5 bästa med Johnny Depp

Dags för en ny grej här i bloggen för att bryta upp strömmen av långa enskilda recensioner. Det är inget särskilt revolutionerande, utan helt enkelt en lista på en persons bästa filmer. Observera att det inte nödvändigtvis behöver vara filmer som är bra på grund av personen ifråga, utan helt enkelt de bästa filmerna han/hon har haft en betydande roll i.

För att starta denna lilla feature har jag valt Johnny Depp, en man känd för sina ofta lite udda och intressanta rolltolkningar. Personligen är jag väldigt förtjust i Depp som aktör, men anser samtidigt att han i regel överskuggar de filmer han är med i. Det är inte sällan efter att ha sett en Johnny Depp film då jag har tänkt "Jo, visst, det var en ganska cool film, men utan Depp hade man inte brytt sig".

Nåja, on with the show.

5. Sleepy Hollow
En film jag inte sett på väldigt länge, men jag minns om att jag trots allt tyckte den var riktigt härlig, mycket tack vare Depp i rollen som Ichabod Crane.

4. Once Upon a Time in Mexico
Denna får ofta oförtjänt mycket kritik för att den inte är like sprängfylld med action som föregångaren Desperado. Visst är Desperado bättre, men Once Upon a Time in Mexico bjuder likväl på samma sköna stämning och häftiga eldstrider. För en gångs skull är Depp inte den coolaste snubben i gamet (Antonio Banderas som El Mariachi är svår att överträffa på den punkten), men likväl är det en kuslig figur han gestaltar, framförallt mot slutet.

3. Edward Scissorhands
En annan film jag borde se om någon gång snart. Fångar verkligen den där typiska Tim Burton-stilen och har en fin historia, men som vanligt är Johnny överlägsen resten av produktionen.

2. Fear and Loathing in Las Vegas
Vansinnigt underhållande film om två grova knarkare som beger sig till Las Vegas. Cool dialog, underbart trippiga drogscener, och Johnny Depp i toppform som den stirriga journalisten/författaren Raoul Duke.

1. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Det känns kanske lite lamt att ta en skådis senaste film och kalla det hans bästa, då tidens tand inte har fått prova den ännu. Whatever. Sweeney Todd golvade mig totalt med sin sjukt vackra estetik och härliga sångnummer. Johnny Depps bästa film, Tim Burtons bästa film, och kanske den bästa musikalen någonsin. Den ska definitivt inhandlas när den släpps på DVD i dagarna, så vänta er en recension inom en snar framtid.

Bubblare: Ed Wood, Kalle och chokladfabriken, Donnie Brasco
Inte ens i närheten: The Ninth Gate, Pirates of the Caribbean 1 + 2

Vad tycker ni? Vilken anser NI är Johnny Depps bästa rulle? Har jag missat någon som borde ha varit med på listan? Kommentera mera!

Ultraviolet

Ultraviolet
År: 2006
Regissör: Kurt Wimmer
Skådespelare: Milla Jovovich, Cameron Bright, Nick Chinlund, Sebastien Andreu, William Fichtner

Det finns många saker som kan få mig att vilja se en film. Oftast är det för att handlingen verkar intressant. Ibland är det för att jag har gillat regissörens tidigare filmer, eller för att en favoritskådis är med. Ultraviolet är nog däremot den första filmen jag har haft intresse för enbart på grund av en stridsteknik. Allt började med en film vid namn Cubic (även känd som Equilibrium). Den utspelar sig i en framtida dystopi där människor är förbjudna att ha känslor. Ett resultat av detta är gun kata, den fiktiva stridsteknik som regeringens agenter använder sig av. Den går ut på att beräkna var fienden befinner sig och hur dom attackerar enbart med hjälp av iskall logik, och tar sig form i en mestadels stationär blandning av närstrid och effektivitetsbetonat användande av skjutvapen. Det liknar ingenting annat jag någonsin sett på film och är helt enkelt fruktansvärt coolt. Ultraviolet sades innehålla samma stridteknik, vilket är en sanning med modifikation, men mer om det senare.

Ultraviolet är en film som har sina bra punkter, men handlingen är inte en av dom. Liksom Cubic utspelar den sig i en problemtyngd framtid. Ett virus har infekterar en stor del av världens befolkning, vilket har gjort de drabbade starkare, snabbare och känsligar för solljus, samt givit de spetsiga tänder. Något vampyraktiga, med andra ord. Dessa smittade betraktas som lägre stående varelser och försöker kontrolleras slash utplånas av de styrande. Ett kraftfullt vapen har utvecklats för att få stopp på farsoten en gång för alla, och det är här huvudpersonen Violet (Milla Jovovich) kommer in i bilden. Som en av de smittade och medlem av en motståndsrörelse har hon i uppdrag att komma över vapnet och leverera det till sin överordnade, vilket givetvis visar sig bli ett något riskfyllt äventyr.

Eller? Här dyker ett annat av filmen problem upp, nämligen det faktum att Violet är FÖR kraftfull. Hon är stark, snabb och vig. Hon är överjävlig både med svärd och med pistoler. Hon voltar runt, trotsar tyngdlagen och decimerar ett helt rum fullt av soldater utan problem. Det hela är mycket stiligt och kul att betrakta, men man får aldrig känslan av att hon är i någon som helst fara, vilket skadar filmens spänningsmoment.

