassas som godkänd.
Han må vara allmänt bespottad för alla knasigheter han hittar på i sitt "privat"-liv med soffhoppning hos Oprah Winfrey och scientologi, men om man bortser från allt det så är Tom Cruise i mina ögon en grymt skicklig skådespelare. Han lider lite av den vanliga Hollywood-åkomman att han är lite för känd, vilket leder till att det ibland blir svårt för honom att skapa en trovärdig illusion av att vara sina rollfigurer. Det blir mindre "rollkaraktär X" och mer "Tom Cruise som rollkaraktär X", om ni förstår hur jag menar. Oftast är han dock begåvad nog att överkomma det lilla problemet. Här följer mina fem favoritfilmer han figurerar i.
5. Rain Man En film jag inte har sett på länge, men jag har klara minnen av att jag tyckte om den skarpt. Förvisso mest på grund av Dustin Hoffman i rollen som efterbliven, men jag vill minnas att även Cruise gjorde en stark insats.
4. Född den fjärde juli Ännu en rulle jag inte har sett på flera år. Väldigt intressant och kraftfull skildring av livet för en Vietnamveteran. Lysande rollinsats av Tom Cruise. En film jag borde se om någon gång snart.
3. Collateral Nu börjar vi bege oss in på territorium som är lite fräschare i min minnesbank. Stämningsfullt, tät och spännande med en härligt bra inledning. Helt klart en film där Cruise verkligen lyckas ikläda sig rollen och göra något unikt av den, även om han likväl hamnar lite i skuggan bakom den suveräne Jamie Foxx. Läs mitt fulla omdöme om filmen här.
2. Vanilla Sky Lyckades nästan knipa förstaplatsen, men då jag såg den för första gången för bara en vecka sedan får den vänta tills jag fått lite mer perspektiv på den. Klurig och intressant film med suveränt skådespel från samtliga inblandade. En film som jag känner kan bli en framtida favorit för min del. Läs min utförliga recension här.
1. En vampyrs bekännelse Förtjänar förstaplatsen för att länge ha varit en av mina absoluta favoritfilmer. Den må ha fallit en del placeringar på listan på senare år, men likväl är det en film helt i min smak med sin utsökta estetik och småambitiösa handling. Cruise i rollen som Lestat är en av de bästa vampyrtolkningar jag skådat.
"Apes don't assassinate their presidents, gentlemen!"
Human Nature År: 2001 Regi: Michel Gondry Skådespelare: Patricia Arquette, Rhys Ifans, Tim Robbins, Miranda Otto, Rosie Perez IMDB-sida
Charlie Kaufman är en fantasifull man. Som manusförfattare har han legat bakom ett par minst sagt skruvade storys med I huvudet på John Malkovich och Adaptation i spetsen. Även Confessions of a Dangerous Mind och Eternal Sunshine of the Spotless Mind är, om än kanske inte direkt bisarra, i alla fall rätt så okenventionella. Human Nature var den enda kvarvarande filmen från honom som jag inte hade sett, och den är minst sagt underlig den med.
Filmen kretsar huvudsakligen kring tre personer. Lila (Patricia Arquette) har sedan 12-årsåldern lidit av kraftig kroppsbehåring och har alltid varit något utstött på grund av det. Som vuxen spenderar hon ett antal år med att leva ensam ute i vildmarken där hon slipper samhällets fördömande blickar, men ger sig nu in i civiliserat liv igen för att hitta en partner. Nathan Bronfman (Tim Robbins) hade en mycket strikt uppväxt där uppförande och bordsskick nöttes in i honom till den grad att han som vuxen man är besatt av det och gör som forskare experiment på möss för att lära dom liknande kvaliteter. Lila och Nathan börjar dejta och stöter efter ett tag på filmens tredje huvudperson, en man (Rhys Ifans) vars pappa trodde sig vara en apa och kidnappade sin pojke för liv och uppväxt ute i naturen för många år sedan. Nathan finner detta väldigt fascinerande och tar med sig honom till sitt labb där han försöker få honom att gå från sitt aplika beteende till civiliserad mänsklighet. Då ingen vet vad han heter ger de honom namnet Puff.
Det som följer är ett underligt triangeldrama de tre emellan, men det intressanta med filmen är hur den ställer frågor om mänskligheten och våra drifter gentemot andra varelsers. Är ett djur som bara följer följer sina instinkter ont? Är det likadant för en människa? Ger mer framstående civilisation och samhälle rätt att bestämma över andra arter? Är människan i sin mest grundläggande natur överhuvudtaget olik vilda djur? Kan mänskliga värderingar inpräntas i djur? I en scen känner Nathans labbassistent Gabrielle (Miranda Otto) obehag när Nathan ger sina möss elchocker under sina experiment, men ler när han gör samma sak mot den otämjde Puff. Det gestaltar mycket av filmens funderingar.
