Låg uppdateringsfrekvens troligt

Igår kväll kom jag hem efter att ha spenderat ett par dagar i London. Därför har det inte varit några nya recensioner eller så under de senaste dagarna. Troligtvis blir det lite lägre tempo på uppdateringarna ytterligare ett tag framöver. En hel del hett efterlängtade dator- och TV-spel släpps nämligen i dagarna, så jag lär ha blickarna på annat. Troligtvis dyker det upp någon recension här och där ändå, men tro inte att bloggen är bortglömd även om det är tomt en vecka eller två. Bara så ni vet vad som försigår.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

"We seem to have reached the age where life stops giving us things and starts taking them away."

Indiana Jones och kristalldödskallens rike
A.K.A. "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull"
År: 2008
Regi: Steven Spielberg
Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBeouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, John Hurt, Karen Allen
IMDB-sida

Det har blivit populärt på senare år att göra nya delar i populära filmserier som legat i dvala ett tag. Die Hard, Rocky, Rambo med flera har fått nya tillskott med varierande resultat, och vi behöver inte gå alltfår långt tillbaka för att även hitta Terminator och liknande. Det är inte en trend som verkar vara på väg att avta heller då bland annat en ny film om RoboCop lär vara i görningen. Sen har vi ju givetvis Indiana Jones, där den senaste delen har släppts på DVD i dagarna. De tre första filmerna (Jakten på den försvunna skatten, Indiana Jones och de fördömdas tempel och Indiana Jones och det sista korståget) blev stora publiksuccéer och den äventyrliga och pisksvingande arkeologen slash läraren blev en av de mest älskade figurerna i filmhistorien. Men hur kan man göra en äventyrsfilm nästan två årtionden efter den sista filmen när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford är en bra bit över 60-årsstrecket?

Genom att fullt tillkännagiva detta faktum, så klart. Det är en åldrande och gråhårig Indy vi möter i Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Filmen utspelar sig 1957, så hans vanliga fiender nazisterna är ute ur leken. Istället är det ryssarna från det kalla kriget som agerar skurkar, ledda av Irina Spalko (Cate Blanchett). Äventyrets mål är ett mystiskt kranium av magnetisk kristall vars blick har förödande effekt på människors psyken, och nu måste Indy hitta det och återbörda det till en gammal bortglömd stad i Sydamerika, där bla bla bla. Som vanligt i filmerna om Indiana Jones spelar det ingen större roll exakt vad det är som måste göras. Det är själva resan som är det viktiga, inte dess mål.

Indy är alltså ingen ungdom längre, vilket framgår här och där i filmens actionscener. Har är inte riktigt lika explosivt rörlig, har inte riktigt samma spänt i pisksvingandet, och är inte en riktigt lika bra slagskämpe som förr. Hans snabbtänkthet och list är det dock inget fel på, så det är dessa egenskaper han får förlita sig på istället. För det mesta fungerar detta fint rent berättasmässigt sett. Är det trovärdigt? Enligt verkligheten: nej. Enligt seriens ramar: absolut. Indiana Jones har aldrig varit en realistik filmserie, så det finns ingen anledning att börja med sådant otyg på gamla dagar.

Det är dock inte Harrison Ford som drar det tyngsta lasset i actionscenerna numera. Istället är den Shia LaBeouf i rollen som Mutt som får stå i centrum. Mutt är en bekant till en bekant till Indy och slår följe med honom tidigt i filmen. Han gör ett bra jobb i de fysiska bitarna, med en viss biljakt som mest underhållande parti, men han lider av det oundvikliga problemet att han inte är i närheten lika cool som Indiana Jones själv. Även i nyss nämnda biljakt är det det lilla Harrison Ford gör som får en att le mest, trots att det bara är en bråkdel av vad LaBeouf presterar.

Detta är givetvis på grund av nostalgifaktorn, vilket egentligen är vad hela filmens värde bygger på. Hade detta inte varit en Indiana Jones-film hade den fallit relativt platt, i ärlighetens namn. Detta är männen bakom filmen (George Lucas och Steven Spielberg) lyckligtvis väl medvetna om, så det bjuds på massor av hänvisningar och referenser till de gamla filmerna. Det är inte bara John Williams soundtrack (lika fantastiskt nu som då), utan även gamla rollfigurer och händelser som diskuteras och till och med Marion (Kate Allen), Indys love interest från första filmen, återvänder. Nostalgi är alltid trevligt, men det kan tyvärr inte bära en hel film på sina axlar, och här är det på gränsen till att bli för mycket ibland.