Hur är det då med gun katan som jag babblade om för ett par stycken sedan? Tja, det går att se spår av den i vissa scener, men den är annorlunda från den som återses i Cubic. Där var den hård, steril och beräknande, helt i linje med filmens handling. I Ultraviolet är den mer som en inspirationskälla, då utövaren rör betydligt mer på sig. Det är långt ifrån lika effektfullt, tyvärr.

Bortsett från det är actionscenerna trevliga. Det är explosioner, piruetter, akrobatik, motorcyklar och helikoptrar. Även om CGI-effekterna ofta känns lite väl billiga kan jag inte förneka att det hela var klart underhållande. Det är som om filmens skapare insåg att de inte hade mycket att komma med vad gällde handling, så de smällde på med rejäla portioner action istället. Bra beslut. Framförallt diggade jag idéen med en duell med brinnande svärd som tar plats i ett kolsvart mörker. Mycket kul koncept.

Slutligen måste jag lägga in en brasklapp angående skådespeleriet, då det är kalkonvarning så fort någon öppnar munnen i denna film. Att Jovovich låter lite sådär typiskt action-cheesy när hon levererar sina one-liners är helt i sin ordning, men måste det sprida sig till hennes allvarliga storydrivande dialog? Resten av karaktärerna verkar vara i samma kaliber, och det är väl egentligen bara unge Cameron Bright som imponerar lite emellanåt.

Sista ordet: Det är här är en film som jag kommer ge högre betyg än vad den är värd rent kvalitetsmässigt. Bristerna i handlingen, skådespeleriet och specialeffekterna är riktigt markanta och störande. Trots det så gillar jag actionscenerna ordentligt, tempot är genomgående högt, och filmen har en egen visuell stil med mycket ljuseffekter och liknande. Svag trea, och värd att se om du behöver lite hjärndöd spektakulär acion att skölja ner en eftermiddag med.

Betyg: 3/5

Trailer

Anchorman

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy

År: 2004

Regissör: Adam McKay

Skådespelare: Will Ferrell, Christina Applegate, Paul Rudd, David Koechner, Steve Carell, Fred Willard, Vince Vaughn

Judd Apatow är en begåvad filur som har haft ett finger med i spelet i många av de bästa komedierna som gjorts på senare år, antingen som manusförfattare, regissör eller producent. The 40 Year Old Virgin, På Smällen, Supersugen, Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby, Walk Hard: The Dewey Cox Story med flera återfinnes på hans meritlista. Hans första stora succé kom 2004 när han producerade Anchorman: The Legend of Ron Burgundy.

Anchorman är av den typ komedifilm där budskap och handling antingen ignoreras totalt eller enbart används som en ursäkt att knyta ihop dom olika skämten. Ungefär som Dum & Dummare, alltså. Vill man tvunget veta vad filmen faktiskt handlar om så kan det summeras så här: Ett mansdominerat nyhetsprogram på 70-talet får en ny kvinnlig anställd, vilket inte uppskattas av de manliga etablerade stjärnorna. Det är i princip allt man behöver ha vetskap om.

En av filmens största behållningar är karaktärerna och skådespelarna som får dom att komma till liv. Will Ferrell i huvudrollen som det narcissistika nyhetsankaret Ron Burgundy är givetvis filmens stora stjärna. Han är kaxig, självgod och besatt av sin egen storhet och levererar odödliga citat varje gång han öppnar munnen. Teamet på Channel 4 News fylls ut av den självutnämnde kvinnokarlen Brian Fantana (Paul Rudd), odräglige mansgrisen och tillika sportexperten "Champ" Kind (David Koechner) och den något mentalt efterblivne vädermannen Brick Tamland (Steve Carell). Alla bjuder på hinkvis med skratt, framförallt Carell med sina slumpvisa kommentarer om hur han är kär i lampor och gillar att äta röda stearinljus. Det låter fånigt i skriven form, men Brick Tamland är en sådan rollfigur som man sent glömmer.

Det är bara början. Christina Applegate (svår att känna igen från hennes roll som bimbon Kelly i Våra Värsta År) har det otacksamma jobbet att spela den ambitiösa reportern Veronica, det närmaste den här filmen kommer till en "straight" roll. Även den figuren infekteras dock av filmens natur och har ett par hysteriskt roliga gräl med Ron Burgundy. En annan person som får tid att briljera är Ed Harken (Fred Willard), chefen för nyhetsbyrån. Han sitter ständigt i telefon med rektorn på sin sons skola och försöker skyla över pojkens grova övertramp, och det är ett av filmens mer underhållande sidospår. I övrigt återses många kända ansikten i små inhopp, bland annat Luke Wilson, Ben Stiller, Tim Robbins och Jack Black. Tummen upp till samtliga aktörer.

Något som också imponerar är hur ledigt och fritt allting verkar. Hela filmen genomsyras av en känsla av improvisation, som om skådespelarna har fått helt fria tyglar att hitta på sina egna repliker. DVD:n har en del bortklippta scener som förstärker de misstankarna. Totalt sett fick filmgänget ihop så mycket bra material att de kunde klippa ihop det till ännu en film som släpptes endast på DVD, Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie. Den känns givetvis något splittrad i sin struktur, men är perfekt om man älskar Anchormans humor och karaktärer och vill ha mer av samma vara.

Sista ordet: Ja, vad mer kan man säga? En av de mest hejdlöst skrattframkallande filmerna under detta årtusende, helt enkelt. Att se den är ett måste, såvida du inte råkar vara allergisk mot Will Ferrell.

Betyg: 5/5

Trailer