Human Nature är inte en film där starkt skådespeleri egentligen är livsviktigt. Den är som bäst när den ställer frågor om beteende i stort, och rollfigurerna behöver man inte specifikt engagera sig i för att få ut något av handlingen. Det betyder dock inte att skådespelarna är dåliga. Tim Robbins hör till mina favoriter, och han gör mig inte besviken här heller. Övriga aktörer är stabila, och Patricia Arquette briljerar här och där på ett sätt jag inte sett från henne tidigare.
Omgärdad av alla frågeställningar är det lätt att glömma att det här trots allt är en komedi. Det är också den biten som filmen inte alltid lyckas fullt ut med. Puffs sexuella drifter tvingas dra mycket av det humoristiska lasset och efter ett tag tröttnar man på det. Filmen är i så fall roligare när den bara förvånar en med sina bisarra och oväntade händelser, som när Lila brister ut en Disney-aktig ballad naken i skogen. Det är dock för lite sådant för att filmen ska fungera enbart som komedi betraktad.
Sista ordet: Human Nature är en film som får en att fundera över människans natur. Det är inte gjort på ett subtilt sätt, men filmen är onekligen effektiv i detta avseende. Den innehåller även tillräckligt mycket skruvade händelseförlopp för att man ska känna igen sig om man till exempel har sett och gillade I huvudet på John Malkovich. Den brister som sagt var en aning vid den komiska biten, men det är likväl en film som jag starkt rekommenderar om man inte enbart är ute efter underhållning.
Vanilla Sky År: 2001 Regi: Cameron Crowe Skådespelare: Tom Cruise, Penélope Cruz, Cameron Diaz, Jason Lee, Kurt Russell, Timothy Spall, Noah Taylor IMDB-sida
Vanilla Sky är en film som jag borde ha sett för länge sedan egentligen. På pappret låter handlingen intressant, regissören Cameron Crowe har tidigare gjort den väldigt trevliga Almost Famous, och Tom Cruise är en mycket skicklig skådespelare. Anledningen till att det tog så lång tid är att jag för ett antal år sedan råkade se slutet på TV1000 eller någon annan filmkanal. Jag resonerade sedan dess att eftersom jag redan visste hur den skulle sluta vore det inte lönt att sitta igenom filmen. Minnen bleknar dock med åren, och när jag insåg att jag knappt kom ihåg slutet längre kändes det naturligt att spana in rullen.
Filmen kretsar kring David Aames (Tom Cruise), en rik och bekymmerslös man som har ärvt ett framgångsrikt företag av sin far. Han njuter av sin tillvaro och sysselsätter sig med fester, bästa polaren Brian (Jason Lee) och KK:n Julie (Cameron Diaz). Julie verkar vilja vara intresserad av ett mer djupgående romantiskt förhållande med David, men dom planerna tycks gå i kras när han träffar charmtrollet Sofia (Penélope Cruz) på ett party. Tycke uppstår de två emellan, men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända i Davids liv. Hans nattsämn störs av obehagliga drömmar och han får allt svårare att hålla reda på vad som är på riktigt och vad som bara är hans undermedvetna som spökar.
Vanilla Sky är suverän på många punkter, men det som verkligen får mig att gilla filmen är dess handling. Scenerna från Davids liv med Brian, Julie och Sofia blandas med sekvenser där han med en blank mask framför ansiktet sitter i förhör med en psykolog (Kurt Russell). Man är vid första titt osäker på om detta är på riktigt, en dröm, framtid eller dåtid, men man sitter som klistrad för att få reda på svaret. Det gäller för övrigt hela filmen igenom. Den lyckas vara precis lagom klurig så att den varken blir uppenbar eller för svår, och det är framförallt detta som får en att vilja se om filmen så fort eftertexterna börjar rulla. Den känns helt klart som en sådan film där man lägger märke till nya detaljer varje gång man ser den.