Rollfigurerna och dess respektive skådespelare känns i en hel del fall förvånansvärt platta. Det här är en sådan film där rå karisma och attityd är betydligt viktigare än djupt och mångfacetterat skådespel, och vissa av karaktärerna håller inte riktigt måttet. Shia LaBeouf försöker, men hans Mutt saknar riktigt bett. Även John Hurt i rollen som Indys och Mutts gemensamma vän Harold Oxley borde ha skruvat upp sitt skådespel en extra aning. Ray Winstone är dock underhållande som Indys gamle vän Mac och har en hel del kul scener med Harrison Ford, och Cate Blanchett viftar med sin värja och snackar med rysk brytning så det stänker om det. Helt klart en värdig antagonist för serien.

Det går dock inte att komma undan dek faktum att det är huvudrollsinnehavaren som regerar. Han må vara gammal, men Harrison Ford visar helt klart var skåpet ska stå. Han levererar varenda replik med samma klockrena utstrålning som han gjorde för 20-30 år sedan och överskuggar resten av skådespelarna fullkomligt.

Sista ordet: Äventyret i sig känns lite tamt, nostalgin läggs på väl tjockt på sina ställen, de ständiga CGI-effekterna är distraherande och somliga karaktärer kunde man klarat sig utan. Det här är helt klart den sämsta delen i filmserien. Som tur är står sig en halvdan Indy-rulle fortfarande hyfsat bra i konkurrensen med andra filmer i genren. Den kan tacka igenkänningsfaktorn mycket för detta, men det finns ändå en del genuint underhållande actionscener och dialog, och Harrison Ford är som sagt forfarande kung. Det finns risk att man blir besviken av Kristalldödskallens rike om man är stort fan av Indiana Jones tidigare filmer, men jag fann den helt klart godkänd från underhållningssynpunkt.

Betyg: 3/5

Trailer

Boktips: 1001 filmer du måste se innan du dör

1001 är ett högt antal när det gäller filmer. Själv har jag nog sett runt 650-700 filmer totalt i mitt liv, och då är det en hel del av dom som jag verkligen inte skulle sortera in under "måste ses"-kategorin. Jag skulle verklige inte kunna fixa ihop en lista på 1001 måsten i filmvärlden. 101, kanske, men inte 1001. Steven Jay Schneider har däremot gjort det, tillsammans med ett antal filmkritiker.

Boken 1001 filmer du måste se innan du dör är en nätt liten lunta på runt 1000 sidor och ett par kilogram. 1001 filmer presenteras i kronologisk ordning med en text om vad filmen handlar om och varför den borde ses. Även fakta om regissör, manusförfattare, skådespelare, produktionsland och dylikt återfinnes, samt förteckning över vilka större priser filmen har vunnit. Texterna är förhållandevis lättförståeliga och ger en klar bild över filmernas förtjänster. Boken är dessutom försedd med ett par index så att man lätt kan hitta de filmer man söker. Formatmässigt är boken helt klart lyckad.

Hur är det då med urvalet? Tja, då jag inte ens har sett 1001 filmer totalt i mitt liv kan jag givetvis inte klaga alltför mycket. Det är dock imponerande spridning bland filmerna. Tidsmässigt sträcker de sig från 1902 års Resan till månen till Million Dollar Baby från 2004 (det här är inte den nyaste utgåvan av boken, så vissa filmer från de senaste fyra åren saknas). Allt ges utrymme, vare sig det rör sig om påkostade mainstreamproduktioner från Hollywood (både Top Gun och Independence Day är till exempel med) eller smala asiatiska konstfilmer. Både American Beauty och Amelie från Montmartre är med på listan, så jag är i alla fall nöjd på ett personligt plan.

Jag har nog sett runt 90 filmer av de som boken listar, och jag har hittat en del som jag kommer spana in någon gång i framtiden. Men tänker jag se alla 1001 filmer som boken tycker att jag måste se? Nej, verkligen inte. Kalla mig ytlig, men jag är inte mycket för gamla dammiga svartvita filmer vilka ges like stort utrymme i boken som mer samtida skapelser. Däremot är det här en väldigt trevlig bok som det är kul att bläddra runt i. Den är bra organiserad och bjuder på en del intressanta fakta och synpunkter. Så länge man inte tar titeln bokstavligt så är det här trivsam läsning som man helt klart kan få ut en del av.

Boken kan köpas hos välsorterade bokhandlar, till exempel AdLibris.

