Human Nature

"Apes don't assassinate their presidents, gentlemen!"

Human Nature
År: 2001
Regi: Michel Gondry
Skådespelare: Patricia Arquette, Rhys Ifans, Tim Robbins, Miranda Otto, Rosie Perez
IMDB-sida

Charlie Kaufman är en fantasifull man. Som manusförfattare har han legat bakom ett par minst sagt skruvade storys med I huvudet på John Malkovich och Adaptation i spetsen. Även Confessions of a Dangerous Mind och Eternal Sunshine of the Spotless Mind är, om än kanske inte direkt bisarra, i alla fall rätt så okenventionella. Human Nature var den enda kvarvarande filmen från honom som jag inte hade sett, och den är minst sagt underlig den med.

Filmen kretsar huvudsakligen kring tre personer. Lila (Patricia Arquette) har sedan 12-årsåldern lidit av kraftig kroppsbehåring och har alltid varit något utstött på grund av det. Som vuxen spenderar hon ett antal år med att leva ensam ute i vildmarken där hon slipper samhällets fördömande blickar, men ger sig nu in i civiliserat liv igen för att hitta en partner. Nathan Bronfman (Tim Robbins) hade en mycket strikt uppväxt där uppförande och bordsskick nöttes in i honom till den grad att han som vuxen man är besatt av det och gör som forskare experiment på möss för att lära dom liknande kvaliteter. Lila och Nathan börjar dejta och stöter efter ett tag på filmens tredje huvudperson, en man (Rhys Ifans) vars pappa trodde sig vara en apa och kidnappade sin pojke för liv och uppväxt ute i naturen för många år sedan. Nathan finner detta väldigt fascinerande och tar med sig honom till sitt labb där han försöker få honom att gå från sitt aplika beteende till civiliserad mänsklighet. Då ingen vet vad han heter ger de honom namnet Puff.

Det som följer är ett underligt triangeldrama de tre emellan, men det intressanta med filmen är hur den ställer frågor om mänskligheten och våra drifter gentemot andra varelsers. Är ett djur som bara följer följer sina instinkter ont? Är det likadant för en människa? Ger mer framstående civilisation och samhälle rätt att bestämma över andra arter? Är människan i sin mest grundläggande natur överhuvudtaget olik vilda djur? Kan mänskliga värderingar inpräntas i djur? I en scen känner Nathans labbassistent Gabrielle (Miranda Otto) obehag när Nathan ger sina möss elchocker under sina experiment, men ler när han gör samma sak mot den otämjde Puff. Det gestaltar mycket av filmens funderingar.

Human Nature är inte en film där starkt skådespeleri egentligen är livsviktigt. Den är som bäst när den ställer frågor om beteende i stort, och rollfigurerna behöver man inte specifikt engagera sig i för att få ut något av handlingen. Det betyder dock inte att skådespelarna är dåliga. Tim Robbins hör till mina favoriter, och han gör mig inte besviken här heller. Övriga aktörer är stabila, och Patricia Arquette briljerar här och där på ett sätt jag inte sett från henne tidigare.

Omgärdad av alla frågeställningar är det lätt att glömma att det här trots allt är en komedi. Det är också den biten som filmen inte alltid lyckas fullt ut med. Puffs sexuella drifter tvingas dra mycket av det humoristiska lasset och efter ett tag tröttnar man på det. Filmen är i så fall roligare när den bara förvånar en med sina bisarra och oväntade händelser, som när Lila brister ut en Disney-aktig ballad naken i skogen. Det är dock för lite sådant för att filmen ska fungera enbart som komedi betraktad.

Sista ordet: Human Nature är en film som får en att fundera över människans natur. Det är inte gjort på ett subtilt sätt, men filmen är onekligen effektiv i detta avseende. Den innehåller även tillräckligt mycket skruvade händelseförlopp för att man ska känna igen sig om man till exempel har sett och gillade I huvudet på John Malkovich. Den brister som sagt var en aning vid den komiska biten, men det är likväl en film som jag starkt rekommenderar om man inte enbart är ute efter underhållning.

Betyg: 4/5

Trailer