Det räcker dock inte med att bara ha en bra story. Även den mest intressanta handling kan falla platt om man inte bryr sig om rollfigurerna. Vanilla Sky lider dock inte av något sådant problem då alla framträdande karaktärer känns mångbottnade och framförs på ett minst sagt kompetent sätt. Att Tom Cruise är en bra skådis som får oförtjänt mycket skit vissta jag redan, och hans huvudroll här är ännu ett i raden av starka rolltolkningar från hans sida. Mer positivt överraskad blev jag av hans två motspelerskor. Penélope Cruz har jag tidigare bara sett i tramsdåliga Bandidas, så jag hade inte mycket förväntningar på henne åt något håll. Hon är dock lysande. Sofia växer från första stund hon dyker upp och blir tack vare Cruz en av de mest intressanta punkterna i filmen. Det är en sådan karaktär som man tvingas ägna all sin uppmärksamhet åt bara för att se vad hon ska ta sig för och säga härnäst. Dessutom har hon fantastiskt bra samspel med Tom Cruise.
Om Penélope Cruz var ett relativt oprövat kort för mig så är Cameron Diaz tvärtom någon som jag har sett en hel del filmer med. Hon kan vara rätt kul ibland, men det känns som om hon alltid spelar samma person i alla rullar hon är med i. Det enda undantaget har väl varit I huvudet på John Malkovich, och där tog det mig halva filmen innan jag ens begrep att det var hon. Vid första anblick verkar hennes insats som Julie i Vanilla Sky vara ännu en i raden av hennes "glad och livlig blondin"-roller, men det dröjer inte länge förrän karaktärens djup kommer i dago. Helt klart den mest gripande rollen jag sett henne i. Övriga skådespelare ska inte heller förglömmas, då Kurt Russell, Jason Lee och underbare Timothy Spall alla gör bra ifrån sig.
Sista ordet: En studie i fängslande berättande och klockren regi, med skådespeleri av lika hög kaliber. En film som helt klart kommer inhandlas på DVD inom en snar framtid då jag redan är sugen på att se om den.
Ghost World År: 2001 Regi: Terry Zwigoff Skådespelare: Thora Birch, Steve Buscemi, Scarlett Johansson, Brad Renfro, Illeana Douglas, Bob Balaban IMDB-sida
Ghost World är baserad på en tecknad serie. Inget ovanligt med det i sig, men det som skiljer den från mängden är att innehåller varken superhjältar eller blod, och inte heller är den riktad åt barn. Om jag skulle jämför den med andra filmer skulle jag nog säga att den är lite Juno med vissa milda drag av Napoleon Dynamite. Förutom då att Ghost World dök upp långt innan de två filmerna, så man borde säga att det är dom som har lånat lite av Ghost World. Det bör nämnas att jag inte har läst serien den är baserad på, men det är mer eller mindre vedertagen praxis för mig när det gäller filmer baserade på serier.
Ghost World handlar om bästa vännerna Enid (Thora Birch) och Becky (Scarlett Johansson) som i filmens öppningsskede tar studenten från high school. De är två cyniska och sarkastiska tjejer som nu har hela livet framför sig och inte riktigt vet vad de ska göra med det. Becky gör ett ordentligt försök att ta tag i det hela och skaffar sig ett jobb, men Enid driver mest runt och börjar spendera tid med tönten Seymour (Steve Buscemi), en minst sagt mjäkig typ som har samlarmani på bluesskivor. Enid bestämmer sig för att se till att Seymour skaffar sig en flickvän. Detta är givetvis inte det lättaste, men det intressanta ligger nästan mer i varför hon gör det hon gör än vad hon gör.
Det här är en film som bjuder in till funderingar. Det framstår tidigt att Enid, trots all sin cynism, inte vill växa upp. Hon gillar det bekymmerslösa livet som tonåring och vill hänga kvar vid sitt förflutna och motsätta sig alla förändringar som ett intåg i vuxenvärlden skulle innebära. Detta dras tydligt i parallell med Seymour, vars intresse i LP-skivor och annan gammal kuriosa också representerar en önskan att hålla fast vid det som en gång har varit. Trots att de till ytan skiljer sig åt (Enid med färgglada kläder och som inte drar sig för att säga vad hon tycker, och den tystlåtna och blyga Seymour med sina tråkiga bruna paltor) är de alltså ändå rätt så lika varandra. Titeln hänsyftar måhända på just detta: de vill leva i det förgångna, typ som spöken, utan att befatta sig med människorna i sin omgivning.
Nu ska man inte få för sig att det här är en enbart djup och intellektuell film. Det är trots allt en komedi det handlar om, och det bjuds på en hel del skön humor. Mycket baseras på de rejält skumma människorna Enid och Becky stöter på och deras reaktioner åt dom. Det är inte lika särpräglad dialog som i till exempel Juno, men den har ändå en egen touch som det är lätt att tycka om. I överlag är det ett väldigt välskrivet manus som råder i Ghost World.