Tretton

"Hit me. I'm serious, I can't feel anything, hit me! Again, do it harder! I can't feel anything, this is awesome!"

Tretton
A.K.A. "Thirteen"
År: 2003
Regi: Catherine Hardwicke
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Nikki Reed, Holly Hunter, Jeremy Sisto, Brady Corbet, Deborah Kara Unger, Vanessa Hudgens
IMDB-sida

Tretton har en öppningscen som verkligen fångar intresset. Två tonårstjejer sitter i ett rum och är märkbart drogpåverkade och fnittriga. En av dom säger mellan skrattattackerna att hon inte kan känna någonting och ber den andra att slå henne. Hon får ett par ordentliga örfilar och ger igen med samma mynt, fortfarande glad i hågen. Örfilarna byts så småningom ut mot riktiga knytnävsslag, och kombinationen av blod och eufori är minst sagt slående.

Filmen backar därefter fyra månader i tiden till den punkt där berättelsen tar sin början. Tracy (Evan Rachel Wood) är en vanlig 13-årig tjej. Hon bor i Los Angeles tillsammans med sin ensamstående mamma (Holly Hunter) och sin bror Mason (Brady Corbet). De har inte det inte överdrivet bra ställt vad gäller pengar, men de har så de överlever. 13 är dock den där besvärliga åldern då barn slits mellan att vara barn och att vilja vara vuxna, vilket i Tretton manifesterar sig i vanligtvis väluppfostrade Tracy börjar umgås med skolans populäraste tjej Evie (Nikki Reed, som även har skrivit filmens manus baserat på sina egna erfarenheter av att växa upp). Evie visar sig vara ett dåligt inflytande på Tracy, och det dröjer inte länge förrän de två snattar kläder på köpcentrumet, experimenterar med droger och flörtar med äldre killar.

Det intressanta med filmens story är hur Tracys förändring och hennes och Evies vänskap påverkar hennes familj och friden i deras hem. Tracy blir allt mer upprorisk mot sin mor Melanie, som gör sitt bästa för att anpassa sig till situationen. Samtidigt återvänder Melanies (ex-)pojkvän Brady (Jeremy Sisto) efter en tid på behandlingshem för drogberoende, och Tracy är inte särskilt förtjust i honom trots att hon i övrigt saknar en fadersgestalt. Hennes egen pappa är för upptagen med jobb för att spendera tid med ungarna.

Vad gäller Evie bor hon hos en något disträ kvinna vid namn Brooke (Deborah Kara Unger), som är antingen hennes förmyndare, kusin eller mamma. Vi har bara Evies ord att gå på i frågan, och hon ändrar sin historia från gång till gång och framstår ändå aldrig som särskilt trovärdig. Hon verkar inte trivas särskilt bra med henne i vilket fall som helst, och efter en tids lirkande och bönande flyttar hon mer eller mindre in hos Tracys familj. Detta skapar ännu mer infekterad stämning i Tracys och Melanies relation till varandra, samtidigt som Tracys beteende blir mer och mer oansvarigt. Det framgår tydligt att något måste hända för att sätta stopp för hennes självdestruktivitet, men man blir mer och mer osäker på om det kommer vara i tid ju längre filmen går.

Tretton har en väldigt jordnära känsla kring sig, oavsett hur främmande situationen kan te sig för tittaren. Karaktärerna och deras beteenden känns mer trovärdiga än i många andra liknande Hollywoodfilmer, och kärnan som storyn bygger på, om uppväxt och att försöka passa in, är något som alla kan relatera till på något plan. Konfrontationerna behandlas med utsökt dramatisk fingertoppskänsla och snubblar aldrig över till påfrestande överdrivet melodram. Filmen är dessuto bra filmad med mycket närgångna kameravinklar som skapar en djupare koppling mellan tittare och rollfigurer.

Evan Rachel Wood är en i raden av grymt begåvade unga skådespelerskor (se även Scarlett Johansson och Ellen Page) som förhoppningsvis kommer förgylla Hollywood i många år framöver. Hon har tidigare imponerat på mig i vitt skilda roller i olika filmer, till exempel den onda och självcentrerade Kimberly i Pretty Persuasion och den kämpande och besvärade dottern till en halvgalning i King of California, men rollen som Tracy i Tretton är troligtvis den starkaste insats jag sett henne göra. Än mer imponerande blir det när man betänker hennes ålder, då hon var endast 14 år när inspelningen påbörjades. Hon är för övrigt också aktuell i kommande Oscar-satsningen The Wrestler, en film som jag verkligen ser fram emot. Även Nikki Reed gör en stark insats som den manipulativa och okontrollerade Evie. Hon utstrålar tillräckligt med självsäker karisma för att man ska köpa att en tjej som Tracy vill vara som henne, samtidigt som hon lyckas hantera karaktärens inre bräcklighet i de scener som kräver det.

