Tretton

"Hit me. I'm serious, I can't feel anything, hit me! Again, do it harder! I can't feel anything, this is awesome!"

Tretton
A.K.A. "Thirteen"
År: 2003
Regi: Catherine Hardwicke
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Nikki Reed, Holly Hunter, Jeremy Sisto, Brady Corbet, Deborah Kara Unger, Vanessa Hudgens
IMDB-sida

Tretton har en öppningscen som verkligen fångar intresset. Två tonårstjejer sitter i ett rum och är märkbart drogpåverkade och fnittriga. En av dom säger mellan skrattattackerna att hon inte kan känna någonting och ber den andra att slå henne. Hon får ett par ordentliga örfilar och ger igen med samma mynt, fortfarande glad i hågen. Örfilarna byts så småningom ut mot riktiga knytnävsslag, och kombinationen av blod och eufori är minst sagt slående.

Filmen backar därefter fyra månader i tiden till den punkt där berättelsen tar sin början. Tracy (Evan Rachel Wood) är en vanlig 13-årig tjej. Hon bor i Los Angeles tillsammans med sin ensamstående mamma (Holly Hunter) och sin bror Mason (Brady Corbet). De har inte det inte överdrivet bra ställt vad gäller pengar, men de har så de överlever. 13 är dock den där besvärliga åldern då barn slits mellan att vara barn och att vilja vara vuxna, vilket i Tretton manifesterar sig i vanligtvis väluppfostrade Tracy börjar umgås med skolans populäraste tjej Evie (Nikki Reed, som även har skrivit filmens manus baserat på sina egna erfarenheter av att växa upp). Evie visar sig vara ett dåligt inflytande på Tracy, och det dröjer inte länge förrän de två snattar kläder på köpcentrumet, experimenterar med droger och flörtar med äldre killar.

Det intressanta med filmens story är hur Tracys förändring och hennes och Evies vänskap påverkar hennes familj och friden i deras hem. Tracy blir allt mer upprorisk mot sin mor Melanie, som gör sitt bästa för att anpassa sig till situationen. Samtidigt återvänder Melanies (ex-)pojkvän Brady (Jeremy Sisto) efter en tid på behandlingshem för drogberoende, och Tracy är inte särskilt förtjust i honom trots att hon i övrigt saknar en fadersgestalt. Hennes egen pappa är för upptagen med jobb för att spendera tid med ungarna.

Vad gäller Evie bor hon hos en något disträ kvinna vid namn Brooke (Deborah Kara Unger), som är antingen hennes förmyndare, kusin eller mamma. Vi har bara Evies ord att gå på i frågan, och hon ändrar sin historia från gång till gång och framstår ändå aldrig som särskilt trovärdig. Hon verkar inte trivas särskilt bra med henne i vilket fall som helst, och efter en tids lirkande och bönande flyttar hon mer eller mindre in hos Tracys familj. Detta skapar ännu mer infekterad stämning i Tracys och Melanies relation till varandra, samtidigt som Tracys beteende blir mer och mer oansvarigt. Det framgår tydligt att något måste hända för att sätta stopp för hennes självdestruktivitet, men man blir mer och mer osäker på om det kommer vara i tid ju längre filmen går.

Tretton har en väldigt jordnära känsla kring sig, oavsett hur främmande situationen kan te sig för tittaren. Karaktärerna och deras beteenden känns mer trovärdiga än i många andra liknande Hollywoodfilmer, och kärnan som storyn bygger på, om uppväxt och att försöka passa in, är något som alla kan relatera till på något plan. Konfrontationerna behandlas med utsökt dramatisk fingertoppskänsla och snubblar aldrig över till påfrestande överdrivet melodram. Filmen är dessuto bra filmad med mycket närgångna kameravinklar som skapar en djupare koppling mellan tittare och rollfigurer.

Evan Rachel Wood är en i raden av grymt begåvade unga skådespelerskor (se även Scarlett Johansson och Ellen Page) som förhoppningsvis kommer förgylla Hollywood i många år framöver. Hon har tidigare imponerat på mig i vitt skilda roller i olika filmer, till exempel den onda och självcentrerade Kimberly i Pretty Persuasion och den kämpande och besvärade dottern till en halvgalning i King of California, men rollen som Tracy i Tretton är troligtvis den starkaste insats jag sett henne göra. Än mer imponerande blir det när man betänker hennes ålder, då hon var endast 14 år när inspelningen påbörjades. Hon är för övrigt också aktuell i kommande Oscar-satsningen The Wrestler, en film som jag verkligen ser fram emot. Även Nikki Reed gör en stark insats som den manipulativa och okontrollerade Evie. Hon utstrålar tillräckligt med självsäker karisma för att man ska köpa att en tjej som Tracy vill vara som henne, samtidigt som hon lyckas hantera karaktärens inre bräcklighet i de scener som kräver det.

Den som verkligen briljerar i den här filmen är dock Holly Hunter i rollen som Melanie. Hon är klistret som håller samman filmens handling, och det på ett synnerligen fängslande sätt. Det går inte annat än att känna för hennes rollfigur som stoiskt försöker förstå sig på vad som händer med sin dotter samtidigt som hon kämpar med att få både ekonomin och sitt kärleksliv att fungera. En anna intressant aspekt är förhållandet mellan Melanie och Evie. Hon inser att Evie är en dålig influens på familjen, men hennes godhjärtade natur klarar inte av att avvisa den unga flickan som tydligt saknar en modersgestalt och och trygg hemmiljö. Melanie tittar aldrig bort och ignorerar sitt ansvar som människa, men hon vet samtidigt sina begränsningar. Hon gör vad hon kan. Ingen människa kan göra allt och hjälpa alla här i världen, och det är det som är triumfen för Holly Hunter: hon får sin rollfigur att framstå som en riktig person. Oscarsnomineringen hon fick för den här rollen är mer än välförtjänt.

Sista ordet: Tretton har en hel del handlingsmässiga likheter med svenska Hip Hip Hora!, men i jämförelse med den känns Tretton ett par strån vassare. Den är trovärdig, bitvis chockerande och mycket fint filmad och regisserad. Lägg till de starka skådespelarinsatserna och du har ett av de bättre tonårsdraman jag har sett. En väldigt stark film.

Betyg: 4/5

Trailer