Skådespeleriet finns det inte mycket att klaga på. Okej för att Scarlett Johansson har gjort starkare roller, men hon är långt ifrån dålig. Hon framstår bara som en aning platt jämte Thora Birch och Steve Buscemi. Birch har jag alltid gillat ända sedan jag först såg henne i American Beauty, och hon klarar av att axla filmens huvudroll med bravur. Helt klart en av mina favoritskådespelerskor, och det är synd att hon inte gör så mycket film numera. Steve Buscemi är även han ständigt lysande i allt han gör, och den här rollen är som klippt och skuren för honom. Birollerna ska inte heller förbises. De är genomgående underhållande, med Illeana Douglas som den pretentiösa konstlärarinnan och Bob Balaban som Enids pappa i spetsen.
Sista ordet: En suveränt bra film. Tankeväckande och underhållande, med välutvecklad handling och skådespeleri på toppnivå. Om man gillade Juno bör man verkligen se denna, då de två har mycket gemensamt i sin indie-framtoning. Troligtvis en av mina tio favoritfilmer någonsin.
"It's not a crime to be an asshole, but it's very counter-productive."
Hancock År: 2008 Regi: Peter Berg Skådespelare: Will Smith, Jason Bateman, Charlize Theron, Eddie Marsan IMDB-sida
Dagarna innan jag startade den här bloggen såg jag filmen Revolver, regisserad av Guy Ritchieoch med Jason Statham i huvudrollen. Det var en film som började nästan i klass med Ritchies tidigare mästerverk Snatch och Lock, Stock & Two Smoking Barrels, men som mot slutet fullständigt spårade ur i en massa rörigt filosofiskt babblande. Det är alltid lite trist när en film är på väg mot en femma men stupar på mållinjen, och Hancock är ännu ett exempel på detta.
Will Smith spelar Hancock, en alkoholiserad lodis som inte bryr sig om vad andra tycker om honom. Det kanske inte låter alltför spännande, men om man lägger till det faktum att han dessutom är en superhjälte, med övermänsklig styrka och förmågan att flyga, blir det genast mer intressant. Allmänheten uppskattar i regel inte Hancocks ingripande då han har en tendens att demolera omgivningen närhelst han ska sätta stopp för en skurk. En dag räddar han dock livet på PR-konsulten Ray (Jason Bateman) som för att återgälda tjänsten bestämmer sig för att förbättra Hancocks image så att folk börjar tycka om honom. Något som kan visa sig vara lättare sagt än gjort.
Första halvan är alltså helt lysande. Att se Hancock fara runt och ställa till med förstörelse i "rättvisans" namn bjuder på många skratt, men framförallt är det en story som känns ny och fräsch. Väldigt många filmer ger intrycket att man redan har sett samma sak flera gånger innan (även om de ändå kan vara bra rullar), men Hancock känns väldigt unik. Man sitter ständigt och undrar över vad som ska hända närnäst och hur handlingen ska utveckla sig, och det är denna känsla av originalitet som är filmens starka kort från start till slut.
En annan detalj som imponerar är actionscenerna som redan från början visar att de följer resten av filmens svårförutsägbara natur. Det är inte överdrivet blodigt eller så, men det är definitivt hårt och brutalt, framförallt med tanke på att det rör sig om en film om en superhjälte. Flera gånger tänker man "Whoa, det där hade jag inte väntat mig att få se". Superkrafterna används på väldigt finurliga sätt, och det är väldigt underhållande. Dessutom är allting mycket välregisserat och med specialeffekter som för det mesta ser övertygande ut.
Will Smith är en skådis som jag länge var något ljummen inställd till. Inte så att han var direkt dålig, men det kändes alltid som om han inte riktigt gick in i rollerna. Det blev aldrig rollfiguren man såg, utan bara Will Smith som spelade rollfiguren. På senare år har han däremot ryckt upp sig ordentligt i mina ögon. I Am Legend var en klart hyfsad film, men Will Smith var riktigt bra. Jakten på lycka var, trots en stundtals för klyschig handling, en riktigt bra film som helt klart har hans bästa rollprestation någonsin. Hans insats som Hancock ligger dock inte långt efter. Han lyckas ta denna unika figur och verkligen göra den till sin egen. Övriga skådespelare är inte heller något att fnysa åt. Nog för att Jason Bateman var bättre i Juno, men han ger likväl ett stabilt intryck här. Som tredje kuggen i hjulet återfinns Charlize Theron i rollen som Rays fru, och hon förmedlar en mycket trovärdig kemi med Smiths och Batemans rollkaraktärer. Riktigt stark jobb från hennes sida.