Den som verkligen briljerar i den här filmen är dock Holly Hunter i rollen som Melanie. Hon är klistret som håller samman filmens handling, och det på ett synnerligen fängslande sätt. Det går inte annat än att känna för hennes rollfigur som stoiskt försöker förstå sig på vad som händer med sin dotter samtidigt som hon kämpar med att få både ekonomin och sitt kärleksliv att fungera. En anna intressant aspekt är förhållandet mellan Melanie och Evie. Hon inser att Evie är en dålig influens på familjen, men hennes godhjärtade natur klarar inte av att avvisa den unga flickan som tydligt saknar en modersgestalt och och trygg hemmiljö. Melanie tittar aldrig bort och ignorerar sitt ansvar som människa, men hon vet samtidigt sina begränsningar. Hon gör vad hon kan. Ingen människa kan göra allt och hjälpa alla här i världen, och det är det som är triumfen för Holly Hunter: hon får sin rollfigur att framstå som en riktig person. Oscarsnomineringen hon fick för den här rollen är mer än välförtjänt.

Sista ordet: Tretton har en hel del handlingsmässiga likheter med svenska Hip Hip Hora!, men i jämförelse med den känns Tretton ett par strån vassare. Den är trovärdig, bitvis chockerande och mycket fint filmad och regisserad. Lägg till de starka skådespelarinsatserna och du har ett av de bättre tonårsdraman jag har sett. En väldigt stark film.

Betyg: 4/5

Trailer

Mini-recensioner #5: Mean Girls, The Weather Man, The Bank Job m. fl.

Mean Girls: Verkar till en början vara en rätt så typisk high schoolkomedi, men den har faktiskt lite ambitioner att säga en del om grupperingar bland ungdomar och hur de påverkar enskilda personers identitet. Det är en helt okej film, men den blir tyvärr aldrig tillräckligt underhållande för att nå högre betyg än en trea, trots hyfsat starka skådespelarinsatser.
3/5

The Weather Man: Överraskande bra film där Nicolas Cage spelar en väderleksrapporter som kämpar hårt för att lyckas med sitt liv, trots en krävande far, en 12-årig överviktig dotter som smygröker och en ex-fru som han har svårt att komma över. Markant dyster film som trots det bjuder på en del skratt, suveränt skådespeleri och väldigt mycket tänkbarhet.
5/5

Chaos: Tjuv-och-polis-thriller med Jason Statham och Wesley Snipes om ett märkligt bankrån där inget verkar ha stulits. Filmens största brist är att den är fullständigt ointressant. Jag känner inget för karaktärerna, jag räknar ut twisten på fem sekunder, och jag sitter mest och väntar på att filmen ska ta slut. Då hjälper det inte att man har slängt in ett par stora explosioner här och där. Undvik.
1/5

The Bank Job: Ännu en film med Jason Statham som handlar om ett bankrån. Den här är dock baserad på verkliga händelser och är faktiskt rätt så underhållande, med mestdels bra tempo i berättandet och rätt så skarpt skådespeleri. Storyn är något tunn på sina ställen, men i överlag är det här en godkänd film.
3/5

London: Nej, det går inte att få för mycket Jason Statham. Här överraskar han dock genom att faktiskt agera riktigt bra utan att spänna muskler och jaga skurkar. Handlingen kretsar kring en snubbe som får reda på att hans ex ska flytta till andra sidan landet, och filmen utspelar sig mestadels i badrummet på tjejens avskedsfest där huvudpersonen och Jason Statham snackar om livets djävligheter medan de sniffar en hel del kokain. En något udda film som likväl bjuder på en hel del skojig dialog.
3/5

Delikatessen: Fransk svart komedi signerad Jean-Pierre Jeunet, mannen som också ligger bakom De förlorade barnens stad och Amelie från Montmartre. I en postapokalyptisk värld där tillgången till kött har sinat vänder sig somliga till kannibalism för att stävja hungern. Skruvade karaktärer finns det gott om, och det är inget större fel på handlingen, men den blir aldrig riktigt rolig heller. Dock är den mycket fint filmad.
3/5