Indiana Jones och kristalldödskallens rike

"We seem to have reached the age where life stops giving us things and starts taking them away."

Indiana Jones och kristalldödskallens rike
A.K.A. "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull"
År: 2008
Regi: Steven Spielberg
Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBeouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, John Hurt, Karen Allen
IMDB-sida

Det har blivit populärt på senare år att göra nya delar i populära filmserier som legat i dvala ett tag. Die Hard, Rocky, Rambo med flera har fått nya tillskott med varierande resultat, och vi behöver inte gå alltfår långt tillbaka för att även hitta Terminator och liknande. Det är inte en trend som verkar vara på väg att avta heller då bland annat en ny film om RoboCop lär vara i görningen. Sen har vi ju givetvis Indiana Jones, där den senaste delen har släppts på DVD i dagarna. De tre första filmerna (Jakten på den försvunna skatten, Indiana Jones och de fördömdas tempel och Indiana Jones och det sista korståget) blev stora publiksuccéer och den äventyrliga och pisksvingande arkeologen slash läraren blev en av de mest älskade figurerna i filmhistorien. Men hur kan man göra en äventyrsfilm nästan två årtionden efter den sista filmen när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford är en bra bit över 60-årsstrecket?

Genom att fullt tillkännagiva detta faktum, så klart. Det är en åldrande och gråhårig Indy vi möter i Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Filmen utspelar sig 1957, så hans vanliga fiender nazisterna är ute ur leken. Istället är det ryssarna från det kalla kriget som agerar skurkar, ledda av Irina Spalko (Cate Blanchett). Äventyrets mål är ett mystiskt kranium av magnetisk kristall vars blick har förödande effekt på människors psyken, och nu måste Indy hitta det och återbörda det till en gammal bortglömd stad i Sydamerika, där bla bla bla. Som vanligt i filmerna om Indiana Jones spelar det ingen större roll exakt vad det är som måste göras. Det är själva resan som är det viktiga, inte dess mål.

Indy är alltså ingen ungdom längre, vilket framgår här och där i filmens actionscener. Har är inte riktigt lika explosivt rörlig, har inte riktigt samma spänt i pisksvingandet, och är inte en riktigt lika bra slagskämpe som förr. Hans snabbtänkthet och list är det dock inget fel på, så det är dessa egenskaper han får förlita sig på istället. För det mesta fungerar detta fint rent berättasmässigt sett. Är det trovärdigt? Enligt verkligheten: nej. Enligt seriens ramar: absolut. Indiana Jones har aldrig varit en realistik filmserie, så det finns ingen anledning att börja med sådant otyg på gamla dagar.

Det är dock inte Harrison Ford som drar det tyngsta lasset i actionscenerna numera. Istället är den Shia LaBeouf i rollen som Mutt som får stå i centrum. Mutt är en bekant till en bekant till Indy och slår följe med honom tidigt i filmen. Han gör ett bra jobb i de fysiska bitarna, med en viss biljakt som mest underhållande parti, men han lider av det oundvikliga problemet att han inte är i närheten lika cool som Indiana Jones själv. Även i nyss nämnda biljakt är det det lilla Harrison Ford gör som får en att le mest, trots att det bara är en bråkdel av vad LaBeouf presterar.

Detta är givetvis på grund av nostalgifaktorn, vilket egentligen är vad hela filmens värde bygger på. Hade detta inte varit en Indiana Jones-film hade den fallit relativt platt, i ärlighetens namn. Detta är männen bakom filmen (George Lucas och Steven Spielberg) lyckligtvis väl medvetna om, så det bjuds på massor av hänvisningar och referenser till de gamla filmerna. Det är inte bara John Williams soundtrack (lika fantastiskt nu som då), utan även gamla rollfigurer och händelser som diskuteras och till och med Marion (Kate Allen), Indys love interest från första filmen, återvänder. Nostalgi är alltid trevligt, men det kan tyvärr inte bära en hel film på sina axlar, och här är det på gränsen till att bli för mycket ibland.

Rollfigurerna och dess respektive skådespelare känns i en hel del fall förvånansvärt platta. Det här är en sådan film där rå karisma och attityd är betydligt viktigare än djupt och mångfacetterat skådespel, och vissa av karaktärerna håller inte riktigt måttet. Shia LaBeouf försöker, men hans Mutt saknar riktigt bett. Även John Hurt i rollen som Indys och Mutts gemensamma vän Harold Oxley borde ha skruvat upp sitt skådespel en extra aning. Ray Winstone är dock underhållande som Indys gamle vän Mac och har en hel del kul scener med Harrison Ford, och Cate Blanchett viftar med sin värja och snackar med rysk brytning så det stänker om det. Helt klart en värdig antagonist för serien.

Det går dock inte att komma undan dek faktum att det är huvudrollsinnehavaren som regerar. Han må vara gammal, men Harrison Ford visar helt klart var skåpet ska stå. Han levererar varenda replik med samma klockrena utstrålning som han gjorde för 20-30 år sedan och överskuggar resten av skådespelarna fullkomligt.

Sista ordet: Äventyret i sig känns lite tamt, nostalgin läggs på väl tjockt på sina ställen, de ständiga CGI-effekterna är distraherande och somliga karaktärer kunde man klarat sig utan. Det här är helt klart den sämsta delen i filmserien. Som tur är står sig en halvdan Indy-rulle fortfarande hyfsat bra i konkurrensen med andra filmer i genren. Den kan tacka igenkänningsfaktorn mycket för detta, men det finns ändå en del genuint underhållande actionscener och dialog, och Harrison Ford är som sagt forfarande kung. Det finns risk att man blir besviken av Kristalldödskallens rike om man är stort fan av Indiana Jones tidigare filmer, men jag fann den helt klart godkänd från underhållningssynpunkt.

Betyg: 3/5

Trailer