Det finns alltså mycket att gilla med Hancock, men tyvärr når den inte riktigt ända fram. Ungefär halvvägs in i filmen byter den helt ton. Komedin tar ett rejält kliv åt sidan för att ge plats åt mer drama och allvar. Det är inte så att det är direkt dåligt, men det är verkligen inte vad man vill se efter att första halvan var så pass bra som den var. Dessutom försöker den pressa in för mycket handling i för kort tidsutrymme, vilket medför att slutet känns på tok för påskyndat och stressigt. Det må vara filmens enda egentliga brist, men när det ändå upptar ungefär halva rullen så blir det omöjligt att bortse från.
Sista ordet: Jag vill väldigt gärna ge en femma här. Den öppnade djävulskt bra och behöll många av sina kvaliteter till slutet. Likväl är det tyvärr det något mindre underhållande slutpartiet som man har i huvudet när eftertexterna börjar rulla istället för den briljanta början, så jag kan inte med gott samvete ge högsta betyg. Dock är det ändå en mycket sevärd rulle.
"Well, get it sorted, 'cause this lad has a bad habit of turning cash flow problems into blood flow problems."
Mean Machine År: 2001 Regi: Barry Skolnick Skådespelare: Vinnie Jones, Jason Statham, John Forgeham, David Hemmings, Stephen Walters, Ralp Brown, Vas Blackwood, David Kelly IMDB-sida
"Från producenten av Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels", skryter den här filmen med på sitt omslag. Inget ont om Matthew Vaughn, som alltså har producerat dessa rullar, men nog är det väl ändå regissören Guy Ritchie som man har att tacka för att Snatch och Lock Stock var så bra som de var? Ritchie har ingenting med Mean Machine att göra, men förutom producenten återfinns även ett antal skådespelare från Snatch och Lock Stock här. Vinnie Jones, Jason Statham, Jason Flemyng, Vas Blackwood med flera.
Handlingsmässigt har dock inte Mean Machine särskilt mycket att göra med producentens tidigare verk. Istället för komiska gangsterdrama är det här en nyversion av den gamla Burt Reynolds-rullen Benknäckargänget. Vinnie Jones spelar Danny Meehan, en före detta fotbollspelare som efter en tid som lagkapten för Englands landslag blev avstängd efter en misstänkt läggmatch. Sedan dess har det bara gått utför med hans liv, och det vill sig inte bättre än att han till slut åker in i finkan. Hans förflutna gör honom inte alltför populär vare sig bland de andra fångarna eller bland vakterna och trots att han bara vill hålla låg profil och avtjäna sitt straff får han till slut uppgiften att träna upp ett gäng medfångar för en fotbollsmatch mot vakternas lag. Vilket givetvis visar sig bli rätt så bekymmersamt med tanke på fångarnas bristande bollteknik och andra faktorer som vill se det ena eller andra laget förlora.
Handlingsmässigt har filmen inte alltför mycket att komma med. Jag har inte sett Benknäckargänget som den alltså är baserad på, så eventuella skillnader de två emellan kan jag inte kommentera. Mean Machine är, bakom sin yta av hårt fängelseliv, i slutändan likväl en sportkomedi. En grupp mindre lämpade individer, ledda av en kunnig veteran, som ska tränas upp för att besegra oddsen och vinna mot på pappret överlägsna motståndare. Alla standardingredienser återfinnes. Filmen försöker vara lite djupsinnig och allvarlig på sina ställen med diskussioner om fångarnas tidigare brott och dylikt, men det blir inte särskilt effektfullt.
Mean Machine är alltså en komedi, och en av filmens större brister är att den inte är särskilt rolig under första halvlek. Vas Blackwood är rätt så skojig som Dannys polare Massive, men i övrigt är det på tok för lite skratt i början. Den tar sig dock mot slutet, och träningen inför samt den stora fotbollsmatchen har en del riktigt roliga moment. Det är också här min husgud Jason Statham får mer tid i rutan, och rollen som den smått psykopatiske The Monk passar honom som handen i handsken.
