Max Payne

"It was an easy mistake to make."

Max Payne
År: 2008
Regi: John Moore
Skådespelare: Mark Wahlberg, Mila Kunis, Beau Bridges, Ludacris, Chris O'Donnell, Amaury Nolasco, Alex Balder
IMDB-sida

Filmber baserad på dator- och TV-spel är i regel inte bra. Åtskilliga kalkoner har producerats, allt från 90-talets Super Mario Bros och Street Fighter till 2000-talets kavalkad av Uwe Boll-filmer, t. ex. BloodRayne. För att överhuvudtaget få ut någon ordentlig form av underhållningsvärde gäller det att man är förtrogen med spelet i sig. Jag är själv väldigt förtjust i Silent Hill, men även där inser jag att det beror mycket på att jag är ett fan av spelserien den är baserad på. I sig själv är det högst en knappt godkänd skräckfilm, och även det kan diskuteras.

Så varför är spelbaserade filmer beroende av kännedom om ursprungsmaterialet för att kunna förmedla underhållning? Filmer baserade på böcker kan ju ofta även bra även om man inte har läst boken i fråga. Svaret är rätt så enkelt: spel har nämligen i 98% av fallen dålig handling. Jag är själv något av en TV-spelsnörd, och även jag erkänner villigt att även mer storydrivna spel står för berättande som är långt klumpigare och med mindre substans än i den genomsnittliga Hollywoodfilmen. Spel kan vara fantastisk underhållning, men det är inte för sina storys.

Jag har aldrig spelat Max Payne. Det jag vet om det är att det är ett actionspel där man som polis ska springa runt och skjuta ner folk, och att det i The Matrix kölvatten använde sig av slow motion för att skapa coola effekter kallade Bullet Time. Med detta som bakgrund borde filmen Max Payne ha potential att vara, om än kanske inte direkt "bra", så i alla fall en smårolig actionfest. Så är dock inte fallet.

Filmen handlar om en polis vid namn Max Payne (spelad av Mark Wahlberg, filmens helt klart största namn). För ett halvår sedan blev hans fru och barn mördade. Gärningsmannen har ingen hittat än, men Max vägrar släppa fallet och bedriver egna undersökningar.

Ja, det är egentligen allt filmen går ut på. Märkligt att en så banal handling kan ta så mycket tid och rum. Tvärtemot vad jag hade väntat mig är actionscenerna få och korta. Istället spenderas mycket tid på prat och utläggningar om valkyrier och änglar. Dess relevans till handlingen får ni upptäcka själva om ni har lust, men det imponerade inte på mig. Själva undersökningen och jakten på skurkar är oengagerande och helt befriat på nyskapande och unika drag. Man skulle kunna kalla det för likvärdigt med vilken polisfilm som helst, men det vore att göra sådana filmer en otjänst.

De actionscener vi bjuda på varierar i kvalitet. Mycket är tråkigt och rörigt regisserat, men här och där briljerar filmen faktiskt med partier i slow motion som visar prov på en gnutta nytänkande. Liksom resten av filmen har de också en mörk och dyster framtoning vad gäller ljus och omgivningar, men det är svårt att se detta som en obetvivlig framgång. I andra filmer med ett väldigt särpräglat utseende som Sin City och A Scanner Darkly känns det befogat och på något sätt anknytningsbart till handlingen. I Max Payne framstår det mest som ett desperat och ytligt försök att ge filmen en karaktär som dess handling och karaktärer saknar förmåga att göra.

Jag gillar Mark Wahlbarg i vanliga fall. Han är både underhållande och övertygande i filmer som Boogie Nights, The Departed och I Heart Huckabees. Här har han dock inget att jobba med. Max Payne är en karaktär helt utan djup och karisma, och att engagera sig i vad han tar sig för är både svårt och olockande. Resten av rollerna fylls mest av TV-skådisar av varierande talang begåvning, bland annat en sanslöst osägande insats av Mila Kunis (Jackie från That 70's Show). Rapparen Ludacris, som tidigare gjort en väl godkänd roll i racism-dramat Crash, är också med här, men hans karaktär är så anonym att jag inte ens lade märke till att det var han förrän jag började skriva den här texten.

Sista ordet: Om man har väntat på en spelbaserad film som äntligen ska ge "genren" upprättelse får man fortsätta vänta. Max Payne är en dussinsfilm som förgäves försöker se cool ut men enbart framstår som papperstunn både vad gäller karaktärer, story och dialog. Utan substans hjälper det inte hur mycket man än försöker utsmycka verket. Det blir ändå bara intetsägande. Kanske får man ut något mer av den här filmen om man är ett fan av spelet, men jag tvivlar. Håll er borta från den här rullen. Se trailern här nedan istället. Den innehåller i princip allt som inte är uselt i den.

Betyg: 1/5

Trailer