En som dessvärre inte riktigt känns klockren är huvudrollsinnehavaren själv, Vinnie Jones. Han funkar betydligt bättre i roller där han ska vara hård och brutal, som i The Condemned eller tidigare nämnda Lock Stock och Snatch. Nog för att han får visa upp de sidorna här och där i Mean Machine också, men alla de partier där han ska vara mer lågmäld och mjuk känns något tafatta. Det är helt enkelt inte det bästa sättet att använda Vinnie Jones som skådespelare på.
Sista ordet: Knappast vad man skulle kalla en minnesvärd film, men trots en något seg start är den ändå hyfsat underhållande i slutändan. Duger att se på, men inget som lämnar några bestående intryck direkt.
"I hope that when the world comes to an end, I can breathe a sigh of relief, because there will be so much to look forward to."
Donnie Darko År: 2001 Regi: Richard Kelly Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Jena Malone, Holmes Osborne, Mary McDonnell, Maggie Gyllenhaal, Daveigh Chase, Drew Barrymore, Patrick Swayze, Beth Grant IMDB-sida
I samhället Middlesex bor ynglingen Donnie Darko (Jake Gyllenhaal) tillsammans med far, mor och två systrar. I många avseenden är Donnie som vilken tonåring som helst. Han går i skolan, umgås med vänner och grälar med sina syskon. Donnie är dock lite annorlunda. Han lider av mindre psykiska besvär och besöker regelbundet en hjärnskrynklare och knaprar piller. Med tiden blir saker och ting mer och mer underliga för Donnie. Bland annat får han veta av en otäck förvuxen kanin vid namn Frank att världen kommer gå under om en månad. Kan det vara sant, och vad kan Donnie i så fall göra för att föhindra det? Eller är det bara hans psyke som spelar ett spratt med honom?
Frågorna är många i Donnie Darko, och svaren är inte alltid uppenbara. Detta särskiljer filmen en aning från merparten av Hollywoods thrillers som ofta envisas med att presentera svaren på sina gåtor prydligt ihoppackade och inslagna med presentpapper. Donnie Darko förklarar inte rakt ut hur sina mysterier hänger ihop utan ger istället tittaren en massa pusselbitar som man själv får foga samman. Därmed inte sagt att filmen blir hopplöst flummig som till exempel Mulholland Drive och liknande verk. Donnie Darkos handling är i stora drag lätt att följa och man behöver inte vara något analytiskt geni för att förstå vad som försigår. Det bör dock poängteras att jag endast har sett Director's Cut-versionen, vilken från vad jag har hört är något mer förklarande än originalet.
Även när filmen inte är försjunken i sina gåtor presenterar den en underhållande story. Det är kul att följa Donnies interagerande med klasskamrater, lärare och familj, mycket tack vare den välskrivna dialogen som pendlar mellan djupsinnigt och komiskt på ett effektivt sätt. Samtidigt har filmen ständigt en något tryckande stämning över sig. Man slutar aldrig undra hur det ska gå för Donnie och vad som ska hända härnäst. Filmen är bra regisserad och har ett mycket fint soundtrack som bidrar till atmosfären.
I övrigt är det bland skådespelarna vi hittar mycket av vad som gör filmen så bra som den är. Jake Gyllenhaal bidrar med en smått kuslig utstrålning, och även om han har utvecklats en del som skådespelare på senare år gör han likväl en minnesvärd roll här. Riktigt bra är även rutinerade Drew Barrymore i rollen som ambitiös lärarinna och Patrick Swayze som motivationstalaren Jim Cunningham. Den enda bland skådespelarna som känns lite tveksam ibland är Beth Grant. Hon spelar en präktig moralkärring på ett sätt som känns en aning överdrivet för filmen i övrigt. Det går dock inte att förneka att hon likväl är rätt så rolig, så det är egentligen ingen större deffekt.
Sista ordet: Donnie Darko är en film som är grymt bra på så gott som samtliga punkter. Underhållande och klurig om vartannat, fint filmad och väldigt bra skådespeleri. Egentligen finns det inte mycket att klaga på alls, och filmen är en given femma.
Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag, men det har sina anledningar. Dels så var min internetuppkoppling död ett par dagar här i veckan, dels så dök ett litet spel vid namn Spore upp satte klorna i mig. I väntan på att det ska släppa bjuds det här på ett släng mini-recensioner. Håll utkik efter nästa "riktiga" recension någon gång under den kommande veckan.
Half Nelson: Mycket intressant och jordnära film om en knarkande lärare på mellanstadiet som kämpar för att balansera sitt yrke med sitt beroende. Riktigt bra agerande, framförallt av Ryan Gosling, och filmen är helt klart sevärd. 4/5
Wall Street: En film om livet på den amerikanska aktiemarknaden på 80-talet. Michael Douglas är grym som den skrupelfria Gordon Gecko, men filmen känns bitvis både lite platt och lite torr. Det blir en aning för mycket tråkigt affärssnack på sina ställen, men storyn i sig är helt okej. 3/5
Spirited Away: Japansk animerad film om en flicka som fastnar i en mystisk sagovärld. Tecknarstilen är suverän och både karaktärerna och miljöerna sprudlar av fantasifullhett. Tyvärr är jag nog för gammal den här filmens målgrupp. Hade jag sett den när jag var yngre hade det säkert blivit ett högre betyg. Som det är nu klarar filmens handling inte riktigt av att leva upp till dess konstnärliga kvaliteter för min del. 3/5
The Village: Handlar om folket i en liten ålderdomlig by och deras rädsla för de skrämmande varelser som håller till i den kringliggande skogen. Första halvan av filmen störde jag mig mest på den vansinnigt styltade dialogen, och slutet är inte direkt någon höjdare. Dock är de scener som tar plats ute i skogen rysligt bra utförda, vilket tillsammans med Bryce Dallas Howards skådespel lyfter filmen ett snäpp eller två på skalan. 3/5
Ford Fairlane: Riktigt kul och härlig komedi med ståupparen Andrew Dice Clayi huvudrollen som rock & roll-detektiven Fairlane. En hel del lysande scener och underhållande dialog, även om storyn är lika tunn som sexismen är utbredd. Den fick mig att skratta en hel del, och sådant bör premieras. 4/5
Vantage Point: Jag uppskattar upplägget med att följa ett mordförsök på USAs president genom flera olika personers synvinkel, men filmens story är inte klurig och intressant nog för att utnyttja konceptet till fullo. För det mesta blir det bara trist. Helt klart en besvikelse. 2/5
Foxfire: Snudd på en orgie i allt vad 90-tal heter på sina ställen. Foxfire handlar om ett par tjejer på high school som svetsas samman till nära vänskap under ledning av en outsider spelad av Angelina Jolie. Faktiskt riktigt underhållande och engagerande. Pluspoäng för dialogen. 4/5
Panic Room: Den första film jag sett av David Fincher som jag inte är överförtjust i. Den handlar om mor och dotter som flyttar in i ett hus med ett skyddsrum där de finner sig fångade när inbrottstjuvar dyker upp. Skickligt filmad, men storyn svänger lite för mycket på intresseskalan för att jag ska kunna ge filmen högre betyg. Bitvis smart och spännande, bitvis tråkig och mjäkig. 3/5
Bad Santa: Komedi om en råbarkad alkholist (Billy Bob Thornton) som tillsammans med sin kortvuxna kumpan rånar köpcentrum vid juletid. Hyfsat underhållande på sina ställen, även om den saknar de där riktiga gapskratten som kännetecknar en riktigt vass komedi. 3/5
"Enough is enough! I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!"
Snakes on a Plane År: 2006 Regi: David R. Ellis, Lex Halaby Skådespelare: Samuel L. Jackson, Nathan Phillips, Julianna Margulies, Rachel Blanchard, Flex Alexander, Kenan Thompson, David Koechner IMDB-sida
Lustigt hur det kan bli ibland. Snakes on a Plane lyckades skaffa sig betydligt mer förhandshype än vad någon hade kunnat förvänta sig, och det tack vare internet. Så fort dess något udda titel (Ormar? På ett flygplan? Va?) utannonserades tändes en intressets gnista bland nätsurfare världen över, och när kultikonen Samuel L. Jacksons namn nämndes i samma veva blev det rejäl snurr på det hela. Innan folk ens hade fått reda på särskilt mycket mer om den gjordes det parodi-trailers och fejkade posters. Diskussioner om filmen gick som en löpeld bland bloggar och forum genom hela västvärlden, och det som från början var tänkt som en mindre fotnot i New Line Cinemas lista över kommande filmer växte och blev till ett onlinefenomen. Allt detta utan att rullen knappt ens hade börjat filmas. Man ändrade till och med i manus och lade till extra scener enbart för att tillmötesgå de förväntningar folk hade på den. Dessvärre för produktionsbolaget lyckades Snakes on a Plane inte leva upp till sin självgenererade hype, och filmen blev en besvikelse intäktsmässigt när den dök upp på bio. Om kvalitet står i direkt relation till ekonomisk framgång är det inte svårt att förstå varför. Snakes on a Plane är nämligen inte en särskild bra film.
Inte helt oväntat handlar Snakes on a Plane om ormar på ett flygplan, närmare bestämt ett nattflyg från Honolulu till Los Angeles. Anledningen till att en massa giftiga ormar befinner sig på ett vanligt passagerarplan är som följer: Sean (Nathen Phillips) fick av en slump se skurkbossen Eddie Kim ha ihjäl en snubbe och är nu på väg till L.A. för att vittna mot honom i rättegång, övervakad av FBI-agenten Nigel Flynn (Samuel L. Jackson). Eddie Kim är inte så glad över detta och har alltså smugglat ombord en massa farliga ormar för att se till att Sean inte kommer levande till sin destination. Ormarna ställer givetvis till en hel del kalabalik ombord, och nu är det upp till Flynn att se till att de överlever resan.
Handlingen är givetvis mer än lite fånig. Var giftormar verkligen det smidigaste Eddie Kim kunde komma på att föra ombord på planet för att ha ihjäl Sean? Det är dock inte det största problemet med storyn. Det som verkligen gör handlingen till ett minus för filmen är att den är på tok för tunn. När planet väl har avgått och ormarna dykt upp har Snakes on a Planes manus helt enkelt inte mer att komma med, och då har filmen ändå bara börjat. Allt fokuseras istället på hur passagerarna ska försöka överleva resan, men det blir för enformigt när det inte bjuda på någon vidare storyutveckling. Mycket känns som meningslös utfyllnad, och en hel del av händelseförloppet ter sig mest ologiskt och rent ut sagt dumt.
Filmen i stort hade inte behövt vara dålig för det, men den misslyckas tyvärr även i andra avseenden. Spänning och atmosfär, till exempel. Bortsett från att hela grejen är rätt så "out there" från första början så är ju att vara fast i flygplan högt över Stilla Havet med en massa giftormar likväl en situation som borde vara rätt så otäck, kan man tycka. Det håller filmen inte med om, utan bjuder mest på ett par halvtramsiga dödsfall i värsta b-filmsanda. Att sen merparten av ormarna dessutom är uppenbart datoranimerade gör inte saken bättre. Jag kan förstå att det hade varit besvärligt att ha med så många riktiga ormar, men då bör man istället antingen A: se till att datordjuren ser någorlunda verklighetstrogna ut, eller B: skrota hela konceptet från första början.
Samuel L. Jackson är en skådis som jag i regel gillar, framförallt tack vare Pulp Fiction och Black Snake Moan. I Snakes on a Plane framstår han mest som väldigt överkvalificerad. Manuset ger honom inte mycket att jobba med, och resultatet blir därefter. Han får mest gå runt och se hård ut. En annan som verkligen inte hör hemma här är David Koechner, vanligtvis en grymt rolig skådis som här verkligen inte passar i rollen som pilot. Gamla Nickelodeon-stjärnan Kenan Thompson (här i rollen som den halvnördiga bodyguarden Troy) är dock faktiskt rätt så underhållande. Övriga roller fylls av diverse no-names som varken gör till eller från.
Sista ordet: Filmen håller rätt så högt tempo och bjuder på ett par småroliga scener. Tyvärr räcker inte det särskilt långt när filmen lider av så många nackdelar. Platta karaktärer, kass story och fula ormar. Nej, den här filmen kan man klara sig utan.
Kebabens Ord om Film är en plats för mig att skriva omdömen om filmer jag ser, gamla som nya, huvudsakligen från min DVD-hylla. Filmerna betygsätts på en skala från 1 till 5 enligt följande.
5: Fantastisk
4: Mycket bra
3: Godkänd
2: Nja...
1: Usel
Betygssiffran bygger främst på filmens underhållningsvärde för mig personligen, och är alltså väldigt subjektiv. Eventuell konstnärlighet och dylikt kan väga in, men inte alltför tungt. Vissa genrer gillar jag mer än andra, så en lättsam komedi lär till exempel få högre betyg än ett tungt maffia-epos.
Lämna gärna en kommentar, och berätta om bloggen för dina vänner och bekanta!
är en 28-årig filmälskande skåning. Han gillar att se på film, tänka på film och prata om film. Film film film. Men han gillar också böcker (Pratchett och Pahlaniuk står högt i kurs), musik (hårdrock!) samt mer finkulturella uttrycksformer som TV-spel och amerikansk proffsbrottning. Också film, förstås.
"Why worry? Each one of us is carrying an unlicensed nuclear accelerator on his back."
Inlägg
